29 juli 2008

Gästbloggaren Petra Bergqvist om trygghet

Under sommarhalvåret ökar antalet utomhusvåldtäkter kraftigt. Samtidigt känner jag mig tryggare när jag går hem på kvällen eftersom det är ljust ute och fler människor som rör sig i min omgivning. All statistik visar på att det är störst risk att bli utsatt för våld eller sexuella övergrepp av en man som står mig nära. Ändå känner jag mig tryggare med män som jag känner eller har en relation till. Ska det kallas naivitet eller överlevnadsstrategi den där känslan av trygghet som fungerar som ett filter för verkligheten?

När jag var yngre brukade jag trotsa mörkret och vägra vara rädd. Istället för den upplysta omvägen tog jag genvägen genom parken. Det gav mig en känsla av makt. En känsla av att jag tog natten tillbaka just där och då. Fast redan då insåg jag nog att känslor inte är något som förändrar verkligheten. Att jag vågade trotsa mörkret hotade inte manssamhället och gjorde ingen annan tjej tryggare. Det enda sättet att förändra är att se verkligheten utan filter, se att vad som händer andra kan lika gärna hända mig. Tjejer som har blivit våldtagna, misshandlade eller utnyttjade är som jag, helt vanliga tjejer. Medvetenheten är min motståndsstrategi. Att våga se män som potentiella förövare är att se hur manssamhället måste förändras i grunden för att jag som tjej ska slippa förlita mig på en känsla av trygghet. Det är möjligt, eller kanske närmare bestämt högst sannolikt, att många killar känner sig förorättade av en sådan strategi, men det är bara att förklara att den feministiska kampen inte kan ta hänsyn till känslor på det sättet. Då kommer vi aldrig att kunna förändra manssamhället och de är väl inte försvarare av manssamhället, eller?

Petra Bergquist, ordförande SSU-Skåne
.

27 juli 2008

Radiotips

P1 sänder en serie radioprogram i sommar som heter Heliga familjen som har debatterats en del och som jag absolut kan rekommendera. Programmen handlar om kärnfamiljen och om svårigheten att leva jämställt. Antingen kan man lyssna på dem kl 10 på fredagar eller ladda ner dem här.

Trevlig lyssning!

/Jorun

23 juli 2008

Gästbloggaren Kristin Linderoth om den lösa generationen

I Ordfront Magasin nr 6 finns en artikel som faktiskt alla borde läsa; ”Den grundlurade generationen” av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om oss som växte upp under 90-talet, vi som blivit snuvade på konfekten men ändå fått lära oss att ta skeden i vacker hand. Ekis Ekman lägger fram det svart på vitt; det är inte bara jag och mina vänner utan en struktur. Hälften av alla i Sverige mellan 20-27 år har inget eget boende, och hälften av alla anställda under 26 år har ett tidsbegränsat arbete. Sedan 1990 har antalet fattiga mellan 20 och 29 år fördubblats enligt en rapport från Socialstyrelsen, och det är den enda gruppen som blivit fattigare det senaste decenniet. Våra liv präglas av vikariepooler, timanställningar, svartjobb och provisionsbaserad telefonförsäljning. Vi är generationen som skaffar flera utbildningar och feta studielån, och ändå inte ens få ett städjobb. Bara 40 procent av de unga kvinnorna idag har ett heltidsjobb, jämfört med 60 procent av de unga männen. Själv har jag äntligen lyckats få ett timvikariat, ett nödvändigt komplement till studiemedlet. En dag i juni står jag i oväsendet mellan två X2000-vagnar, och försöker frenetiskt komma fram till vikariebanken. Det tutar bara upptaget. Jag ringer upp, lägger på, ringer upp igen. På ett av mina timvik skickar de nämligen ut sms om lediga arbetspass. Den som slänger sig på telefonen först får det. Så drillas vi till att vara flexibla, alltid redo. Det enda sättet att överleva är klättra på varandra.

Att leva med den här ständiga osäkerheten är normalt för oss som växt upp med 90-talskrisen. Vi har fått lära oss att inte kräva nåt, att vara tacksamma för det lilla. Vi översköljs ständigt av påståenden om att facket är omodernt, att ideologierna är döda och att ungdomar inte är intresserade av politik. Jag tänker ofta på det här, men det är först när jag läser Ekmans artikel som jag fattar vidden av hur vi faktiskt har det. Vi är den lösa generationen. Bostadslösa, arbetslösa, rotlösa, hopplösa. Och vi är så indoktrinerade att vi ibland misstar vårt osynliga fängelse för frihet.

