En mamma i Gaza väntar på sitt barn. En trettonårig pojke på väg hem från en dag i skolan. Plötsligt hörs dånet eka mellan husen. Israeliska flygplan visar sig på den klarblå himlen. Ångesten kramar mammans hjärta. Bomberna faller över Gaza. Var är mitt barn? Senare kommer den palestinska polisen till mammans hus. Din son är död. Dödad av israeliska bomber. Mamman chockad vill se sin son. Det är ingenting att se. Mamman vidhåller sitt krav. På bårhuset får mamman ta farväl av vad som återstår av sonen. En sko och resterna av ett ben sitter i denna. De israeliska bomberna över Gaza har åter talat. Ett oskyldigt barns liv har släckts.
Ingalill BjarténSkånes S-kvinnor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Som oinsatt utomstående bör du ju överhuvudtaget inte ta parti i en krigssituation som båda parter har (vid det här laget) precis lika mycket ansvar för.
Eller menar du verkligen att söndersprängda oskyldiga judiska barn och ungdomar, i spåren efter självmordsattacker genomförda av palestinska PFLP eller liknande sinnessjuka "organisationer", inte också har gråtande föräldrar?
Spelar det alltså någon roll för dig huruvida det är ett palestinskt eller judiskt barn som ligger på bårhuset?
Är inte en sådan indelning av andra människor förbannat rasistisk?
Att ta parti för den ena eller andra sidan i ett av båda parter, och på alla sätt, självorsakat krigstillstånd är ytterst penibelt. De inblandade vet (liksom övriga världen) mycket väl hur situationen skall lösas och hur fler oskyldiga offer ska undvikas - men de tycks år efter år totalt sakna intresse att genomföra en dylik lösning.
Och orsaken till det vet vi ju vid det här laget hur det stavas.
"Anonym", jag märker att du uppenbarligen till skillnad från den du kritiserar är en mycket insatt expert? Eller? För annars bör du ju inte, enligt egen åsikt, uttala dig.
Skicka en kommentar