I veckan kom professorn i rättsvetenskap Eva-Maria Svensson med ett betänkande kring en lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. Jag föreställer mig hur en sådan lagändring i det långa loppet kan förändra det offentliga rummet; vi slipper matas med kvinnokroppar som säljer de mest osannolika produkter, reklam där kvinnor reduceras till passiva objekt och där fördomar kring vad män och kvinnor är bra på upprepas och cementeras. I praktiken kommer det nog tyvärr bli svårt att bedöma var gränsen för sexism går; det finns ju inte någon allmängiltig uppslutning kring vad som är könsdiskriminerande. Trots det är jag absolut för att lagstifta mot sexistisk reklam. För mig handlar det om att sända ut ett budskap om att könsdiskriminering inte är okej, precis som det inte är okej att diskriminera mot etniska minoriteter i reklam eller att diskrimera på grund av kön i några andra sammanhang.
Vill man redan idag protestera mot reklam som är sexistisk kan man anmäla till Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam. Ett uttalande från dem får ofta företagen att dra tillbaka reklam för att slippa den negativa publiciteten. Så anmäl all reklam ni tycker är stötande, det etiska rådet är det bästa verktyget som finns att tillgå för tillfället.
/Jorun
21 januari 2008
13 januari 2008
Hillary och jag
Med förtjusning följer jag valet av presidentkandidater. Eller rättare sagt: Med förtjusning följer jag Hillary. Hillary är stark och smart och vacker. Jag jublar med henne och när Hillary nästan gråter gråter nästan jag. Jag måste erkänna att jag inte vet precis vad hon står för. Jag kan utan omsvep erkänna att jag har väldigt dålig koll på vad de andra kandidaterna står för. Jag vet att det är en som är svart och att han också är demokrat. När en kommentator på teve säger att det kan stå mellan honom och Hillary, och att Hillary kan vinna för att de kvinnliga väljarna är fler än de med afroamerikansk bakgrund, tänker jag inte helt politiskt korrekt "vad bra då vinner vi". För jag är vi med Hillary.
Jag hejade också på Amanda i Idol. För att jag tyckte att hon var bäst, men också för att hon var tjej. Jag kvoterar alltid mitt hejande. Niklas Ekdal har idag (13/1) skrivit en ledare om Hillary, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330, och jag läser den med ungefär samma stolthet som om Hillary kom från min hemstad eller som om jag var kompis med hennes dotter. När jag läser om Hillary känner jag mig själv stark och smart och vacker. Jag identiferar mig med Hillarys framgångar och goda sidor, behovet av förebilder ska aldrig underskattas. I övrigt är jag osäker om kvotering alltid är det rätta. Utom när jag hejar. Särskilt när jag hejar på den som är bäst.
Det här är för övrigt inte ett inlägg i debatten "kvotering eller inte", men det kan ses som ett svar på frågan jag väldig ofta får "varför tjejer aldrig unnar varandra att det går bra". Stämmer det verkligen det idag, och tjejer i vår generation?
Sara
Jag hejade också på Amanda i Idol. För att jag tyckte att hon var bäst, men också för att hon var tjej. Jag kvoterar alltid mitt hejande. Niklas Ekdal har idag (13/1) skrivit en ledare om Hillary, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330, och jag läser den med ungefär samma stolthet som om Hillary kom från min hemstad eller som om jag var kompis med hennes dotter. När jag läser om Hillary känner jag mig själv stark och smart och vacker. Jag identiferar mig med Hillarys framgångar och goda sidor, behovet av förebilder ska aldrig underskattas. I övrigt är jag osäker om kvotering alltid är det rätta. Utom när jag hejar. Särskilt när jag hejar på den som är bäst.
Det här är för övrigt inte ett inlägg i debatten "kvotering eller inte", men det kan ses som ett svar på frågan jag väldig ofta får "varför tjejer aldrig unnar varandra att det går bra". Stämmer det verkligen det idag, och tjejer i vår generation?
Sara
11 januari 2008
Ökad kontroll av friskolor
Socialdemokraterna har länge krävt en reglering av friskolorna. Vi är inte rädda för att den kommunala skolan ska få konkurrens, det kan till och med behövas. Men det är inte rimligt att vi ska betala så mycket skattemedel till fristående skolor utan att ha någon insyn. I sydsvenskan stod det att läsa att Malmö stad betalar i år ut nästan 200 miljoner kronor till stadens friskolor. Men det är nästan omöjligt för politiker och allmänhet att få veta hur friskolorna använder skattepengarna. Därför var det glädjande att läsa att Malmös utbildningsnämnds ordförande (s) och viceordförande (m) gemensamt går ut och kräver att friskolorna jämställds med de kommunala skolorna vad gäller krav på insyn och kvallite.
Att moderaterna nu tar sitt förnuft till fånga i friskolefrågan är glädjande, men jag tycker det finns ytterligare problem med friskolereformen. Det är eleverna som kommer i kläm när elevunderlaget minskar och friskolan tvingas att gå i konkurs. Skolverket gjorde en undersökning 2006 som visade att fristående skolor ger högre betyg i jämfört med nationella proven, sk. ”snällebetyg”. Detta är ett resultat av konkurrensen med kommunerna. Kvalitén får stryka på foten när pengarna styr och konkurrensen om eleverna ökar. Det styrks också av att det bara är drygt 60% av lärarna på friskolorna (grund) är behöriga. I dagsläget tycker jag konkurrensen på skolområdet fungerar så dåligt att jag vill förbjuda friskolor, men jag är öppen för andra förslag för att komma tillrätta med problemen.
Frida Karlsson
(förutom aktiv i Avantgarde även ledamot i utbildningsnämnden i Malmö)
Att moderaterna nu tar sitt förnuft till fånga i friskolefrågan är glädjande, men jag tycker det finns ytterligare problem med friskolereformen. Det är eleverna som kommer i kläm när elevunderlaget minskar och friskolan tvingas att gå i konkurs. Skolverket gjorde en undersökning 2006 som visade att fristående skolor ger högre betyg i jämfört med nationella proven, sk. ”snällebetyg”. Detta är ett resultat av konkurrensen med kommunerna. Kvalitén får stryka på foten när pengarna styr och konkurrensen om eleverna ökar. Det styrks också av att det bara är drygt 60% av lärarna på friskolorna (grund) är behöriga. I dagsläget tycker jag konkurrensen på skolområdet fungerar så dåligt att jag vill förbjuda friskolor, men jag är öppen för andra förslag för att komma tillrätta med problemen.
Frida Karlsson
(förutom aktiv i Avantgarde även ledamot i utbildningsnämnden i Malmö)
14 december 2007
Gästbloggare: Ingrid Lennerwald om vården i Skåne
Regionfullmäktige i Region Skåne tog 26-27 november budget för 2008. Den innebär en besparing på hälso- och sjukvården i Skåne med över en miljard kronor 2008. Om den nu skulle genomföras fullt ut det vill säga. Sannolikt blir det istället ett stort underskott i hälso- och sjukvårdens budget, eftersom sjukhusen har ett vårdbehov att svara upp till.
Effekterna av detta kan vi inte veta, men att patienterna på ett eller annat vis kommer att drabbas kan vi nog vara ganska säkra på. Särskilt de patienter som inte med enkelhet tar för sig och talar för sin sak. De som är ”enkla” att prioritera bort när personalen inte hinner med alla.