I åldersgruppen 20-29 år finns de mest stressade, de mest sjukskrivna, de med störst sömnproblem. Var tredje ung kvinna är stressad och har så kallat ”nedsatt psykiskt välbefinnande”. Det är högst av alla i hela befolkningen säger Folkhälsoinstitutet. Det skulle kunna ligga en enorm politisk sprängkraft i det här, men istället luras vi att tro att det är är varje kvinnas eget problem, som kan botas med lite medicin och terapi. De som inte pallar trycket får skylla sig själva, blir sjukskrivna och flåsade i nacken av Försäkringskassan. Tänk om vi istället skulle samla oss; de utbrända, de ensamma, de hemlösa, socialbidragstagarna, de underbetalda kvinnorna, narkomanerna, de psykiskt sjuka, ungdomarna som har tre jobb för att överleva eller inget jobb alls. En massiv armé av trasiga, förbannade människor skulle dra fram över gatorna och formulera ett rungande NEJ som ekade genom hela det här ruttna skitsamhället. Jag väntar bara på gnistan som tänder elden.
.
Kristin Linderoth, jämställdhetsansvarig i SSUs förbundsstyrelse
.

22 juli 2008

På rätt sida älven

När jag gick med i SSU 1993 tittade vi på ett repotage som hette "På rätt sida älven". Det repotaget etsade sig fast i mitt minne. Antagligen för att det satte ord på det jag som barn upplevt. De orättvisor och klasskillnader jag kände när jag som 11-åring flyttade från höghusområdet Kronogården till ett villaområde på andra sidan staden. Vi flyttade bara några kilometer men olikheterna fick det att kännas som flera mil.

I "På rätt sidan älven" åker Janne Josefsson med Spårvagn 5 genom Göteborg, från stadsdelen Örgryte till Biskopsgården. Året är 1987 och han intervjuar elever från en åk 9 i vardera stadsdel. Ungdomarna berättar om sina drömmar och tankar om framtiden. Killen i Biskopsgården ska jobba på volvo medan killen från Örgryte inte är nöjd förrän han blir direktör. Med repotaget vill Josefsson visa på klassklyftorna och segregationen som fanns i Göteborg.

Igår visade SVT en uppföljning av "På rätt sida älven". Josefsson söker upp ungdomarna i de båda nionde klasserna för se vad de gör idag drygt 20 år senare. Jag kan rekomendera alla att titta på repotaget. Det blir så tydligt att klassamhället lever kvar och att klyforna är större än någonsin.

Frida

14 juli 2008

Gästbloggaren Carina Brandow om korruptionen i Burma

Den thailändska staden Mae Sot ligger på gränsen mellan Thailand och Burma och majoriteten av stadens invånare är burmeser. Det är en stad som inte påminner om någon annan stad, den är varken thailändsk eller burmesisk, istället är den specifik på ett egendomligt vis. Vardagen i Mae Sot präglas av en utbredd korruption inom den thailändska poliskåren, en exploatering av burmeserna, som till en majoritet befinner sig illegalt i Thailand. Burmeser stoppas ständigt på Mae Sots gator och avkrävs en muta för att slippa arrestering. Ryktet säger att thailändska poliser skickas till Mae Sot istället för att befordras, så ansenlig är polisernas inkomst från mutorna.

De burmeser som befinner sig här är antingen politiska flyktingar från militärjuntans Burma, eller underbetalda migrantarbetare. Fattigdomen är hög och mutorna till polisen skär djupt i hushållskassan, säkerhet är därför prioriterat i burmesernas vardag. Rädslan för att bli arresterad begränsar burmesernas möjlighet att röra sig fritt. Framförallt kvinnor drabbas och många kvinnor lämnar i stort sett aldrig hemmet. De vardagliga sysslorna utförs med rädslan ständigt i medvetandet; marknaden är mindre farlig när regnet faller eller tidigt på morgonen, innan gryningen. I sällskap med en man blir sårbarheten för trakasserier vid en eventuell arrestering mindre. En mindre summa pengar i fickan gör att mutan till polisen blir mindre, då är det bättre att gå två gånger för matinköpen.

Även bortsett från mutor och korruption innebär det thai-burmesiska gränslandet ett hårt liv för burmeserna. De burmesiska migrantarbetarna utnyttjas av fabriksägare med lagen på sin sida. Den lagstadgade minimilönen är långt mycket lägre för migrantarbetare än för thailändska arbetare och burmeser har inte rätt att bilda fackföreningar. Många av arbetarna får inte den lagstadgade minimilönen och en stor summa av deras lön går tillbaka till arbetsgivaren som betalning för det eländiga boende som fabriksägarna förser dem med. Den vanliga arbetstiden är 11 timmar om dagen och att få gå på toaletten under arbetstid är ingen självklar rättighet. De lediga dagarna uppgår till en dag per månad.

Misshandel av burmesiska arbetare är inte ovanligt och det har hänt att arbetsgivare mördat sina anställda, med polisens medvetande. Ingen utredning sker, varken thailändska eller burmesiska myndigheter bryr sig om de burmesiska migrantarbetarna. Kvinnors sårbarhet är särskilt stor då sexuella trakasserier är vanligt förekommande.

