28 augusti 2008

Gästbloggaren Elsa Hansson om härskartekniker

Som övergripande mål har jämställdhet ett brett politiskt stöd. Vilka åtgärder det motiverar i enskilda sakfrågor är däremot föremål för omfattande debatt. När det råder ojämlikhet vad gäller andelen män eller kvinnor inom ett visst område är det ibland tillåtet med positiv särbehandlig exempelvis om en arbetsplats har ovanligt få kvinnor, eller om utbildning lockar ovanligt få män. Detta gjorde man med förskollärare på 1970-talet.

I Sverige har jämställdhet haft en central ställning i samhällsdebatten sedan 1970-talet, och landet räknas ibland som ett föregångsland i frågan. Hur är detta möjligt då män bestämmer dagordningen? Svaret är: ”Det är inte möjligt”. Fortfarande gäller Berit Ås ”härskartekniker”

Osynliggörande: Man blir inte presenterad vid ett möte. När man talar prasslas det med papper, pratas i telefon. Ingen respons – när föredraget är slut är det ingen som säger något.

Förlöjligande: Skämt på annans bekostnad: Kvinnor på konferens är detsamma som en hönsgård. Även infantilisering: Lilla vän, det måste jag hjälpa dig med.

Undanhållande av information: Att ha information och hålla på den innebär makt. Männen tar en öl efter jobbet och fattar informella beslut. Den som saknar information känner sig korkad, kan fatta felaktiga beslut eller bli handlingsförlamad.

Dubbelbestraffning: Både det du gör och inte gör är fel. Går du på ett möte på kvällstid försummar du dina barn. Stannar du hemma är du oseriös.

Påförande av skuld och skam: Ofta en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Du känner skuld och skam trots att det inte är ditt fel. En kvinna som utsätts för sexuella trakasserier har sig själv att skylla eftersom hon har en kort kjol.

Stå på er tjejer! Vi kan, vi behövs, och vi måste dagligen bevisa det.

Elsa Hansson
Riddare av ”Sofielunds Folkets hus”
Medlem i S-kvinnoklubben K.A.R.L.
och i Sofielunds S-förening
Står på Riksdagslistans 7:e plats
Är inte riktigt lika arg längre
.

Det är Björklund som är en bluff!

Utbildningsminister Jan Björklund i synnerhet, och borgerliga politker i allmänhet, brukar upprepa hur dålig den svenska skolan är. Alla rapporter som kommit under 2000-talet där den svenska skolan ligger i topp nonchaleras. I ett debattinlägg i DN (19980305) avfärdar han under rubriken ”Bluff att Sverige är bäst i världen” matematikundersökningen för gymnasieelever i TIMSS 1995. Björklund säger att den svenska skolan är inne i den allvarligaste krisen någonsin, samtidigt som flera undersökningar visar att Sverige är ledande inom utbildingsområdet och den svenska skolan ligger i topp i OECDs senaste sammanställning från 2006. Så trots att Björklund upprepar att svenska skolan är dålig och i kris visar flera undersökningar och rapporter motsatsen. Då menar Björklund att rapporterna är bluff. Jag undrar vem det är som är en bluff?

Lyssna på P1s granskning av Björklund här, den är mycket bra och underhållande.

Jag vill betona att jag med detta inte menar att det inte finns brister inom utbildningsområdet. Tvärtom finns det mycket som kan göras och förbättras. Men tillskillnad från minister Björklund vill jag inte svartmåla allt fantastiskt arbete som görs runt om i skolorna i Sverige, och jag ser andra lösningar än den nuvarande regeringens utbildningspolitik.

/Frida
.

19 augusti 2008

Gästbloggaren Ingalill Bjartén skriver från Palestina

En mamma i Gaza väntar på sitt barn. En trettonårig pojke på väg hem från en dag i skolan. Plötsligt hörs dånet eka mellan husen. Israeliska flygplan visar sig på den klarblå himlen. Ångesten kramar mammans hjärta. Bomberna faller över Gaza. Var är mitt barn? Senare kommer den palestinska polisen till mammans hus. Din son är död. Dödad av israeliska bomber. Mamman chockad vill se sin son. Det är ingenting att se. Mamman vidhåller sitt krav. På bårhuset får mamman ta farväl av vad som återstår av sonen. En sko och resterna av ett ben sitter i denna. De israeliska bomberna över Gaza har åter talat. Ett oskyldigt barns liv har släckts.

Ingalill BjarténSkånes S-kvinnor

13 augusti 2008

Vård eller skattesänkningar?