Vi föreslog en förstärkning av hälso- och sjukvården på 753 miljoner jämfört med majoriteten. I denna förstärkning ingår en jämställdhetssatsning för rättvisa löner. Fortfarande är det ju så att den kvinnodominerade vårdpersonalens arbete ger lägre lön än flera manligt dominerade yrken som oftare återfinns i privat sektor. Trots att arbetet i vården ställer högre krav på den enskilde. Vi, stora offentliga arbetsgivare, måste förr eller senare ta vårt ansvar för att rätta till denna orättvisa, annars riskerar vi en situation där både män och kvinnor gör andra yrkesval. Ett som betalar bättre med lägre arbetsinsats.
Ingrid Lennerwald (s) Oppositionsråd, Region Skåne
Effekterna av detta kan vi inte veta, men att patienterna på ett eller annat vis kommer att drabbas kan vi nog vara ganska säkra på. Särskilt de patienter som inte med enkelhet tar för sig och talar för sin sak. De som är ”enkla” att prioritera bort när personalen inte hinner med alla.
Vi föreslog en förstärkning av hälso- och sjukvården på 753 miljoner jämfört med majoriteten. I denna förstärkning ingår en jämställdhetssatsning för rättvisa löner. Fortfarande är det ju så att den kvinnodominerade vårdpersonalens arbete ger lägre lön än flera manligt dominerade yrken som oftare återfinns i privat sektor. Trots att arbetet i vården ställer högre krav på den enskilde. Vi, stora offentliga arbetsgivare, måste förr eller senare ta vårt ansvar för att rätta till denna orättvisa, annars riskerar vi en situation där både män och kvinnor gör andra yrkesval. Ett som betalar bättre med lägre arbetsinsats.
Ingrid Lennerwald (s) Oppositionsråd, Region Skåne
09 december 2007
Det finns bara ett offer!
Vid frukostborden för några dagar sedan fastnade jag vid en artikel om en obducent och allmänläkare som för 23 år sedan åtalades för att ha mördat 27-åriga Catrine da Costa. Jag var för ung när det hände för att komma ihåg det, men när jag fyllde 19 år fick jag boken ”Catrine och rättvisan” av en vän. Den boken förändrade min syn på samhället och det var efter det som jag började kalla mig feminist.
Det är Hanna Olsson (utredningssekreterare åt regeringen, bl.a. i prostitutionsutredningen) som i boken skrivit om ett av Sveriges mest uppmärksammande rättsfall. Det var sommaren 1984 som man hittade en styckad kvinnokropp. Kroppen identifierades som Catrine da Costa. En allmänläkare och en obducent anhölls skäligen misstänkta för att ha mördat Catrine. Nyckelvittne var den ena läkarens dotter, samt kollegor till Catrine da Costa. De båda läkarna blev frikända trots stark bevisning, men tingsrätten skrev i domskälen att de faktiskt styckat kroppen (ett brott de inte åtalats för och som var preskriberat). Enligt Hanna Olsson är denna rättegång ett exempel på när principen likhet inför lagen sätts ur spel och människors värde bestäms av deras sociala positioner. Catrine som var prostituerad värderas längst ned i samhället medan läkarna skyddades av rättssystemet. Jag var rasande efter att ha läst boken ”Catrine och rättvisan” och jag blir ännu argare när de två läkarna nu inleder en skadeståndsprocess där de kräver 40 miljoner av staten. När ska Catrine få rättvisa?
Frida
Det är Hanna Olsson (utredningssekreterare åt regeringen, bl.a. i prostitutionsutredningen) som i boken skrivit om ett av Sveriges mest uppmärksammande rättsfall. Det var sommaren 1984 som man hittade en styckad kvinnokropp. Kroppen identifierades som Catrine da Costa. En allmänläkare och en obducent anhölls skäligen misstänkta för att ha mördat Catrine. Nyckelvittne var den ena läkarens dotter, samt kollegor till Catrine da Costa. De båda läkarna blev frikända trots stark bevisning, men tingsrätten skrev i domskälen att de faktiskt styckat kroppen (ett brott de inte åtalats för och som var preskriberat). Enligt Hanna Olsson är denna rättegång ett exempel på när principen likhet inför lagen sätts ur spel och människors värde bestäms av deras sociala positioner. Catrine som var prostituerad värderas längst ned i samhället medan läkarna skyddades av rättssystemet. Jag var rasande efter att ha läst boken ”Catrine och rättvisan” och jag blir ännu argare när de två läkarna nu inleder en skadeståndsprocess där de kräver 40 miljoner av staten. När ska Catrine få rättvisa?
Frida
03 december 2007
"Girls only"
Jag hade lovat min dotter att köpa en leksak. Det var ett set med en låtsaskniv och en massa plastfrukter och bröd som går att dela och sätta ihop i det oändliga. Alltså en perfekt leksak för snudd på vilken treåring som helst.
Väl i Malmös största leksaksaffär hittade jag snabbt vad vi letade efter. Men vid kassan såg jag att det stod ”Girls only” på förpackningen och det visade sig att en hel hylla var fylld av Girls only- märkta produkter.
En sådan urusel affärsidé! En butik och en tillverkare som väljer bort hälften av alla potentiella kunder. Mer förresten, för jag utgår ifrån att jag inte var den första som valde att köpa ett annat märke i en annan butik, trots att jag skulle handla till en tjej.
En tid därefter hörde jag ett gäng flickor och pojkar i tre- fyra årsåldern, som enades om att flickor är fina och pojkar är coola, helt i linje med diskussionen om tjejfärger som jag hade lagt mig i vid ett tidigare tillfälle.
Lite senare tog jag del av en diskussion om genuspedagogik. Den här gången var det inte treåringar som resonerade utan vuxna stadsdelspolitiker, vara av jag var den ena. Jag är helt på det klara med att vi har olika bilder av hur våra drömsamhällen ser ut och att vi har olika syn på individen och att vi i konsekvens med det prioriterar och fattar olika beslut. Inget konstigt med det, tvärtom.
Vad jag däremot tycker är märkligt är att det finns vuxna som inte ser att redan väldigt små barn skolas in i sociala roller. Åtminstone en ledamot i nämnden hävdade att treåringar är så unga att de inte hunnit påverkas av omgivningen. För mig är det obegripligt, jag ser bevis på motsatsen varje dag. Jag har mer förståelse för dem som åtminstone erkänner att vuxenvärlden överför sina idéer och könsroller på barnen, men hävdar att de struntar i det eller att det rent av är önskvärt.
/Katrin Stjernfeldt Jammeh
Väl i Malmös största leksaksaffär hittade jag snabbt vad vi letade efter. Men vid kassan såg jag att det stod ”Girls only” på förpackningen och det visade sig att en hel hylla var fylld av Girls only- märkta produkter.
En sådan urusel affärsidé! En butik och en tillverkare som väljer bort hälften av alla potentiella kunder. Mer förresten, för jag utgår ifrån att jag inte var den första som valde att köpa ett annat märke i en annan butik, trots att jag skulle handla till en tjej.
En tid därefter hörde jag ett gäng flickor och pojkar i tre- fyra årsåldern, som enades om att flickor är fina och pojkar är coola, helt i linje med diskussionen om tjejfärger som jag hade lagt mig i vid ett tidigare tillfälle.
Lite senare tog jag del av en diskussion om genuspedagogik. Den här gången var det inte treåringar som resonerade utan vuxna stadsdelspolitiker, vara av jag var den ena. Jag är helt på det klara med att vi har olika bilder av hur våra drömsamhällen ser ut och att vi har olika syn på individen och att vi i konsekvens med det prioriterar och fattar olika beslut. Inget konstigt med det, tvärtom.
