Inför S-kvinnors kongress läste jag motionerna som skulle behandlas och ända sedan dess har jag gått och funderat på vad jag tycker om något som kallas Barnsamariter. Det fanns nämligen en motion i häftet som krävde att vi skulle återinföra barnsamariter. Jag som aldrig tidigare stött på begreppet barnsamarit fick veta att det var personer som kom hem till dig och tog hand om ditt sjuka barn medan du var på jobbet. Om man på morgonen upptäkte att ens barn var sjukt ringde man ett telefonnummer och en barnsamarit kom hem och tog hand om barnet medan föräldrarna arbetade. De äldre S-kvinnorna var mycket positiva till förslaget men själv har jag gått och funderat på frågan ända sedan dess. Är detta ett förslag som främjar jämställdheten? Ett argument är att barnsamariter gör att även kvinnor kan satsa på sin karriär, men då utgår man ifrån att familjen är ojämställd och att kvinnan är den som är hemma med sjuka barn. Ett annat argument var att man i familjen slipper bråka om vem som ska vara hemma från sitt arbete med vård av sjukt barn.
Barnsamariter var visserligen en helt skattefinasierad tjänst som kommunerna erbjöd familjer, men jag ser ändå en del paralleller med debatten om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Det kommer antagligen vara ett yrke som till majoriteten består av kvinnor. Precis som med hushållsnära tjänster befarar jag att det till största del är karriärkvinnor med gott om pengar som kommer att använda sig av barnsamariter. Samt att samhället genom att bistå med barnsamariter sanktionerar ojämställdhet innom familjen.
Å andra sidan är det kanske ett sätt för kvinnor att konkurera på samma vilkor som män på arbetsmarknaden, eftersom arbetsgivarna inte behöver vara rädda för att kvinnorna kommer att ha frånvaro när barnen är sjuka. Samtidigt tycker jag att barnen behöver någon av föräldrarna hemma när de är sjuka istället för någon främling. Frågan om barnsamariter gör mig kort sagt förvirrad, och jag hoppas att ni vill diskutera den med mig för att försöka reda ut mina tankar.
Frida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
25 kommentarer:
Frida.
Även jag är kluven till fenomenet barnsamariter. När jag var barn hette det hemsamarit. Jag hade såna hemma ibland när jag var sjuk och minns det som positivt, men jag var inte alls blyg som barn och hyste nog relativt stor tilltro till andra människor. Nu är jag själv tvåbarnsmamma och skulle nog inte så gärna låta någon, för barnen, helt främmande människa vara hemma med dem om de inte mår bra. Nu vill jag tillägga att jag och barnens pappa brukar dela ganska lika genom krigsförhandlingslika sessioner vid köksbordet kvällen innan om någon av barnen är sjuka. "Om jag tar tisdagen måste du ta onsdagen för då har jag möte, vi kan dela torsdagen..."osv. Visst hade det varit skönt att inte se hela veckoplaneringen på jobbet gå upp i rök för att nån får feber men samtidigt vill barn nog helst vara med sina föräldrar när de är sjuka...Det skulle också vara skönt att nån gång få ut en hel lön. Kanske kan det innebära ökad jämställdhet för de familjer där man inte delar lika. I vårt fall skulle en -förmodligen- kvinnlig barnsamarit vara hemma med barnen istället för min man hälften av dagarna. Vet inte vad det skulle föra för gott med sig. Jag är inte klokare än vad du är Frida, hoppas fler vill vara med och diskutera.
Jag minns också hemsamariter från när jag var liten, och jag minns det som positivt. Oftast var det tjejer som brukade vara vikarier på dagis som kom hem till oss (mig och/eller min lillebror) när vi var sjuka. Jag ser faktiskt inte likheterna med hushållsnära tjänster överhuvudtaget, mycket mer likheter med dagis i så fall. Det är ju inte bara "karriärkvinnor med gott om pengar" som använder sig av dagis, varför skulle det vara så med barnsamariter? Förklara hur du tänker, Frida.
