Tack, men nej tack!

Hösten 2009 träffade jag Sveta – en 26-årig tjej från Polen som var timanställd på ett av de stora städföretagen i Sverige. Hon fick sällan så många timmar hon behövde så för att kunna försörja sig nattstädade hon även på helgerna. Hennes största dröm var att få en fast tjänst så hon och pojkvännen kunde skaffa barn. Med tanke på att det endast var två av hennes 25 kolleger som hade fast tjänst, kändes drömmen ouppnåelig. Sedan berättade hon om nio timmars arbetsdagar då hon bara fick betalt för fem eftersom fyra timmar spenderades på bussen mellan de smutsiga hemmen runt om i Skåne. Här fick jag nypa mig i armen. Var detta verkligen mitt Sverige? Ett Sverige som tar hand om de svaga och där jämlikheten är bäst i världen? Det lät inte så. Men Svetas öde, liksom Alliansens beslut att skattesubventionera hushållsnära tjänster och därmed klassa användandet av dessa som en medborgerlig rättighet i samma liga som väl fungerande skolor och bra vård. Och det faktum att vi alla ska betala för att en liten privilegierad grupp människor ska kunna utnyttja dessa tjänster för att få sitt viktiga ”livspussel” att gå ihop är egentligen symptom i en mycket större problematik. Hushållsnära tjänster är en kvinnofråga – och en invandrarfråga – och en politisk fråga. Men mest av allt är det en klassfråga. I slutändan handlar det om vilken typ av Sverige vi vill ha.

Ökade klassklyftor?
Ett land där barnen lär sig att vissa människor tjänar andra genom att städa deras toalettstolar?
Ett samhälle där det inte längre är konstigt att ha tjänare?
Ut med folkhemmet och in med det nya, moderna alliansubventionerade klassamhället?

Jag och Sveta säger nej tack! Vad säger du?



Nina Johansson