Våldtäkt som krigsredskap

I Kongo-Kinshasa pågår sedan 14 år inbördeskrig. Det är den dödligaste konflikten sedan andra världskriget. De stridande grupperna använder våld mot kvinnor som en metodisk krigsstrategi och varje år utsätts tusentals kvinnor för våldtäkt. Enligt FN:s siffror utsattes 1 244 kvinnor i Kongo-Kinshasa för sexuella övergrepp under årets tre första månader. Detta är fruktansvärda siffror att ta till sig. Ännu värre blir det när man inser att kvinnorna blir dubbelt bestraffade. Kvinnors ställning i Kongo är nämligen så låg att när en man inser att hans kvinna blivit utsatt för våldtäkt, så lämnar han henne. Då är hon inte längre värd något. Siffror tyder på att var tredje kvinna har blivit utsatt för våldtäkt. En del flickor under tre års ålder och andra så gamla som 75 år. Våldet mot dessa kvinnor är många gånger så grovt att man slutat prata om våldtäkt. Man nämner det ”vaginal destruktion”. Dessa kvinnor blir senare lämnade skadade, ensamma och uteslutna.

I dagsläget befinner sig 21 000 FN soldater på plats i Kongo, men trots insatserna fortsätter våldtäkter mot kvinnor varje dag. Kritik har även riktats mot FN:s insatser då de stundtals har bidragit till att förvärra situationen, då våldet mot civila ökat kraftigt. Men trots kritiken har FN-insatser lett till att kvinnor vågar gå till marknaden ifall fredsbevararna följer med dem.

Margot Wallström har nyligen blivit utnämnd som FN:s representant för skydd av kvinnor i krig. Hon uttrycker följande: "Sexuellt våld mot kvinnor är inte kulturellt, det är kriminellt. Det är inte en kvinnofråga, det är en mänsklig rättighetsfråga. Både män och kvinnor ska säkerställa att kvinnor har rätt till sin egen kropp." Margot Wallströms viktigaste uppgift blir nu att övertala den kongolesiska regeringen om att den fredsbevarande styrkan Monuc ska få vara kvar i landet. Nästa år är det val i Kongo-Kinshasa och regeringen vill att Monuc lämnar landet snarast så regeringen kan uppvisa självständighet.

Jag säger heja Margot, men det känns inte riktigt som att det räcker. Världen måste börja agera! Jag tänker bidra genom att stödja organisationen Kvinna till Kvinna som arbetar för kvinnornas rättigheter nere i regionen. Handla du med!

Cecilia Wohltat

Gästbloggaren Petra Bergqvist om trygghet

Under sommarhalvåret ökar antalet utomhusvåldtäkter kraftigt. Samtidigt känner jag mig tryggare när jag går hem på kvällen eftersom det är ljust ute och fler människor som rör sig i min omgivning. All statistik visar på att det är störst risk att bli utsatt för våld eller sexuella övergrepp av en man som står mig nära. Ändå känner jag mig tryggare med män som jag känner eller har en relation till. Ska det kallas naivitet eller överlevnadsstrategi den där känslan av trygghet som fungerar som ett filter för verkligheten?

När jag var yngre brukade jag trotsa mörkret och vägra vara rädd. Istället för den upplysta omvägen tog jag genvägen genom parken. Det gav mig en känsla av makt. En känsla av att jag tog natten tillbaka just där och då. Fast redan då insåg jag nog att känslor inte är något som förändrar verkligheten. Att jag vågade trotsa mörkret hotade inte manssamhället och gjorde ingen annan tjej tryggare. Det enda sättet att förändra är att se verkligheten utan filter, se att vad som händer andra kan lika gärna hända mig. Tjejer som har blivit våldtagna, misshandlade eller utnyttjade är som jag, helt vanliga tjejer. Medvetenheten är min motståndsstrategi. Att våga se män som potentiella förövare är att se hur manssamhället måste förändras i grunden för att jag som tjej ska slippa förlita mig på en känsla av trygghet. Det är möjligt, eller kanske närmare bestämt högst sannolikt, att många killar känner sig förorättade av en sådan strategi, men det är bara att förklara att den feministiska kampen inte kan ta hänsyn till känslor på det sättet. Då kommer vi aldrig att kunna förändra manssamhället och de är väl inte försvarare av manssamhället, eller?

Petra Bergquist, ordförande SSU-Skåne
.