Min invänding är att jag undrar om det är det bästa för barnen. Sjuka barn kanske behöver sin mamma eller pappa? Och som liten och sjuk kanske man inte vill vara med en helt okänd person? Dessutom måste det ju vara ett oerhört ensamt arbete för den som utför det, dagar utan arbetskamrater eller lunchpaus...
häsningar,
Johanna
Jag är som jag skrev helt förvirrad i frågan och kan se både nackdelar och fördelar. När jag skrev att jag tror att det främst är "karriärkvinnor med gott om pengar" som kommer använda sig av barnsamariter så tänker jag att det är de som har svårast att vara hemma från sitt jobb. Kanske är det jag som har fördomar, men det är nog svårare att sjukskriva sig om man är egen företagare eller chef än om man arbetar inom industrin eller vården. De första har kanske personligt inbokade träffar på ett annat sätt. För jag tror ändå de flesta föräldrar skulle stanna hemma med sina sjuka barn om de har möjligheten.
/Frida
Kul att fler vill vara med. För att lägga en kommentar till vilka som har svårast att vara hemma när barnen är sjuka vill jag tillägga att jag själv anser mig ha svårt att vara hemma. Jag är kommunanställd och arbetar på familjerätten med vårdnadsutredningar. Absolut ingen "karriärkvinna med gott om pengar" Min man arbetar i industri men vi är båda engagerade i vårt arbete. Jag tror att det kan vara likadant inom alla yrken, lågavlönade som högavlönade. Däremot blir ju det ekonomiska bortfallet av större betydelse för exempelvis ensamstående.
Ur ett jämställdshetsperspektiv tror jag definitivt att det är bra om det finns en annan lösning när barnen blir sjuka. Själv är jag lite orolig hur det kommer att bli när och om man får barn, mina kollegor med barn är borta mycket och kvinnorna är det i enormt mycket större utsträckning än män.
För övrigt behövs det jobb för alla dem som inte har högskoleutbildning. Vi kan inte blunda för att det finns en ganska stor grupp människor i Sverige som inte har ens grundskolekompetens, och som det inte alltid är realistiskt att de kommer att få det heller. Att utbildad personal jobbar på förskola där barn vistas en hel uppväxt är viktigt, men att någon utan högskoleutbildning tillfälligt tar hand om förkylda barn tycker jag är helt ok. Efter att ha arbetat med arbetslösa invandrare i Rosengård har jag insett hur fruktansvärt svårt det är att få jobb utan grundskole- eller gymnasiekompetens om man inte är fysiskt stark. I första hand ska man lösa det med utbildning, men det är som sagt inte alltid realistiskt. Och många vill jobba med barn men får inte jobba på förskola.
Problem som kan uppstå är givetvis för de föräldrar som vill vara hemma med sjuka barn och/eller har barn som vill det. Troligtvis kommer många chefer att förutsätta att man utnyttjar dessa tjänster.
Sara
Hmm, känner av förvirringen också. Ibland undrar jag om det är ngt fel på hur vi ser på familjen. Debatten utgår från att familjen är en man, kvinna och barn med var sitt mål och ambitioner, istället för en "enhet" med mål och ambitioner, både individuella och gemensamma.
Min man o jag har aldrig riktigt haft "bråk" om hur barn ska tas omhand, utan det blir jobbkalendern som bestämmer i första hand och sedan orken/barnets önskemål om inga viktiga möten väntar. Oftast har det varit min man som stannar hemma. Blir det att jag eller han har tagit på sig den rollen oftare, så tar vi igen det på ett annat sätt.
Vi har funderat på att hitta ngn nanny/barnsamarit (en o samma) som vårt barn kan bekanta sig med ifall vi eller en anhörig inte kan stanna hemma. Det ser vi som en sista utväg vid sjukdomstillfällen. Men nu väntar vi andra barnet, och en nanny med kanske ett annat språk som kan tillbringa några timmar med stora barnet (de får inte gå på dagis lika länge) ser vi som berikande för barnet. Vi som familj har en s.k. mångkulturell profil som vi vill stärka hos våra barn. Vi har också ambitioner att kanske utomlands vid ngt tillfälle och då har vi sett på nanny/samarit som en fördel (men en o samma person).