Vad jag däremot tycker är märkligt är att det finns vuxna som inte ser att redan väldigt små barn skolas in i sociala roller. Åtminstone en ledamot i nämnden hävdade att treåringar är så unga att de inte hunnit påverkas av omgivningen. För mig är det obegripligt, jag ser bevis på motsatsen varje dag. Jag har mer förståelse för dem som åtminstone erkänner att vuxenvärlden överför sina idéer och könsroller på barnen, men hävdar att de struntar i det eller att det rent av är önskvärt.
/Katrin Stjernfeldt Jammeh
27 november 2007
Kommentar till artikelserie i DN
DN har just nu en artikelserie på Insidan om internetsajter där autentiska klipp med misshandel, tortyr och avrättningar visas. Dessa uppges vara populära bland tonårskillar. Grovt våld blandas med klipp med hårdporr. Serien har gått några dagar, läs gärna på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531. Intressantaste artikeln är intervjun med Andreas och Stefan, två intelligenta och analytiska femtonåringar. Intressant är egentligen fel ord, upplyftande mer. Kanske kan man hoppas på den nya generationen, om man nu kan säga att de tillhör en annan än oss. Andreas säger bland annat: "Våldtäktsmän går igång på känslan av makt, det handlar inte om lust". Andreas och Stefan funderar insiktsfullt hur killar uppfostras och påverkar varandra att gilla att titta på våld och hur detta påverkar ens inställning till våld. Stefan säger: "Det är ju killar som krigar och gör lumpen. Männen står för nästan allt våld i samhället. Alltid när någon har blivit misshandlad eller mördad är det en man som är skyldig. Inte för att jag skäms över att vara kille. Men det känns trist".
Fast när jag läste artikeln första gången tänkte jag spontant "vad modiga de är, vad mycket skit de kommer att få för det här i skolan". För varken som kille eller man kommer man undan med att prata om män som grupp och koppla denna grupp till mönster och inte bara prata om enskilda galningar.
Sara
Ladda ner bästa reseguiderna alldeles gratis! MSN Resor
24 november 2007
Barnbrudar
Jag har precis läst boken ”Barnbrudar” av journalisten Tina Thunander som jag varmt kan rekommendera. Den handlar om unga flickor i Sverige som gifts bort som barn trots att lagen säger 18 år. Ibland får de dispens från Länsstyrelsen för att gifta sig unga men ofta handlar det om att religiösa företrädare välsignar äktenskapet och sen anmäls det till myndigheterna först senare. Naturligtvis är det nästan alltid flickor det handlar om.
Det värsta i boken är myndigheternas flathet. Unga tjejer berättar om hur det blivit bortgifta och tagna ur skolan när de var 14 år utan att skolpersonal tagit tag i saken, trots den svenska skolplikten. Inte heller gör skolan något när flickor förbjuds närvara vid sexualundervisningen i högstadiet och ingen utreder när flickor under 15 år föder flera barn.
Thunander menar i boken att det finns två tolkningar av svenska lagar; en som gäller för svenska barn och en som myndigheter tillämpar för flickor med annan etnisk bakgrund. Flickorna blir skyddslösa när inga vuxna vågar ta konflikter för att samma rättigheter ska gälla för dem.
I FNs deklaration om Mänskliga rättigheter står att alla äktenskap ska ingås av fri vilja. Tyvärr återfinns inte den formuleringen i den svenska äktenskapsbalken, kanske för att den fria viljan ses som självklar.
/Jorun
Det värsta i boken är myndigheternas flathet. Unga tjejer berättar om hur det blivit bortgifta och tagna ur skolan när de var 14 år utan att skolpersonal tagit tag i saken, trots den svenska skolplikten. Inte heller gör skolan något när flickor förbjuds närvara vid sexualundervisningen i högstadiet och ingen utreder när flickor under 15 år föder flera barn.
Thunander menar i boken att det finns två tolkningar av svenska lagar; en som gäller för svenska barn och en som myndigheter tillämpar för flickor med annan etnisk bakgrund. Flickorna blir skyddslösa när inga vuxna vågar ta konflikter för att samma rättigheter ska gälla för dem.
I FNs deklaration om Mänskliga rättigheter står att alla äktenskap ska ingås av fri vilja. Tyvärr återfinns inte den formuleringen i den svenska äktenskapsbalken, kanske för att den fria viljan ses som självklar.
/Jorun
19 november 2007
Gästbloggare: En feministisk tvåsamhet – finns den?
Tvåsamhet. Kärlek. Feminism. Kan de kombineras och hur i helvete gör man det i så fall? Jag läser det senaste numret av den feministiska tidskriften Bang och letar efter svar. Temat är just detta: vill vi leva i den heteronormativa tvåsamheten, kan vi överleva i den och kanske ännu viktigare, kan kärleken överleva i den?
Världen har skolat mig att tro att jag blir hel av en mans kärlek, att all tvåsamhet är bättre än ensamhet och att det himlastormande heterosexuella paradiset ska frigöra mig från allt ont. Det krävdes varken tusen högskolepoäng eller femton SSU-kurser i feminism för att jag skulle inse att världen runt omkring mig ljög. Som den så ofta gör.
Så vad blir då nästa steg? Vilken kärleksstrategi ska vi som medvetna feminister ha?
Maria Sveland skriver i sin bok Bitterfittan att man måste bråka. Att för att motverka äktenskapets och parrelationens inneboende, förtryckande struktur måste man bråka för att inte ramla ned i någon av de riggade fällorna. Det låter tråkigt praktiskt. Varför lärde de oss inte det? Varför var det ingen som sade att kärlek inte är den fluffiga drömmen med avsändare Hollywood, utan att kärlek i grunden är ett praktiskt arrangemang som bygger på handling. Handlingar som kan styras i olika riktningar, utifrån olika intressen. Kärlek är vad kärleken gör, som Marie Pettersson skriver i Bang. Hon menar att feminismen inte kan återerövra begreppet kärlek så länge vi ser den som ett virrvarr av känslor, vi måste låta kärleken vara ”en viljeakt och inte bara en pirrig känsla i magen”. Bara så kan vi ta ansvar för den och dess konsekvenser.
Katrine Kielos, även hon en av skribenterna i Bang, anser att den feministiska debatten om kärlek och relationer har reducerats till att handla om vem som städar och går ut med soporna. Hon vänder sig mot att kärlek skulle vara det ”jämställda, lättadministrerade, friktionsfria lagarbetet”, att definitionen av att lyckas i kärlek inte kan vara att hitta en man och att sedan göra honom jämställd. Hon menar att vi måste vara ”banalare och radikalare än så.” Det hon inte svarar på är vad jämställd kärlek i så fall är och hur man når dit? Måste det vara antingen eller? Kan det inte vara något underbart och eftersträvansvärt samtidigt som det kräver genomtänkta strategier och timmar av samtal och handling?
Är annars svaret att den inte finns? Går feminismens princip om total självständighet och frigörelse rakt emot tvåsamhetens nödvändiga kompromissande? Ska vi ge upp kärleken och deklarera dess död? Men, som Marie Pettersson skriver, ”vart tar vi vägen då, alla vi som älskar att älska men som vill göra det med en feministisk agenda i botten?”
Jag är övertygad om att vi kan prata och planera oss fram till i alla fall en någorlunda jämställd kärlek, en någorlunda rättvis tvåsamhet. Men också att vi kan prata och planera sönder den. En feministisk strategi som ingen någonsin lärde oss var att man då måste vara beredd att lämna. Alla relationer är inte bättre än ensamhet.
