En "kvinnlig" partiledare

Är det nån mer än jag som känner ett visst "buuää" (dvs illamåendekänsla) av att läsa att kravprofilen på den nya partiledaren är "en lyssnande, lyhörd person", dock med tillägget att hon/han ska kunna peka med hela handen. Vad händer om vi får en kvinnlig partiledare som beter sig ungefär som ledare i allmänhet, det vill säga lite mer hela handen än lyssnande och lyhörd? Blir det nån vits med en kvinnlig partiledare då? Jag insåg när jag läste artikeln i Sydsvenskan (15/12) att jag var tvungen att tänka efter. Varför är det viktigt för mig med en kvinnlig partiledare? Är jag egentligen nåt slags särartsfeminist som tror att en kvinnlig partiledare blir något alldeles särskilt... mjukt och fint? Jo, det handlar såklart om delad tillgång till makt. Men varför då denna så riktat "kvinnliga" kravprofil? Vad förväntar vi oss av en kvinnlig partiledare jämfört med en man, och vad händer om inte förväntningarna uppfylls? Sara