Det är vår gemensamma bild för vår familj, men det har inte hindrat varken mannen eller mig att ha var sin karriär. Då har vi tittat på föräldraledigheten och andra förmåner som verktyg i att hjälpa oss uppnå både våra separata mål och gemensamma mål. Idag kan jag känna att det skulle vara lite 'kvävande' om allt bestämdes utifrån ett jämställdhetsperspektiv.
Diskrimineringsproblemet finns hos arbetsgivarna och påverkar familjens val men de lösningsförslag jag hört ser på saken tvärtom. Borde vi inte lägga mer krut på arbetsgivarna än att kontrollera förmånerna som familjerna får? Borde vi inte se över tjänstesektorn och deras jämställdhetsproblem i stort snarare än att fördjupa oss i detaljfrågor som hushållsnära tjänster och barnsamariter? Borde vi inte titta på familjen mer som en enhet snarare än man, kvinna o barn?
Många frågor jag har ställt när jag hört debatten. Blir inte klokare med tiden tycker jag.
Roba
jag är främst rädd för just det som Sara tar upp i slutet, nämligen att det skulle innebära att det blir i stort omöjligt att välja att stanna hemma eftersom arbetgivaren förutsätter att man utnyttjar samarithjälpen.
Och vad gör man om det blir överbelastning och förväntar sig en samarit och så finns det ingen som kan komma? Själv har jag inte barn så det känns lite svårt att i övrigt faktiskt ha en uppgift om hur (o)möjligt det är att klara sig på egen hand. Är det någon som vet om dessa problem uppstod förut eller om de har diskuterats?
- Roba skrev:
"Diskrimineringsproblemet finns hos arbetsgivarna och påverkar familjens val..."
- Sara skrev:
"Troligtvis kommer många chefer att förutsätta att man utnyttjar dessa tjänster."
Arbetsgivarens främsta roll är - och har alltid varit - att betala för utfört arbete.
Hur familjen (eller om man vill flumma och kalla den "enhet" - eller varför inte slå till med "bukett"...) planerar sitt liv och försörjning är inget som arbetsgivaren ska behöva bry sig ett skvatt om. Eller har med att göra. Att påstå annat är riktigt dumt.
Det är ju _vuxna_ människor (arbetstagare) det handlar om - skaffar man sig barn så har man väl åtminstone planerat sisådär 18 år framåt i tiden, får man väl förutsätta...!
Och de planerna har ens arbetsgivare inget med att göra. (Dessutom är det ju _ytterst_ få arbeten där arbetstagaren är helt obytbar: Det finns i stort sett ALLTID någon annan som kan utföra ens jobb minst lika bra, om inte bättre. Däremot har ett barn (oftast) bara en uppsättning föräldrar - och de är inte utbytbara hur som helst. Kan vara bra att ha i minnet...)
Det är ju ett skämt att jag som arbetstagare skulle vara så påverkbar av min arbetsgivare - vem tusan jobbar för en sådan arbetsgivare?
Vem har _någonsin_ på riktigt hört talas om en arbetsgivare som lagt sig i hur en familj planerar sitt liv? (Om så vill jag ha namn och kontaktuppgifter på den arbetsgivaren bums - för det måste ta mig tusan verifieras.)
So what om en arbetsgivare skulle "förutsätta" att man som förälder dumpar sina barn med en samarit/nanny. Vem bryr sig om det? Det är väl väldigt enkelt att uttala: "nej, jag vårdar och uppfostrar mina barn själv, om du nu hade trott något annat".
Eller vill Sara antyda att alla föräldrar skulle vara ryggradslösa mesar helt plötsligt?