Elin Brusewitz är ombudsman på Skånes SSU-distrikt
Världen har skolat mig att tro att jag blir hel av en mans kärlek, att all tvåsamhet är bättre än ensamhet och att det himlastormande heterosexuella paradiset ska frigöra mig från allt ont. Det krävdes varken tusen högskolepoäng eller femton SSU-kurser i feminism för att jag skulle inse att världen runt omkring mig ljög. Som den så ofta gör.
Så vad blir då nästa steg? Vilken kärleksstrategi ska vi som medvetna feminister ha?
Maria Sveland skriver i sin bok Bitterfittan att man måste bråka. Att för att motverka äktenskapets och parrelationens inneboende, förtryckande struktur måste man bråka för att inte ramla ned i någon av de riggade fällorna. Det låter tråkigt praktiskt. Varför lärde de oss inte det? Varför var det ingen som sade att kärlek inte är den fluffiga drömmen med avsändare Hollywood, utan att kärlek i grunden är ett praktiskt arrangemang som bygger på handling. Handlingar som kan styras i olika riktningar, utifrån olika intressen. Kärlek är vad kärleken gör, som Marie Pettersson skriver i Bang. Hon menar att feminismen inte kan återerövra begreppet kärlek så länge vi ser den som ett virrvarr av känslor, vi måste låta kärleken vara ”en viljeakt och inte bara en pirrig känsla i magen”. Bara så kan vi ta ansvar för den och dess konsekvenser.
Katrine Kielos, även hon en av skribenterna i Bang, anser att den feministiska debatten om kärlek och relationer har reducerats till att handla om vem som städar och går ut med soporna. Hon vänder sig mot att kärlek skulle vara det ”jämställda, lättadministrerade, friktionsfria lagarbetet”, att definitionen av att lyckas i kärlek inte kan vara att hitta en man och att sedan göra honom jämställd. Hon menar att vi måste vara ”banalare och radikalare än så.” Det hon inte svarar på är vad jämställd kärlek i så fall är och hur man når dit? Måste det vara antingen eller? Kan det inte vara något underbart och eftersträvansvärt samtidigt som det kräver genomtänkta strategier och timmar av samtal och handling?
Är annars svaret att den inte finns? Går feminismens princip om total självständighet och frigörelse rakt emot tvåsamhetens nödvändiga kompromissande? Ska vi ge upp kärleken och deklarera dess död? Men, som Marie Pettersson skriver, ”vart tar vi vägen då, alla vi som älskar att älska men som vill göra det med en feministisk agenda i botten?”
Jag är övertygad om att vi kan prata och planera oss fram till i alla fall en någorlunda jämställd kärlek, en någorlunda rättvis tvåsamhet. Men också att vi kan prata och planera sönder den. En feministisk strategi som ingen någonsin lärde oss var att man då måste vara beredd att lämna. Alla relationer är inte bättre än ensamhet.
Elin Brusewitz är ombudsman på Skånes SSU-distrikt
14 november 2007
Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter!
Det är på tiden att vi på allvar erkänner kvinnors rättigheter och i konsekvens med det kräver att FN utökar sin katalog över mänskliga rättigheter till att även omfatta kvinnors rättigheter.
Det anses idag självklart att kränkningar av t.ex. yttrandefriheten innebär en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Däremot anses det inte lika självklart att flickor och kvinnor som fråntagits rätten att bestämma över sina egna liv och kroppar är utsatta för motsvarande kränkning.
De vanligaste dödsorsakerna för världens kvinnor är idag osäkra aborter och komplikationer vid förlossning. Otaliga kvinnors liv skulle kunna räddas om alla hade haft rätt till sexualrådgivning, preventivmedel, säker abort och mödravård. Dessa frågor kan inte reduceras till "kvinnofrågor" eller "kulturella frågor". Det handlar om mänskliga rättigheter och är en fråga om liv eller död för världens kvinnor!
Det finns tusen skäl till att en kvinna väljer att göra abort. Om barnet tillkommit genom våldtäkt eller incest, om den gravida kvinnan är minderårig, om kvinnan redan har fler barn än hon kan ta hand om, om utomäktenskapligt sex fördöms och bestraffas där hon bor, om preventivmedel är förbjudet, om kvinnan är fattig och ensamstående osv. Listan kan göras hur lång som helst. Varje kvinna har sina egna individuella skäl för att göra abort.
I tredje världen tillkommer ytterligare ett skäl. Där dör otroliga mängder kvinnor i barnsäng, på grund av att deras kroppar redan slitits ut av otaliga födslar sedan tidiga tonåren och på grund av undermålig sjukvård vid förlossningen.
Möjligheten att bestämma över sin egen kropp är en rättighet som majoriteten av världens kvinnor fortfarande saknar. Även i åtskilliga västerländska,"civiliserade" länder saknar kvinnor grundläggande rättigheter. I större delen av världen är det männen som tagit sig rätten att bestämma över kvinnors kroppar och liv.
Det är nu dags att göra upp med denna patriarkala världsordning! FN bör snarast införliva kvinnors rättigheter i katalogen över mänskliga rättigheter!
Hillevi Larsson, riksdagsledamot (s) och aktiv i Avantgarde.
Det anses idag självklart att kränkningar av t.ex. yttrandefriheten innebär en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Däremot anses det inte lika självklart att flickor och kvinnor som fråntagits rätten att bestämma över sina egna liv och kroppar är utsatta för motsvarande kränkning.
De vanligaste dödsorsakerna för världens kvinnor är idag osäkra aborter och komplikationer vid förlossning. Otaliga kvinnors liv skulle kunna räddas om alla hade haft rätt till sexualrådgivning, preventivmedel, säker abort och mödravård. Dessa frågor kan inte reduceras till "kvinnofrågor" eller "kulturella frågor". Det handlar om mänskliga rättigheter och är en fråga om liv eller död för världens kvinnor!
Det finns tusen skäl till att en kvinna väljer att göra abort. Om barnet tillkommit genom våldtäkt eller incest, om den gravida kvinnan är minderårig, om kvinnan redan har fler barn än hon kan ta hand om, om utomäktenskapligt sex fördöms och bestraffas där hon bor, om preventivmedel är förbjudet, om kvinnan är fattig och ensamstående osv. Listan kan göras hur lång som helst. Varje kvinna har sina egna individuella skäl för att göra abort.
I tredje världen tillkommer ytterligare ett skäl. Där dör otroliga mängder kvinnor i barnsäng, på grund av att deras kroppar redan slitits ut av otaliga födslar sedan tidiga tonåren och på grund av undermålig sjukvård vid förlossningen.
Möjligheten att bestämma över sin egen kropp är en rättighet som majoriteten av världens kvinnor fortfarande saknar. Även i åtskilliga västerländska,"civiliserade" länder saknar kvinnor grundläggande rättigheter. I större delen av världen är det männen som tagit sig rätten att bestämma över kvinnors kroppar och liv.
Det är nu dags att göra upp med denna patriarkala världsordning! FN bör snarast införliva kvinnors rättigheter i katalogen över mänskliga rättigheter!
Hillevi Larsson, riksdagsledamot (s) och aktiv i Avantgarde.
13 november 2007
Är det skillnad på våld och våld?
Tidningen City rapporterar idag att försäkringsbolagen inte betalar ut någon ersättning till den som blivit misshandlad av en medförsäkrad familjemedlem. Detta gäller även om det finns en fällande dom och även om den som utsatts för våldet är ett barn. Den som utsätts för våld och där gärningsmannen är skriven på samma adress får istället vända sig till Brottsoffermyndigheten.
