Gästbloggaren Petra Bergqvist om trygghet

Under sommarhalvåret ökar antalet utomhusvåldtäkter kraftigt. Samtidigt känner jag mig tryggare när jag går hem på kvällen eftersom det är ljust ute och fler människor som rör sig i min omgivning. All statistik visar på att det är störst risk att bli utsatt för våld eller sexuella övergrepp av en man som står mig nära. Ändå känner jag mig tryggare med män som jag känner eller har en relation till. Ska det kallas naivitet eller överlevnadsstrategi den där känslan av trygghet som fungerar som ett filter för verkligheten?

När jag var yngre brukade jag trotsa mörkret och vägra vara rädd. Istället för den upplysta omvägen tog jag genvägen genom parken. Det gav mig en känsla av makt. En känsla av att jag tog natten tillbaka just där och då. Fast redan då insåg jag nog att känslor inte är något som förändrar verkligheten. Att jag vågade trotsa mörkret hotade inte manssamhället och gjorde ingen annan tjej tryggare. Det enda sättet att förändra är att se verkligheten utan filter, se att vad som händer andra kan lika gärna hända mig. Tjejer som har blivit våldtagna, misshandlade eller utnyttjade är som jag, helt vanliga tjejer. Medvetenheten är min motståndsstrategi. Att våga se män som potentiella förövare är att se hur manssamhället måste förändras i grunden för att jag som tjej ska slippa förlita mig på en känsla av trygghet. Det är möjligt, eller kanske närmare bestämt högst sannolikt, att många killar känner sig förorättade av en sådan strategi, men det är bara att förklara att den feministiska kampen inte kan ta hänsyn till känslor på det sättet. Då kommer vi aldrig att kunna förändra manssamhället och de är väl inte försvarare av manssamhället, eller?

Petra Bergquist, ordförande SSU-Skåne
.