För ett par veckor sedan födde jag på Malmö allmänna sjukhus. Jag hade förberett mig väl, läst på ordentligt och i förväg bestämt mig för hur jag ville ha det i en mängd avseenden. När jag väl var där gick allt väldigt snabbt och det mesta blev annorlunda mot vad jag föreställt mig i förväg.
Jag kan så här i efterhand känna stor tacksamhet för den fantastiska vård jag fick i samband med förlossningen. Alla personalkategorier imponerade på mig och min man – undersköterskor, barnmorskor och läkare. De var proffsiga, trevliga, engagerade och lyhörda.

Jag behövde inte tjata mig till bedövning utan barnmorskan respekterade mitt önskemål direkt. Det kändes väldigt skönt och gav mig en vilopaus som gjorde att jag sedan orkade den sista biten.

När hjärtljuden på barnet gick ner i slutet av förlossningen blev jag stressad och kände mig hjälplös. Då var det en stor lättnad att ett helt gäng barnmorskor och en läkare nästan omedelbart kom till undsättning och såg till att både jag och mitt barn klarade förlossningen utan några allvarliga men. Det var dramatiskt, det gjorde ont och både jag och barnet var medtagna en tid efteråt – men vi klarade det!

Vad som helst kan hända vid en förlossning och då vill man ha bästa tänkbara vård. Bara tanken att föda hemma eller på en förlossningsavdelning med sämre kvalitet ger mig kalla kårar…
Även om jag fick utmärkt vård både på förlossningsavdelningen och på BB efteråt så kunde jag se att trycket på personalen var stort. Det råder Baby-boom och extra personal hade ändå kallats in för att klara pressen.

För ett tag sedan drabbades skånsk sjukvård av ett stort sparbeting. Det var borgarna i Region Skåne som låg bakom. Jerker Swanstein (m) hävdade till och med att det råder "arbetsbrist", d.v.s. att personalen i sjukvården inte har tillräckligt med arbetsuppgifter och därför skulle ett par tusen sägas upp, varav flera hundra på Malmö allmänna sjukhus. Köerna i vården är bevis nog för att detta inte stämmer!

Även om borgarna kanske tar sitt förnuft till fånga och stoppar en del av besparingarna för att inte förlora nästa val, så är hotet inte över. Så länge de värderar skattesänkningar högre än kvaliteten i vården känner i alla fall jag mig inte trygg!

Hillevi

12 augusti 2008

Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö

"Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor" är ett stadsövergripande treårigt projekt som startade i Malmö stad i februari 2006. Projektet skall pågå året ut och är ett samarbete med MKB fastigheter AB och Röda korset. Syftet med projektet är att förbättra situationen och ge skydd till hemlösa missbrukande kvinnor då denna grupp är extra utsatta för hot, våld och övergrepp samt att hitta långvariga boendealternativ för dessa kvinnor. Projektet ingår i regeringens satsning 2006-2008 mot hemlöshet i Sverige.

För närvarande arbetar jag som socionom i Malmö för vuxna med någon form av missbruksproblematik och kommer därför ofta i kontakt med bostadslösa missbrukande kvinnor. Min fråga till nuvarande regering men även till Malmö stad är vad som kommer att hända med denna specifika satsning när projektiden löper ut?

De kvinnor jag möter i mitt arbete och som sitter fast i en missbruksrelation är väldigt ensamma i en värld som är ytterst tuff och mansdominerad. Många av kvinnorna känner sig utelämnade från samhället och vågar inte förlita sig till myndigheter och polis. De vågar som regel inte anmäla de som misshandlar dem psykiskt och fysiskt. Kvinnorna står långt utanför bostadsmarknaden och männen håller ofta kvar sina kvinnor i destruktiva relationer där våld och övergrepp är vanligt förekommande. Dessa kvinnor är i behov av bättre boendealternativ och bör prioriteras. Hur skall det går för dessas kvinnor när projektet läggs ner? Vad kommer att hända med de fyra akutboendeplatser (Fribo) som i dagsläget finns?


/Cecilia Wohltat



04 augusti 2008

Gästbloggaren Alexandra Einerstam från pridefestivalen

Pride är över för denna gång. Detta år var Stockholm värd för Europride. Detta underbara spektakel som har blivit en folkfest även för heterosexuella men som fortfarande är och förblir en frizon för många hbt-personer. Hela arbetarrörelsen var samlad, under gemensam paroll – We are family! LO presenterade bland annat en ny facklig policy mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och könsidentitet.

Ibland får jag höra personer som säger till mig ”men Alexandra, varför tjatar du så om hbt-personers fri- och rättigheter? Ni kan ju göra allt som vi (heterosexuella) kan göra. Ni kan gifta er, ni kan inseminera och adoptera. Vi står ju till och med och applåderar, när ni går i prideparaden. Nu ska Sverige få könsneutralt äktenskap. Sluta tjata Alexandra!”