Om en kvinna misshandlas eller våldtas, är förövaren i de allra flesta fall en närstående person. Män blir däremot oftast misshandlade av en främling på stan. Därför är denna inskränkning i praktiken könsdiskriminerande. Och försäkringsbolagen ger sig till att tolka lagen på ett bekymmersamt sätt genom att signalera att den som drabbas av våld i hemmet inte är "lika drabbad" som den som utsätts för precis samma våld men av en främling. I detta finns ett obehagligt element av att den som misshandlas i hemmet får "skylla sig själv". (Jämför för övrigt med våldtäktsdebatten.)
Vad kan man göra åt saken? Jag tror att en person som blir misshandlad av en närstående och inte får ersättning av sitt försäkringsbolag skulle ha ett starkt fall både hos Diskrimineringsombudsmannen och i EU-domstolen.
Vi andra kan skriva ett brev till vårt försäkringsbolag och påpeka det absurda och könsdiskriminerande i situationen.
Julia
PS En liten guldstjärna till Länsförsäkringar, som diskuterar att förändra utformningen av sina försäkringsvillkor så att de täcker misshandel i hemmet och Förenade liv, som faktiskt erbjuder krisskydd i form av samtalsterapi för den som utsatts för brott i hemmet.
Om en kvinna misshandlas eller våldtas, är förövaren i de allra flesta fall en närstående person. Män blir däremot oftast misshandlade av en främling på stan. Därför är denna inskränkning i praktiken könsdiskriminerande. Och försäkringsbolagen ger sig till att tolka lagen på ett bekymmersamt sätt genom att signalera att den som drabbas av våld i hemmet inte är "lika drabbad" som den som utsätts för precis samma våld men av en främling. I detta finns ett obehagligt element av att den som misshandlas i hemmet får "skylla sig själv". (Jämför för övrigt med våldtäktsdebatten.)
Vad kan man göra åt saken? Jag tror att en person som blir misshandlad av en närstående och inte får ersättning av sitt försäkringsbolag skulle ha ett starkt fall både hos Diskrimineringsombudsmannen och i EU-domstolen.
Vi andra kan skriva ett brev till vårt försäkringsbolag och påpeka det absurda och könsdiskriminerande i situationen.
Julia
PS En liten guldstjärna till Länsförsäkringar, som diskuterar att förändra utformningen av sina försäkringsvillkor så att de täcker misshandel i hemmet och Förenade liv, som faktiskt erbjuder krisskydd i form av samtalsterapi för den som utsatts för brott i hemmet.
11 november 2007
Ojämställd sjukvård!
På det Skånska partidistriktets kongress i våras, slogs vi för en motion som krävde jämställdhet i vården. Vi fick ganska skarpt mothugg av det sjukvårdsansvariga regionrådet, som tyckte att saker och ting inte alls var så illa som vi sade.
Men nu finns en sprillans färsk genusmedicinsk kunskapsöversikt från kommunernas och landstingens intresseorganisation SKL som visar att det till och med är värre än vi trodde:
Kvinnor drabbas oftare av kvalitetsbrister och problem i vården och har sämre tillgång till vård än män inom en rad områden. Några exempel är att kvinnor för vänta längre på hjärtoperation, operation av grå starr, höft- och knäleder och har sämre tillgång till dialys, transplantation vid njursvikt, remiss til bronkoskopi (ett slags undersökning av luftvägarna), ljusbehandling av psoriasis (som i hög grad är en kvinnosjukdom!) samt vård vid särskild stroke-enhet.
Mannen är normen och behandlingsmetoderna är anpassade efter honom. Otillräcklig forskning om kvinnors sjukdomstillstånd gör att kvinnor sägs lida av "diffusa" besvär. Kvinnor får fler biverkningar av sina mediciner och det antas både bero på att forskningen om hur olika substanser påverkar kroppen i stor utsträckning utförs på män och på att doserna är anpassade efter män.
Boken ställer frågan "Hur blev det så här?" och tar upp frågor om mäns och kvinnors hälsa samt könsperspektiv på vårdens kvalitet.
Här kan du beställa den eller hämta den som pdf-fil.
Julia
Men nu finns en sprillans färsk genusmedicinsk kunskapsöversikt från kommunernas och landstingens intresseorganisation SKL som visar att det till och med är värre än vi trodde:
Kvinnor drabbas oftare av kvalitetsbrister och problem i vården och har sämre tillgång till vård än män inom en rad områden. Några exempel är att kvinnor för vänta längre på hjärtoperation, operation av grå starr, höft- och knäleder och har sämre tillgång till dialys, transplantation vid njursvikt, remiss til bronkoskopi (ett slags undersökning av luftvägarna), ljusbehandling av psoriasis (som i hög grad är en kvinnosjukdom!) samt vård vid särskild stroke-enhet.
Mannen är normen och behandlingsmetoderna är anpassade efter honom. Otillräcklig forskning om kvinnors sjukdomstillstånd gör att kvinnor sägs lida av "diffusa" besvär. Kvinnor får fler biverkningar av sina mediciner och det antas både bero på att forskningen om hur olika substanser påverkar kroppen i stor utsträckning utförs på män och på att doserna är anpassade efter män.
Boken ställer frågan "Hur blev det så här?" och tar upp frågor om mäns och kvinnors hälsa samt könsperspektiv på vårdens kvalitet.
Här kan du beställa den eller hämta den som pdf-fil.
Julia
06 november 2007
Gästbloggaren: Sofia Hedén om gymnasieskolan
Det är några år sen nu som gymnasieskolan reformerades. Tanken var ju god. Alla skulle kunna läsa samma teori. Alla skulle kunna gå vidare till högskolan. Alla skulle ha samma chans. Men hur blev det då? Sökte sig eleverna från de praktiska programmen vidare till högskolan? Gick de ens ut gymnasiet med betyg i alla ämnen?
Det ser lite olika ut på de olika programmen. På det naturvetenskapliga programmet har 80%börjat på högskolan inom tre år. På Barn och fritid har 20,5% procent börjat högskolan. På byggprogrammet har 1,5% läst vidare och på fordonsprogrammet har 0,9% sökt sig vidare.
Det är läge att fråga sig varför det är så viktigt att alla elever på alla program ska ha högskolebehörighet. Samtidigt som vi socialdemokrater stångar pannan blodig för allas rätt till högskolebehörighet, så är det en allt större del av gymnasieeleverna som inte klarar av att slutföra gymnasiet. Endast två av tre gymnasieelever klarar gymnasieskolan på tre år. Lägst andel hittar vi på fordonsprogrammet, där ju intresset för högskolestudier verkar milt sagt lågt.
Alla har samma rätt till utbildning, men idag har vi en utbildning som långt ifrån alla klarar. Är det inte dags att sluta med den missriktade välviljan och skapa en gymnasieskola som är byggd efter elevernas förutsättningar? Jag vill inte ta ifrån någon möjligheten redan när de är femton, men det finns andra vägar att gå. Vid övergången till dagens gymnasieskola fanns det en kort period en möjlighet att läsa ett valfritt tredje år för de elever som gick praktiska linjer. Det var faktiskt inte så dumt. Under två år kunde de koncentrera sig på att utbilda sig till ett yrke, men möjligheten fanns att få högskolebehörighet när de var ett par år äldre och kanske mer motiverade. På så sätt kunde exempelvis barnskötaren få möjlighet att läsa vidare till förskollärare.
En sådan gymnasieskola skulle ge fler elever fler valmöjligheter än dagens. Politik handlar inte bara om att vilja, det ska fungera också.