Utfört arbete = lön utbetalas. Inget utfört arbete, eller bara delvis utfört arbete (t ex pga vård hemma av sjukt barn) = ej betalt, eller mindre lön.
Hur svårt kan det vara? Det finns för tusan inget diskriminerande i det? När jag väljer att sköta mitt barn själv så betalar min arbetsgivare ut mindre (eller ingen) lön under den tiden.
Vi väljer ju själva hur vi vill leva våra liv och gör helt olika prioriteringar.
För egen del kan jag inte tänka mig att arbeta utanför hemmet så länge barnen är under 3 år. Därefter är barnens andra förälder hemma fram tills skolan börjar. Men det planerade vi naturligtvis redan före och under graviditeterna. Och det är ju ändå 9 månaders leveranstid på ett barn = dvs väldigt lång tid att i sista stund spara undan och lägga om sin livstid (t ex göra sig av med alla kostsamma (o)vanor, skippa ev semesterresor, skaffa billigare bil, billigare boende osv osv) för att kunna vara hemma så mycket tid som möjligt med barnen.
Jisses! - jag skaffade väl inte barn för att de ska sitta i förvaring på dagis i upp till 10 timmar per dag, eller för att en samarit/nanny ska ta hand om dem när de är sjuka!! Vad är det för liv för föräldrar och barn?
Nej tack! Tar hand om våra barn gör vi själva - och det går hur bra som helst (ekonomiskt sett) om man tar ansvar för sitt liv och bla sköter sin (under småbarnsåren betydligt mer stränga) budget väl.
/m.
PS.
(Inom parentes: mötte nyligen en bitter mamma som gnällde över att hon minsann kommer att "förlora på" att det alltid är hon som är hemma med barnen när de är sjuka. Sa hon, SAMTIDIGT SOM HON RÖKTE!! Hon RÖKTE - dvs, hon sysselsatte sig med en lyx-ovana som hon uppenbarligen tyckte sig ha råd med _samtidigt_ som hon påstod att hon "förlorar" inkomst på att ta hand om sina egna barn! Inte riktigt sunt tänkande där inte, nej...)
Känner att jag bara måste kommentera det sista inlägget från "M".Jag gillar dina argument till viss del, visst finns det många föräldrar som räknar med att andra människor ska ta ansvar för de barn som de själva satt till världen. Väl mycket flum ibland, det kan jag hålla med dig om.
Men jag gillar inte att du har mage att sätta dig till doms över alla de föräldrar som måste sätta sina barn på dagis varje dag. Alla barn kommer inte till världen i familjer med samma förutsättningar. Alla föräldrar är inte lika. En del barn skulle må betydligt bättre om deras föräldrar fick ett arbete att gå till i stället för att vara hemma hela dagarna. En del föräldrar har faktiskt inte möjlighet att vara hemma och ändå kunna erbjuda sina barn en framtidstro och ett liv som är okej. Jag arbetar som familjerättssekreterare inom socialtjänsten och har träffat på ganska så många olika sorters familjer.
När mina barn är sjuka så är jag hemma med dem och sedan får jag jobba dubbelt så mycket när jag kommer tillbaka, så är det för ganska många människor. Det finns ingen annan som gör mitt jobb, så som du verkar förutsätta. Däremot skulle jag aldrig låta bli att vara hemma för att min chef ville det, det verkar ju dumt.
Du har rätt att göra dina val men snälla du, visa lite ödmjukhet inför att inte alla har samma resurser och kapacitet som föräldrar som du själv. Ditt svar blir förmodligen att den som inte vill / kan vara hemma med sina barn i tre år inte borde skaffa barn, men kom ihåg: Det är DIN åsikt, den har sin grund i dina egna erfarenheter som aldrig kan vara identiska med någon annans.
Visst håller jag med dig om att det hade varit bra om alla hade tagit ansvar för sina val och inte varit bittra över att de förlorar pengar på att vara hemma när barnen överaskande nog blir sjuka. Jag blir bara så förbannad när du verkar utgå ifrån din egen ståndpunkt som någon slags norm på bra föräldraskap.