Carina Brandow, ordförande för S-studenter i Borås
(Bor för tillfället i Mae Sot)

11 juli 2008

Könsroller i Almedalen

Under politikerveckan i Almedalen är könsrollerna som huggna i sten. När Sveriges Kommuner och Landsting har seminarium om vården sitter fyra kvinnor och en man i panelen. När ämnet några timmar senare är infrastruktur har de ersatts av fyra män och en kvinna. På ett seminarium om hur Sverige kan bli världsledande på konferenser och kongresser deltar sju män i varierande åldrar. ”Varför har ni inte med en enda kvinna” frågar jag en av dem när han har klivit ner. Han mulnar, märkbart irriterad. ”Det förändrar ingenting i sakfrågan. Jag tror inte att en kvinna skulle sagt NÅN-ting annorlunda.” ”Men tänker ni inte på vilka signaler ni sänder? Det här handlar ju ändå om marknadsföring.” Kongressmannen viftar bort mig. På scenen maler hans kostymkollegor vidare om kongressernas ekonomiska välsignelse.

Kongressdeltagarna bor, äter och shoppar för massor av pengar. Men bor, äter och shoppar kvinnor på samma sätt som män? Skulle inte tro det. Och tyvärr, gubbar, men det förändrar en hel del i sakfrågan. Vår idé om en trevlig middag är inte fläsk med löksås, vår idé om shopping är inte sameknivar för femtusen spänn och vi vill veta hur tryggt det är att promenera till hotellet mitt i natten och hur ofta ni tänker städa damtoaletten innan vi bestämmer oss för vilken kongressanläggning som ska få våra pengar.

Tiden när alla kongresser och konferenser befolkades av gubbar i grå kostym är förbi. Idag är det lika ofta kvinnor som åker på kongress – och som beslutar om och arrangerar tillställningarna. Så om Sverige ska bli världsledande på kongresser, duger det inte med sju män i panelen.

/Julia
.

03 juli 2008

Gästbloggaren Elsa Hansson är tacksam för vuxenstudier!

Jag heter Elsa Hansson, född i Hököpinge, inflyttad till Malmö som 14-åring då jag började arbeta. Hököpinge var som en ankdamm av världen. Kommunen hade sin egen polis med finka, egen ölgubbe som ofta hade våta byxor och egen fängelsekund. För mig var nog skolbiblioteket det viktigaste. Fint folk var disponenten på sockerbruket, läraren i folkskolan, rättaren på gården. Vi barn var arbetarbarn till 99 %. Men det fanns skillnader även bland arbetarbarnen. En skolkamrat till mig berättade i vuxen ålder att läraren talat om för henne att hon aldrig skulle bli något.

Alla pojkar hade dubbelnamn, det hade bönders barn oftast. Vi åkte till Trelleborg för att lära oss simma. Då fick vi titta på ”Sälen Isac” och ”Stora sjöormen” av Axel Ebbe. Det var inte självklart att man skulle läsa vidare. Det kostade pengar med högre studier. Därför blev det vuxenstudier för mig på 70-talet. Tack Sverige för att KomVux fanns!

Som pensionär läste jag med två andra överåriga ”Medicinsk antropologi”. Det var alldeles fantastiskt att få en inblick i detta ämne. Och tänk att det inte kostade mer än böckerna. Hur länge ska vi arbetarbarn få göra sådana saker?

Elsa Hansson
Medlem i S-kvinnoklubben K.A.R.L. och i Sofielunds S-förening i Malmö
.

Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen!

Sedan valet 2006 lyssnar jag bara med ett halvt öra på nyheterna och skummar igenom morgontidningen. Detta är ett försvar för att jag inte ska drabbas av högt blodtryck och dålig hälsa var och varannan dag. För den borgerliga regeringen har bråttom att genomföra det ena hemska reformen efter den andra. Resultatet är alltid detsamma; försämra för de som har det sämst för att kunna göra avdrag och skattelättnader för de redan rika.

Allra oroligast blir jag när major Björklund dyker upp i media. Sociala problem ska lösas genom att barn ska jagas, straffas, testas och bedömas. Som om inte hela vårt samhälle handlar om att bli bedömd, sorterad och placerad. Den ökade pressen i samhället har gjort att barn och ungdomar mår sämre psykiskt än någonsin. Allt handlar om att lyckas och att vara lyckad. Varför kan inte skolan få vara en fristad där barnen kan lära av lust och slippa tävla?

Socialdemokraternas vision om en skola för alla har blivit en skola för några. På grundskolan ska det skapas elitklasser för de allra bästa och på gymnasiet återinförs studentexamen och yrkesexamen. Barnen kommer redan från 12 års ålder sorteras in i A- och B-lag. Det känns som om vi färdas hundra år tillbaka i tiden. Jag sluter ögonen och önskar att det snart är val. Då kommer i alla fall jag göra vad jag kan för att rösta bort den här vidriga regeringen. Något de verkar medvetna om eftersom de har så bråttom att driva igenom sina beslut.

Frida
.