Sofia Hedén är gymnasielärare och sitter för (S) i kulturnämnden i Malmö.
Det ser lite olika ut på de olika programmen. På det naturvetenskapliga programmet har 80%börjat på högskolan inom tre år. På Barn och fritid har 20,5% procent börjat högskolan. På byggprogrammet har 1,5% läst vidare och på fordonsprogrammet har 0,9% sökt sig vidare.
Det är läge att fråga sig varför det är så viktigt att alla elever på alla program ska ha högskolebehörighet. Samtidigt som vi socialdemokrater stångar pannan blodig för allas rätt till högskolebehörighet, så är det en allt större del av gymnasieeleverna som inte klarar av att slutföra gymnasiet. Endast två av tre gymnasieelever klarar gymnasieskolan på tre år. Lägst andel hittar vi på fordonsprogrammet, där ju intresset för högskolestudier verkar milt sagt lågt.
Alla har samma rätt till utbildning, men idag har vi en utbildning som långt ifrån alla klarar. Är det inte dags att sluta med den missriktade välviljan och skapa en gymnasieskola som är byggd efter elevernas förutsättningar? Jag vill inte ta ifrån någon möjligheten redan när de är femton, men det finns andra vägar att gå. Vid övergången till dagens gymnasieskola fanns det en kort period en möjlighet att läsa ett valfritt tredje år för de elever som gick praktiska linjer. Det var faktiskt inte så dumt. Under två år kunde de koncentrera sig på att utbilda sig till ett yrke, men möjligheten fanns att få högskolebehörighet när de var ett par år äldre och kanske mer motiverade. På så sätt kunde exempelvis barnskötaren få möjlighet att läsa vidare till förskollärare.
En sådan gymnasieskola skulle ge fler elever fler valmöjligheter än dagens. Politik handlar inte bara om att vilja, det ska fungera också.
Sofia Hedén är gymnasielärare och sitter för (S) i kulturnämnden i Malmö.
01 november 2007
Borgerlig politik drabbar barnen
Från och med första april 2007 har den nya majoriteten i Region Skåne (m,fp, c, kd + mp) infört patientavgifter för barn över 12 år och det gäller full avgift som för vuxna. Införandet av patientavgifter för barn över 12 år är ingen positiv eller ansvarsfull insats. Diskussionen om bindande politiska regler att tänka på barnens hälsa skjuter i storutsträckning bredvid målet. Femklövern prioriterar inte barnens hälsa. Femklövern skapar otrygghet för många barn och barnfamiljer. Visst ryser man lite av obehag när man inser att barnen kommer att behandlas olika och att föräldrarnas ekonomiska ställning ska i många fall avgöra om man ska ta barnet till läkare eller inte. Det finns inga bäst före-datum, det finns inte heller några färdiga recept när det gäller många politiska beslut men i det här fallet är det solklart att femklövern kommer att sätta barnens hälsa på spel. I det här fallet vet vi att från och med den 1 april 2007 har vi ingen fri sjukvård för barn och unga.
Jag undrar om införandet av patientavgifter för barn är ett yttre politiskt tryck eller en inre övertygelse hos Femklövern? Är det kortsiktigt vinstintäkt som dikterar deras agerande? Menar Femklövern att solidaritet med kommande generationer är beslutet att låta barnfamiljer betala för barnavård?
Barnen ska behandlas med respekt. När de är små bygger barnen upp en bild av en värld som det går att lita på och en bild av sig själv som en person som är värd att älska och som själv sedan kommer att kunna älska andra. Vi vuxna ska vara förebilder, vi ska ta hand om dem och vi politiker är också vuxna som har det yttersta ansvaret att tänka på våra barn och skydda dem på alla sätt. Det är politiskt ansvarstagande att satsa på barnen och inte svika barn. Det är rättvist att behandla alla lika! Det är solidariskt att tänka på alla människor men i första hand på barnen men det är grymt att göra det svårare för dem. Avslutningsvis vill jag bara säga att fri sjukvård för barn och unga har länge varit en socialdemokratisk hjärtefråga och därför känns det extra tungt att Region Skåne har infört avgiftsbelagd sjukvård för barn och unga över 12 år. Vi socialdemokrater tänker på alla familjer med sämre ekonomi som kan tvingas avstå från att söka vård när deras barn är sjuka. Det är orättvist! Det är en grym, omänsklig och utan överdrift förnedrande behandling av våra barn.
Jag sitter i Regionfullmäktige och vi har reserverat oss mot detta beslut. Tyvärr så har vi inte majoritet denna mandatperiod och vi har inte kunnat styra detta beslut. Men vi tänker driva frågan vidare!
Amela A. Hodzic
Jag undrar om införandet av patientavgifter för barn är ett yttre politiskt tryck eller en inre övertygelse hos Femklövern? Är det kortsiktigt vinstintäkt som dikterar deras agerande? Menar Femklövern att solidaritet med kommande generationer är beslutet att låta barnfamiljer betala för barnavård?
Barnen ska behandlas med respekt. När de är små bygger barnen upp en bild av en värld som det går att lita på och en bild av sig själv som en person som är värd att älska och som själv sedan kommer att kunna älska andra. Vi vuxna ska vara förebilder, vi ska ta hand om dem och vi politiker är också vuxna som har det yttersta ansvaret att tänka på våra barn och skydda dem på alla sätt. Det är politiskt ansvarstagande att satsa på barnen och inte svika barn. Det är rättvist att behandla alla lika! Det är solidariskt att tänka på alla människor men i första hand på barnen men det är grymt att göra det svårare för dem. Avslutningsvis vill jag bara säga att fri sjukvård för barn och unga har länge varit en socialdemokratisk hjärtefråga och därför känns det extra tungt att Region Skåne har infört avgiftsbelagd sjukvård för barn och unga över 12 år. Vi socialdemokrater tänker på alla familjer med sämre ekonomi som kan tvingas avstå från att söka vård när deras barn är sjuka. Det är orättvist! Det är en grym, omänsklig och utan överdrift förnedrande behandling av våra barn.
Jag sitter i Regionfullmäktige och vi har reserverat oss mot detta beslut. Tyvärr så har vi inte majoritet denna mandatperiod och vi har inte kunnat styra detta beslut. Men vi tänker driva frågan vidare!
