Jag läste Åsa Petersens ledare i Aftonbladet förra vecka och blev väldigt upprörd. Hon skriver om hur mannen fortfarande är normen i svensk sjukvård och att kvinnors sjukdomar därför negligeras. Kvinnors sjukdomar bedöms oftare som psykosomatiska än mäns, de skickas oftare hem med något läkemedle medan man tar fler prover på män och kvinnor får vänta längre än män på gråstarrs- och hjärtoperationer. Denna diskriminering finns bekräftad hos socialstyrelsen och går att läsa mer om i SKLS rapport (o)jämtsälldhet i vård och hälsa.
Speciellt berörd blev jag när jag läste om en ung kvinna som lider av sjukdomen endometrios. Åsa Petersen skriver
"När Ulrika Westerlund kom till sjukhuset i New York hade hon haft oupptäckt endometrios i 18 år:
- Vid det laget var jag nästan 30 och hade sökt hjälp för svår mensvärk sedan jag var 12. Under de 18 åren hade jag bland annat svimmat av smärta ett antal gånger, legat hela nätter på badrumsgolv och spytt och skakat av smärta, försökt med alla typer av smärtstillande tabletter och hela tiden blivit bemött av alla läkare med att smärtan jag kände inte var något särskilt. Så här är det att ha mens, kunde det låta.
När Ulrika Westerlund berättar om sin upplevelse av endometrios blir det smärtsamt tydligt att kvinnan fortfarande är det andra könet i vården. Läkarvetenskapen utgår från mannen som norm och tar därför inte kvinnan på allvar som människa. Hennes sjukdomstillstånd negligeras."
Om vi ska få en jämställd vård måste vi i större utsträckning föra könsuppdelad statistik inom vården för att upptäcka och åtgärda könsorättvisorna. Sedan behövs standardvårdplaner för olika diagnoser, så att vi garanterar att all behandling är evidensbaserad och likvärdig oavsett kön. Vi måste satsa mer pengar på forskning kring kvinnliga sjukdomar och på så sätt få en vård byggd på kunskap istället för myter.
Frida Trollmyr
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar