Ditt kön ska inte avgöra vilken vård du får

Jag läste Åsa Petersens ledare i Aftonbladet förra vecka och blev väldigt upprörd. Hon skriver om hur mannen fortfarande är normen i svensk sjukvård och att kvinnors sjukdomar därför negligeras. Kvinnors sjukdomar bedöms oftare som psykosomatiska än mäns, de skickas oftare hem med något läkemedle medan man tar fler prover på män och kvinnor får vänta längre än män på gråstarrs- och hjärtoperationer. Denna diskriminering finns bekräftad hos socialstyrelsen och går att läsa mer om i SKLS rapport (o)jämtsälldhet i vård och hälsa.

Speciellt berörd blev jag när jag läste om en ung kvinna som lider av sjukdomen endometrios. Åsa Petersen skriver
"När Ulrika Westerlund kom till sjukhuset i New York hade hon haft oupptäckt endometrios i 18 år:
- Vid det laget var jag nästan 30 och hade sökt hjälp för svår mensvärk sedan jag var 12. Under de 18 åren hade jag bland annat svimmat av smärta ett antal gånger, legat hela nätter på badrumsgolv och spytt och skakat av smärta, försökt med alla typer av smärtstillande tabletter och hela tiden blivit bemött av alla läkare med att smärtan jag kände inte var något särskilt. Så här är det att ha mens, kunde det låta.
När Ulrika Westerlund berättar om sin upplevelse av endometrios blir det smärtsamt tydligt att kvinnan fortfarande är det andra könet i vården. Läkarvetenskapen utgår från mannen som norm och tar därför inte kvinnan på allvar som människa. Hennes sjukdomstillstånd negligeras."

Om vi ska få en jämställd vård måste vi i större utsträckning föra könsuppdelad statistik inom vården för att upptäcka och åtgärda könsorättvisorna. Sedan behövs standardvårdplaner för olika diagnoser, så att vi garanterar att all behandling är evidensbaserad och likvärdig oavsett kön. Vi måste satsa mer pengar på forskning kring kvinnliga sjukdomar och på så sätt få en vård byggd på kunskap istället för myter.

Frida Trollmyr

Är fotbolls-VM en fest för alla?

Inför fotbolls VM i Tyskland år 2006 fick Ann-Christin Furustrand, dåvarande förbundssekreterare för S-kvinnor, idén till kampanjen ”Fotball Yes, prostitution No”. Kampanjen rönte stor uppmärksamhet och heta känslor. Många blev arga och kände sig utpekade som sexköpare i kraft av sitt sportintresse, andra såg ett självklart samband mellan stora sportevenemang och ökad trafficking.

Mindre uppmärksammat i Sverige är att Sydafrika, 2010 års värdnation för fotbolls-VM, fungerar som ett nav för trafficking på den afrikanska kontinenten. Framförallt kvinnor och barn säljs för slavarbete och prostitution. Särskilt utsatta är barn som blivit föräldralösa på grund av AIDS-epidemin. Sydafrikas höga andel HIV-positiva leder också ofta till att de som tvingas in i prostitution går en för tidig död till mötes.

Runt Johannesburgs nybyggda fotbollsarena beräknas 10 000 barn säljas för sexuella ändamål. År 2014 arrangeras fotbolls-VM i Brasilien. Andelen barn som tvingas till prostitution i Brasilien uppges öka.

Sedan år 2005 kan svenskar dömas för allvarliga sexualbrott mot barn i utlandet, men inte om de köper sexuella tjänster av vuxna prostituerade - så länge köpet är lagligt i det land där det sker; det så kallade kravet på dubbel straffbarhet. I Norge är det sedan år 2009 förbjudet att köpa sex såväl i hemlandet som utomlands, oavsett om sexköpet är lagligt i det land där köpet sker eller inte.

I Brasilien är prostitution lagligt. Kanske vore det smakfullt om även Sverige följde Norges spår och slopade kravet på dubbel straffbarhet inför fotbolls VM år 2014?

/Emilie