Amela A. Hodzic
30 oktober 2007
Miljöfrågan seg och felriktad
Miljöhoten har länge funnits i forskningens medvetande. Det började rean på 60-talet med "Tyst vår", en världsomskakande bok som gav upphov till minskat användande av bland annat pcb och ddt. Sedan 80-talet har det funnits en stark rörelse med fokus på människans ekologiska fotavtryck, vilket är en intressant teori om man vill fördjupa sig hur världen hänger ihop och mäniskans del i den. Böcker i ämnet ecological footprint finns att få tag på. De som intresserat sig för miljö och biologiska processer vet det här, att det knappast är något nytt. Ändå har man inte prioriterat miljöfrågor i samhällsdebatten. Allmänheten har dock fått upp ögonen för det här bara de senaste åren. Al Gore har vi att tacka för det och att han nyligen fick fredspriset säger en hel del om en förändrad prioritering. Men det är ack så sent! Typiskt mänskligt kanske kan vara att sätta skygglapparna på och blunda för det outhärdliga. Att vi är på mycket god väg till att utrota oss själva tycks vara en lägre prioritering än skattesänkningar och andra lyxproblem som ofta diskuteras. Insatser borde gjorts för länge sedan - hur vi nu ska stoppa en utveckling där alla kineser vill ha bil eller att världen blir allt mer industrialiserad med enorma utsläpp som följd är en fråga. Högern som profilerat sig inom miljöpolitiken på senaste tid helt plötsligt fokuserar på effektivisering av högteknologi. Konsumtionen är central, en helig ko i västvärlden som ingen på allvar frågasätter. Så vad göra? Att sopsortera och köpa lågenergilampor är något som basuneras ut i media. Vi får veta hur mycket den lilla människan kan göra, om alla kämpar lite extra. Det här är vilseledande skitsnack. De stora bovarna när det gäller utsläpp och utmattning av naturresurser är de stora företagen, mäktiga män i sina bästa år som vaktar sina ekonomiska värden. Som inte bryr sig ett skit om deras barnbarn inte kan leva ett fullvärdigt liv. Pengar styr i vårt paradigm framför allt annat och det vet högern. Att fokusera på effektivitet av högteknologi är att komma billigt undan. För vem ska kunna argumentera emot dem? Dina återanvända pappkartonger gör varken till eller från så länge enorma ekonomiska antropocentriska (människocentrerade) affärsvärden styr vårt samhälle framför de ekocentriska värdena. Politikerna vet att vi kan stoppa upp våra återanvända plastförpackningar och glasflaskor nånstans, men ingen vågar säga det till oss. Absolut inget fel på återvinning - men lite prioritering tack!
/Matilda
29 oktober 2007
Fantastisk mottagning
Vet ni att vi har en helt fantastisk bröstmottagning i Malmö? När det klagas så mycket på sjukvården i alla möjliga sammanhang så vill jag gärna berätta om något som vi ska vara stolta över. Bröstmottagningen på UMAS är en öppen mottagning, det betyder att man inte behöver gå till en läkare först och få en remiss, utan om man är orolig för en knöl i ett bröst kan man gå dit direkt. Väl där får man träffa specialister, göra mammografi, biopsi och ultraljud och innan man går därifrån får man besked om knölen är cancer eller inte. Tänk vad mycket ångestfylld oro som man slipper, inga remisser som ska skickas fram och tillbaka, ingen väntan för att få tid hos olika läkare, inga jobbiga telefontider att passa för att få resultat av prover och så vidare. Och skulle det vara cancer så kan åtgärder och behandling komma igång snabbare. Så här borde det fungera överallt. Det kräver egentligen inte heller mer resurser utan handlar om att man organiserar vården runt patienten, och inte tvärtom. Jag hoppas verkligen att den borgerliga majoritetens beslut att lägga ut all mammografi i Skåne på entreprenad inte kommer att slå sönder den här verksamheten.
Johanna
Johanna
23 oktober 2007
Gästbloggaren: Victoria Ahlberg om kärnkraft
En av åttiotalets absolut största debatter har nått klimax igen – frågan om kärnkraften. Det senaste halvåret har debattinläggen tätnat. Men debatten är skev. Den är felkonstruerad och ojämn. Förespråkare och motståndare diskuterar inte riktigt samma sak. Förespråkarna lyfter vanligen kärnkraften blott som en fråga om miljövänlig energiomvandling, legitimerat av den allmänna oron för klimatet. Motståndare tar däremot oftare ett större grepp om frågan och införlivar den i det stora samtalet om hållbar utveckling. Så klart beror detta på att förespråkare och motståndare måste välja sina argument, men resultatet är två diskussioner inom ramen för en debatt.
Regeringens kärnkraftssatsningar har hyllats av kärnkraftsförespråkare runt om i landet det senaste året. Tankeförbudsparagarafen har tagits bort, den förhindrade forskning som kunde leda till uppförandet av nya kärnkraftverk. Tillsammans med de anmärkningsvärda nya satsningarna på kärnteknik skickar dessa ut skrämmande signaler. Det går förvisso att argumentera för att tankeförbudsparagrafen var omotiverad och att de nya kärntekniksatsningarna är små. Förändringarna förblir likväl en symbol för en allt mer uttalad tro på kärnkraft och ett allt större erkännande av icke-satsningar på hållbar energi. Regeringen pekar självsäkert ut riktningen med hela handen, österut och söderut, med exempel som Finland och Frankrike.
Men det ligger ingen självsäkerhet i att bara göra som alla andra. När ska Reinfeldt och hans sällskap inse det? Det är obegåvat att göra andras handlingsförlamning till sin egen.
Problemet med regeringens agerande är att de inskränker frågan till att enbart handla om miljövänlig energiomvandling. En enkel begäran är därför att förespråkarna måste vidga sin diskussion i debatten. Först när argument läggs fram och bemöts från båda håll, får vi en fullt begriplig diskussion. Det vore intressant att se var förespråkarna skulle placera in kärnkraften i den hållbara samhällsutvecklingen. Fast möjligen förordar de ingen hållbar samhällsutveckling. Förutsatt att de gör det, skulle det vara fascinerande att höra hur de säkrar nästkommande generationers skydd mot konsekvenserna av den dyra, hälsofarliga och olycksdrabbade kärnkraften.
Victoria Ahlberg sitter i miljönämnden i Malmö och är aktiv i SSU.
Regeringens kärnkraftssatsningar har hyllats av kärnkraftsförespråkare runt om i landet det senaste året. Tankeförbudsparagarafen har tagits bort, den förhindrade forskning som kunde leda till uppförandet av nya kärnkraftverk. Tillsammans med de anmärkningsvärda nya satsningarna på kärnteknik skickar dessa ut skrämmande signaler. Det går förvisso att argumentera för att tankeförbudsparagrafen var omotiverad och att de nya kärntekniksatsningarna är små. Förändringarna förblir likväl en symbol för en allt mer uttalad tro på kärnkraft och ett allt större erkännande av icke-satsningar på hållbar energi. Regeringen pekar självsäkert ut riktningen med hela handen, österut och söderut, med exempel som Finland och Frankrike.
Men det ligger ingen självsäkerhet i att bara göra som alla andra. När ska Reinfeldt och hans sällskap inse det? Det är obegåvat att göra andras handlingsförlamning till sin egen.
Problemet med regeringens agerande är att de inskränker frågan till att enbart handla om miljövänlig energiomvandling. En enkel begäran är därför att förespråkarna måste vidga sin diskussion i debatten. Först när argument läggs fram och bemöts från båda håll, får vi en fullt begriplig diskussion. Det vore intressant att se var förespråkarna skulle placera in kärnkraften i den hållbara samhällsutvecklingen. Fast möjligen förordar de ingen hållbar samhällsutveckling. Förutsatt att de gör det, skulle det vara fascinerande att höra hur de säkrar nästkommande generationers skydd mot konsekvenserna av den dyra, hälsofarliga och olycksdrabbade kärnkraften.
Victoria Ahlberg sitter i miljönämnden i Malmö och är aktiv i SSU.
21 oktober 2007
Det kostar att arbeta
En 60-årig kvinna jag känner har arbetat sedan 15 års ålder, huvudsakligen inom handel och industri. Efter att under några år haft ont i armarna och handlederna sa kroppen stopp. Händerna var utslitna och det fanns inget brosk kvar som hindrade benen från att slita mot varandra. Smärtan gjorde det omöjligt att arbeta och finmotoriken fungerade inte riktigt som tidigare. Att arbeta heltid var otänkbart och alternativet var att gå ner till deltid och få sjukersättning på deltid. Borgarnas politik gör att hon får mindre pengar eftersom ”det skall löna sig att arbeta”. Hur lönar det sig för den som har slitit ut sig genom arbete att få sänkt sjukersättning och sjukpenning? Budskapet till henne, och flera andra som har arbetat sig till sjukskrivning och sjukpension är snarare – ni borde inte ha arbetat så mycket, nu får ni skylla er själva!
Sänkta ersättningar i socialförsäkringssystemet ger varken fler arbeten eller färre sjukdomar. Konsekvensen blir istället att de som är för sjuka för att arbeta får mindre att leva för och att fler går till arbetet trots att de är sjuka för att de inte har råd att vara utan inkomsten. Hur det skall gagna någon förstår inte jag.
Anna-Lena Hogerud
Sänkta ersättningar i socialförsäkringssystemet ger varken fler arbeten eller färre sjukdomar. Konsekvensen blir istället att de som är för sjuka för att arbeta får mindre att leva för och att fler går till arbetet trots att de är sjuka för att de inte har råd att vara utan inkomsten. Hur det skall gagna någon förstår inte jag.
Anna-Lena Hogerud
15 oktober 2007
En jämställd stad
Jag såg en intressant studie som en forskare vid namn Birgitta Andersson (kulturgeografiska institutionen i Lund) har gjort. Den handlade om trafik och visade att kvinnor löper större risk för olyckor i trafiken än män. Detta beror inte på det gamla skämtet att kvinnor är sämre bilförare utan på att kvinnor och män förflyttar sig olika i trafiken. Männen i studien åkte i huvudsakligen mellan bostaden och hemmet, medan kvinnorna gjorde många små resor tex. från bostaden till dagis, till arbetet, till affären, till dagis, till bostaden. Hennes studie visar också att i de hushåll där det fanns två bilar, körde mannen den större och nyare bilen medan kvinnan körde mindre, äldre och mer krockfarliga bilar.
I sin studie ”Rädslans rum – trygghetens rum” visar hon hur kvinnor i Malmö skapat sig en mängd strategier för att undvika att utsättas för sexuellt våld när de rör sig i det offentliga rummet. Kvinnorna i hennes studie berättar hur de tar omvägar hem från jobbet när de slutar sent för att slippa cykla genom gångtunnlar eller mörka parker. En annan vanlig strategi på natten var att cykla ute i vägen för att undvika buskage och ha fritt synfält.
”Stadsmiljöer planeras utan kunskap om eller hänsyn till hur kvinnor förflyttar sig och det begränsar kvinnors, möjligheter och val” säger Birgitta Andersson i en intervju. Hon menar att den traditionella stadsplaneringen har handlat mer om att lösa framkomligheten för bilister, företrädelsevis män, än om att skapa tryggare platser för de som går, cyklar och åker kollektivt, företrädesvis kvinnor, ungdomar och äldre.
När man läser Birgitta Anderssons studie blir det väldigt tydligt att kvinnors rörelsefrihet begränsas pågrund av stadens utformning, vilket inte behövts om t.ex. buskar klipps ned, belysning setts över och cykelvägar planerats annorlunda. Här har vi politiker ett viktigt ansvar att föra upp trygghetsfrågorna på dagordningen och börja diskutera stadsplanering ur ett genusperspektiv.
Frida
I sin studie ”Rädslans rum – trygghetens rum” visar hon hur kvinnor i Malmö skapat sig en mängd strategier för att undvika att utsättas för sexuellt våld när de rör sig i det offentliga rummet. Kvinnorna i hennes studie berättar hur de tar omvägar hem från jobbet när de slutar sent för att slippa cykla genom gångtunnlar eller mörka parker. En annan vanlig strategi på natten var att cykla ute i vägen för att undvika buskage och ha fritt synfält.
”Stadsmiljöer planeras utan kunskap om eller hänsyn till hur kvinnor förflyttar sig och det begränsar kvinnors, möjligheter och val” säger Birgitta Andersson i en intervju. Hon menar att den traditionella stadsplaneringen har handlat mer om att lösa framkomligheten för bilister, företrädelsevis män, än om att skapa tryggare platser för de som går, cyklar och åker kollektivt, företrädesvis kvinnor, ungdomar och äldre.
När man läser Birgitta Anderssons studie blir det väldigt tydligt att kvinnors rörelsefrihet begränsas pågrund av stadens utformning, vilket inte behövts om t.ex. buskar klipps ned, belysning setts över och cykelvägar planerats annorlunda. Här har vi politiker ett viktigt ansvar att föra upp trygghetsfrågorna på dagordningen och börja diskutera stadsplanering ur ett genusperspektiv.
Frida
08 oktober 2007
Likalön för allt arbete?
När jag var hemma hos mina föräldrar i helgen hade jag och min mamma en het diskussion om lön. Hon tycker det är orättvist som det är idag då det skiljer sig flera tusentals kronor mellan olika yrkesgruppen (och inom yrkesgrupper också för den delen). Min mamma är inte alls politiskt medveten, men hon tog upp en viktig princip. Varför ska ett yrke värderas högre än ett annat? Och ännu intressantare; VEM har rätten att värdera människors arbete?
Varför är en undersköterskas lön så mycket lägre än en läkares? Jo, för att läkaren har högre utbildning säger ni. Men om vi gör verklighet av vår vision att införa studilön och därmed göra universitetsstudier gratis för alla. Tycker ni fortfarande att han/hon är värd så mycket mer? De flesta svarar nog ja, med motiveringen att läkaren har ett större ansvar för människors liv. Men om jag kontrar med att undersköterskans kropp slits ut i förtid. Tycker ni inte att det är värt ett lönepåslag?
Vi kan ta lite svårare yrkesgrupper; är vaktmästarens jobb så mycket mer värt än lokalvårdarens? Jag som har ett roligt jobb som jag både trivs och utvecklas med, och dessutom sitter på ett kontor och har det skönt. Är mitt arbete så mycket mer värt än de som tar våra sopor varje dag? Om jag går hem skulle samhället fortfarande funka, men några dagar utan sophämtning så skulle gator och torg vara överfulla. Borde jag inte snarare få mindre i lön eftersom det som bonus är så roligt?
Detta blir naturligtvis en filosofisk diskussion, men jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi värderar arbete. Framförallt tycker jag att gapen mellan vissa yrkesgrupper är oförsvarbart stora, men vi är så inkörda i att det är så det skall vara så vi reflekterar allt för sällan över det.
/Frida
Varför är en undersköterskas lön så mycket lägre än en läkares? Jo, för att läkaren har högre utbildning säger ni. Men om vi gör verklighet av vår vision att införa studilön och därmed göra universitetsstudier gratis för alla. Tycker ni fortfarande att han/hon är värd så mycket mer? De flesta svarar nog ja, med motiveringen att läkaren har ett större ansvar för människors liv. Men om jag kontrar med att undersköterskans kropp slits ut i förtid. Tycker ni inte att det är värt ett lönepåslag?
Vi kan ta lite svårare yrkesgrupper; är vaktmästarens jobb så mycket mer värt än lokalvårdarens? Jag som har ett roligt jobb som jag både trivs och utvecklas med, och dessutom sitter på ett kontor och har det skönt. Är mitt arbete så mycket mer värt än de som tar våra sopor varje dag? Om jag går hem skulle samhället fortfarande funka, men några dagar utan sophämtning så skulle gator och torg vara överfulla. Borde jag inte snarare få mindre i lön eftersom det som bonus är så roligt?
Detta blir naturligtvis en filosofisk diskussion, men jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi värderar arbete. Framförallt tycker jag att gapen mellan vissa yrkesgrupper är oförsvarbart stora, men vi är så inkörda i att det är så det skall vara så vi reflekterar allt för sällan över det.
/Frida
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