Kära heteros!

Nej, vi kan fortfarande inte göra allt som ni kan göra. Jag kommer att fortsätta ”tjata” om hbt-personers fri- och rättigheter så länge ”våra” fri- och rättigheter inte är samma som ”era”. För vad det i förlängningen handlar om så är det mänskliga rättigheter. Jag håller med om att vi i Sverige har kommit långt, vad beträffar mänskliga rättigheter, men vi är inte där än.

Jag och min fästmö kan till exempel inte visa vår kärlek i alla sammanhang. Vi kan inte, en mörk lördagsnatt, hålla varandra i hand på gatan, eller ge varandra en puss i tunnelbanan. Framför allt inte om klientelet i tunnelbanan eller på gatan är av sådant slag att om vi pussas, utsetts vi för hat, hot och våld. Vi måste hela tiden leva med ett säkerhetstänkande. Vi måste hela tiden ta med en rad olika faktorer i beräkningen, innan vi ger varandra den pussen eller den kramen. Tänker ni heteros så, varje gång ni vill pussa er partner?

Främlingsfientliga och homofobiska brott fortsätter att öka, enligt BRÅ:s årliga rapport. Under år 2007 identifierades 725 anmälningar som bedömdes innehålla ett huvudbrott med homofobiska motiv. Detta är det högsta antalet anmälda homofobiska hatbrott under den så kallade insamlingsperioden och innebär en ökning med 6 %, jämfört med året innan. Inga roliga siffror!

Att skaffa barn med en kvinna är inte det lättaste (och då tänker jag inte enbart på den biologiska omöjligheten). En kille sade till mig ”åk en sväng med Finlandsfärjan, så har du det överstökat” och visst kan jag göra det, men jag är inte så lockad av tanken. Väntetiden för insemination är lång i Sverige, ibland upp till två år. Därför fortsätter lesbiska kvinnor att åka till Danmark och Finland för insemination. Det gör insemination till en klassfråga, såväl för homosexuella kvinnor som för singelkvinnor i Sverige. Insemination för ensamstående kvinnor, är nämligen inte tillåtet i Sverige.

Två flator och två bögar som skaffar barn tillsammans är ett annat alternativ, men så kommer vi in på detta med fler än två juridiska vårdnadshavare. Om jag och en bög skaffar barn tillsammans, kommer således vi att bli de två juridiska vårdnadshavarna. Våra respektive får inte denna rättighet. Hur tror ni våra partners upplever en sådan diskriminering? Jag kan vidare inte vara surrogatmamma i Sverige.

Om nu könsneutralt äktenskap införs i Sverige och jag och min fästmö väljer att gå till en kyrka, så kommer vigselförrättaren ha rätt att säga ”nej, jag viger inte lesbiska par. Ni får gå någon annanstans”. Hur tror ni att min kristna fästmö upplever det? Det är vad enmansutredningen kom fram till (SOU 2007: 17). I jämförelse med andra länder, har vi i Sverige kommit lång vad beträffar hbt-personers fri och rättigheter. I över 70 länder är homosexualitet förbjudet i lagstiftningen.

Jag har en hel arbetarrörelse som stöttar mig och alla andra homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vi får dock inte glömma våra vänner runt om i världen. Internationell solidaritet är något jag brinner för. Jag kommer att fortsätta driva frågor som har att göra med mänskliga rättigheter, därför är jag socialdemokrat. Socialdemokratin har sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.

Alexandra Einerstam
http://hbt-sossen.blogspot.com

01 augusti 2008

Gästbloggaren: Vad är ett arbete värt?

Fair Trade – Rättvisemärkt ett bra sätt att förändra världen. Malmö är Sveriges första Fair Trade City – det förpliktigar. Visst känns det bra att man genom att välja aktivt som konsument kan se till att de som producerat varan får anständigt betalt. Samma sak gäller här hemma – om det finns kollektivavtal är detta oftast en garant för att de som jobbar där får anständigt betalt. Varför efterfrågar vi inte detta oftare innan vi gör våra inköp?

I Sverige har vi ingen lagstadgad minimilön utan det regleras i kollektivavtal – så alla som arbetar här i landet borde vara intresserade av att det finns starka fackföreningar som kan förhandla fram bra avtal. Det avgör ju värdet på mitt och ditt arbete. Därför vill jag att vi tänker ett varv extra när man ska gå ut och äta eller köpa varor eller tjänster – finns det kollektivavtal. Det borde vara en konkurrensfördel och inte tvärt om!

Ewa Glimhed, ordförande för LO-sektionen i Malmö