Vi har tagit en liten paus och skriver inte så ofta. Planerar att komma igång igen i början av nästa år. Tills dess säger vi GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
S-kvinnoklubben Avantgarde Skåne
.
19 december 2008
08 december 2008
Det magiska lilla skuttet
Jag njöt stort av första simturen efter ankomsten till Gambia. Jag hade sprungit till stranden för att hinna innan mörkret kom. Nu låg solen lågt och jag hoppad och surfade på vågorna. Några enstaka turister låg kvar på de annars överfulla stränderna. Ingen förutom jag badade. När huden skrumpnade och solen var oroväckande nära horisonten, vände jag åter in mot stranden. Där stod fem män och väntar på mig. Minnen från min första resa till Gambia kom tillbaka. Hur jag tydligt, men förhoppningsvis inte oartigt, fick avvisa tiotals gambier varje dag som ville sälja något, informera om sin verksamhet, guida mot dricks, bara umgås, gifta sig eller lura av mig 200 dalasis (motsvarande en dagens i Sverige, här en veckolön).
Jag går mot stranden och när vattnet når mina knän möter jag den förste. (På grund av självbevarelsedrift och otroligt dålig simkunnighet, går de flesta människor här inte längre än till knäna.) ”What´s your nice name? Where do you come from? Nice to be at the beach when no one is bothering you?” Jag tittade undrande på honom. Han tyckte själv inte han tillhörde ”those who bothers” utan ville ju bara prata om något. Vi skrattar. Jag mest. Jag säger hejdå och börja gå. Han följer efter. Det är då jag gör det – det där magiska lilla skuttet upp på en liten upphöjning där alla solsängarna står. Han blir kvar nere vid vatten brynet. Han är brutalt medveten om att han inte har privilegierna som gör att kan följa mig längre.
För att skydda turisterna från sk. bumsters och hustlers (dvs alla som tränger sig på) har Gambia skapat turismzoner – där förutom turister endast gambier med ett speciellt pass får vistas. Därinne finns de stora hotellen, många fina restauranger, de gröna taxibilarna (de gula står utanför den magiska zonen). Dessa turismreservat sträcker sig ut på stranden. Man kan tycka att det är förfärligt att privilegiera människor från väst får tillgång till stränder, bilar och restauranger som inte gambier har, men problemet är än större.
Turisterna har nämliga inga turistpass – de släpps in ändå. Därför måste man skilja på potentiella turister, potentiella gambier, potentiella kunder, potentiella hustlers etc. Det kan man bara genom klass- och etnicitetsmarkörer. Som vit har du tillträde till alla hotell, alla restauranger etc. Det spelar ingen roll om du kom igår eller har bott här i femton år. Som svart har du tillträde överallt om du är i sällskap med en vit eller om du är känd, eller om det framgår att du är välbärgad (även om det inte alltid är en garanti). (Hur de gör med svarta gäster som faktiskt bor på hotellen är fortfarande ett mysterium för mig.) Ett stort turismområde vid Cape Point (där Ving har några av sina hotell) kallades för ett par år sedan för ”Little South Africa”. Turismindustrin tar vid där kolonialismen slutade i att skapa ett samhälle där privilegier åter knyts till hudfärg. Som naiv svensk, vill man gärna utgå från att världen är färgblind och att man blir sedd som människa. Den illusionen kan man glömma snabbt. Jag är vit och det ger en mängd privilegier. Det är jag brutalt medveten om när jag tar det lilla skuttet. Killen på stranden slutar skratta.
Lina Afvander, S-kvinna
Jag går mot stranden och när vattnet når mina knän möter jag den förste. (På grund av självbevarelsedrift och otroligt dålig simkunnighet, går de flesta människor här inte längre än till knäna.) ”What´s your nice name? Where do you come from? Nice to be at the beach when no one is bothering you?” Jag tittade undrande på honom. Han tyckte själv inte han tillhörde ”those who bothers” utan ville ju bara prata om något. Vi skrattar. Jag mest. Jag säger hejdå och börja gå. Han följer efter. Det är då jag gör det – det där magiska lilla skuttet upp på en liten upphöjning där alla solsängarna står. Han blir kvar nere vid vatten brynet. Han är brutalt medveten om att han inte har privilegierna som gör att kan följa mig längre.
För att skydda turisterna från sk. bumsters och hustlers (dvs alla som tränger sig på) har Gambia skapat turismzoner – där förutom turister endast gambier med ett speciellt pass får vistas. Därinne finns de stora hotellen, många fina restauranger, de gröna taxibilarna (de gula står utanför den magiska zonen). Dessa turismreservat sträcker sig ut på stranden. Man kan tycka att det är förfärligt att privilegiera människor från väst får tillgång till stränder, bilar och restauranger som inte gambier har, men problemet är än större.
Turisterna har nämliga inga turistpass – de släpps in ändå. Därför måste man skilja på potentiella turister, potentiella gambier, potentiella kunder, potentiella hustlers etc. Det kan man bara genom klass- och etnicitetsmarkörer. Som vit har du tillträde till alla hotell, alla restauranger etc. Det spelar ingen roll om du kom igår eller har bott här i femton år. Som svart har du tillträde överallt om du är i sällskap med en vit eller om du är känd, eller om det framgår att du är välbärgad (även om det inte alltid är en garanti). (Hur de gör med svarta gäster som faktiskt bor på hotellen är fortfarande ett mysterium för mig.) Ett stort turismområde vid Cape Point (där Ving har några av sina hotell) kallades för ett par år sedan för ”Little South Africa”. Turismindustrin tar vid där kolonialismen slutade i att skapa ett samhälle där privilegier åter knyts till hudfärg. Som naiv svensk, vill man gärna utgå från att världen är färgblind och att man blir sedd som människa. Den illusionen kan man glömma snabbt. Jag är vit och det ger en mängd privilegier. Det är jag brutalt medveten om när jag tar det lilla skuttet. Killen på stranden slutar skratta.
Lina Afvander, S-kvinna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
