hetFy fan vad det är mycket enklare att leva jämställt i teorin än i praktiken. Jag tror inte ett ord på par i min ålder när de säger att de är jämställda. Även om båda parter vill så är samhället allt för uppbyggt kring könsroller för att man ska orka göra det fullt ut.
Extra svårt är det när man som jag ska ha barn. Jag har alltid varit för en delad föräldraförsäkring; är övertygad om att det enbart är genom delat ansvar för hem och barn som kvinnor kan få samma karriär- och lönemöjligheter som män. Dessutom tror jag att det är bra för barnet att få tillgång till två föräldrar – om möjligt.
Men när jag nu själv står inför att planera föräldraledighet känner jag mig lite lurad på konfekten. Varför ska jag ge upp en av de få fördelarna med det ojämställda samhället - kvinnans abslouta rätt till barnen - när män fortfarande har större ekonomisk och politisk makt?
Jojo, jag anar ju svaret på fråga även om det är skymt av en längtan att få vara hemma och gosa med mitt barn. På lite längre sikt hoppas jag ju att min ofödda dotter ska leva i ett samhälle där hennes kön inte är avgörande för valen i hennes liv. Men det är teorin. Vi får väl se hur det går i praktiken.
/Jorun
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej Jorun!
Svaret på din fråga är ja. Jag lever som jag lär. Jag har två barn (med två olika pappor) och i båda fallen har de och ska de vara hemma med barnen längre än jag. Jag har haft "turen" att tjäna lika dåligt som mina män så därför har inte pengar fått avgöra. Och fast det kanske inte känns så för dig nu kommer vinsterna av er delade föräldraledighet ge avkastning hela livet. Jag tror inte att någon har en absolut rätt till sina barn men vi kan låna dem en liten stund. Delad glädje är dubbel glädje. Lycka till med allt!
Sara Linderoth (fd Avantgardista)
Jag förstår vad du menar. Det är faktiskt inte helt enkelt att leva som man lär i ett samhälle som är ojämställt. Själv tänker jag direkt på jämställdheten i hemmet. Jag och min sambo har en strikt uppdelning av matlagning, diskning, städning, däckbyten m.m. efter varannan gång principen. Det fungerar väldigt bra på pappret, men ett problem jag upplever är att jag som kvinna hela tiden tvingas komma ihåg, påminna och ta initiativ. Visst tvättar min sambo om jag säger till och tar en tvättid, men ansvaret vilar ändå på mig. Det är ett intressant fenomen som Carin Holmberg tar upp i sin bok "Det kallas kärlek". Den handlar om jämställda par i praktiken. Och jag kan varmt rekomendera den för alla som inte läst den (man kan hoppa över metoddelen om den känns jobbig).
/Frida
Jorun skriver:
"...mycket enklare att leva jämställt i teorin än i praktiken. Jag tror inte ett ord på par i min ålder när de säger att de är jämställda..."
Det där är i högsta grad ett uttryck för en klantigt dragen slutsats från ditt privata misslyckande: klarar DU inte av X så är det omöjligt att NÅGON annan skulle kunna klara av X.
Minsann en tragisk navelskådar-syn på omvärlden.
Vi är alla mycket olika och ytterst unika individer. Vissa av oss vill för allt i världen inte ha någon petimäter-rättvisa i sin relation till sin livspartner, andra önskar inget hellre än att vara lätt anala och skriva "du gör det, jag gör det"-listor så att allt blir vinkelrätt, fyrkantigt och allldeles, alldeles (politiskt) korrekt.
Men vad jättekul att vi är olika!
Min livskamrat älskar mig. Jag älskar min livskamrat. Människor som älskar varandra respekterar och tar väl hand om varandra. Det är kärlek. Sen spelar det verkligen ingen roll - och jag uppfattar det här varken som illvilja eller välvilja - om jag eller min livskamrat är den som alltid stoppar tvätten i tvättmaskinen, eller är den som varje år målar staketet.
Vad spelar det för roll?
Som min pappa frankt svarade när han i sann flummig 70-talsanda tillfrågades vem som diskar i familjen: "Den som hinner först!"
För vem bryr sig om vem som diskar? Vem räknar diskgångerna? Vem vill leva med en partner som är ledsen och känner sig (på något sätt?) kränkt för att han/hon ALLTID är den som diskar? Vem vill leva med någon som ALDRIG diskar?
I kärleksfulla förhållanden tar man väl hand om varandra.
Det tål att upprepas: älskar man varandra vill man varandra väl. Då uppstår aldrig en fråga om huruvida jämställdhet råder i förhållandet. Av en mycket, mycket enkel anledningen: ett kärleksfullt förhållande är alltid jämställt. Faktiskt.
Det viktiga är inte att "försöka uppnå" jämställdhet i ett förhållande: det viktiga är att förstå att jämställdhet är en följd av sann kärlek.
Frida skriver:
"Visst tvättar min sambo om jag säger till och tar en tvättid, men ansvaret vilar ändå på mig."
Det kan inte ha varit många gånger per år som din partner bytte underkläder innan ni flyttade ihop? Eller så hade partnern (förhoppningsvis) en gigantisk tvätthög gömd någonstans och ett större klädkonto för ständiga nyinköp...
För vad du säger är att om du inte får (av någon udda anledning?) leka personlig assistent till din partner så vet din partner inte när det är dags att byta underkläder, och tvätta de smutsiga.
Normalbegåvade människor vet att man (om möjligt) byter underkläder varje dag och följdaktligen bör de använda underkläderna (ju!) tvättas.
Var tror du att problemet ligger, egentligen?
Det är rätt uppenbart att era relationsproblem överhuvudtaget inte har med en ev skev jämställdhet att göra i alla fall!
Skicka en kommentar