Jag instämmer i inlägget ovan, men vill tillägga att barn faktiskt inte växer upp med två föräldrar i hemmet. Som ensamstående förälder har du ofta inget val att vara hemma med ditt barn de första tre åren. Det är heller ingen diskussion om vem som skall vara hemma om barnet är sjukt, då det bara finns en förälder i bilden. Har man då bokat in saker på jobbet som inte går att ändra eller som någon annan kan utföra (vilket är väldigt vanligt, speciellt inom tjänstesektorn) så skulle de vara bra att kunna ringa ett nummer och få en barnsamarit som kommer.
Jag vill också lägga till att barnsamariter faktiskt är något som fanns under 70- och i början av 80-talet. Detta togs bort när VAB-dagarna infördes (Vård av sjukt barn). Det som finns kvar idag är något som heter familjestödjare. Det är något liknande, men man ansöker om det hos socialtjänsten. Familjestödjare kan man få beviljat om man tex. fått tvillingar, brutit armen och är ensam med ett spädbarn m.m. och behöver avlastning.
Sedan jag startade den här diskussionen har jag pratat med flera som använt sig av barnsamariter när det fanns. Alla reaktioner jag hört har varit mycket positiva, både från barn och föräldrar. Jag tror det skulle kunna vara ett alternativ, men det får inte ske på bekostnad av systemet med VAB-dagar. Då håller jag med Saras farhågor.
/Frida
Mika skrev:
"Det finns ingen annan som gör mitt jobb, så som du verkar förutsätta."
Men vad är det för trams! Självklart finns det någon annan som kan göra ditt jobb - tror du att ingen kommer att ta över din tjänst den dag du går i pension/ev slutar? Vem utförde dina arbetsuppgifter innan du anställdes? Är du verkligen den enda familjerättssekreteraren i hela landet? (Svaret är nej.)
(Hur en arbetsgivare administrativt fixar ev vikarier/nyanställer/omfördelar arbetsuppgifter är ju helt ointressant i diskussionen! Och knappast heller något som en arbetstagare ska lägga sig i.)
Nej, det finns, i stort sett, inte ett enda jobb där man inte kan byta ut den som utför arbetsuppgifterna mot en annan arbetstagare! Det sker ju varje gång någon går i pension, tex.
Alltså: SÅ himla superunika är vi inte för att utföra våra ev arbetsuppgifter - jämfört med den unika uppgiften att vårda/uppfostra våra egna barn...!
Men framför allt vill jag poängtera att jag faktiskt skrev, tydligt:
"Vi väljer ju själva hur vi vill leva våra liv och gör helt olika prioriteringar" vilket jag sedan följde upp med "För egen del kan jag inte tänka mig att arbeta utanför hemmet så länge barnen är under 3 år.". Observera gärna "för egen del"...
Dvs jag dömer _inte_ hur andra planerar sitt liv eller lägger upp sin ekonomi - varför skulle jag göra det? Min poäng var att peka på att det VISST går - i motsats till vad många påstår - att vårda och uppfostra sina egna små barn (till minst 3 års ålder) och ändå hinna med ett arbetsliv under sitt liv.
Nyckelorden är planering och prioritering. Och det tycker jag framgår tämligen väl av mitt tidigare inlägg.
Frida skrev: "...vill tillägga att barn faktiskt inte växer upp med två föräldrar i hemmet."
Nehej? Vadå "faktiskt inte"? Bevisligen gör ju barn det, så något faktum är det ju knappast! Vad menas?
Möjligen menar du att ALLA barn inte gör det, och det är ju ledsamt förstås. Men jag talar i generella termer och om "normalsituationen": Att vara ensamstående med ett barn bör ju rimligen räknas som ett undantag, sett från barnets vinkel. Från den vuxnes aspekt är det möjligen en helt annan sak - och tämligen ointressant.
Frida skrev:
"Det är heller ingen diskussion om vem som skall vara hemma om barnet är sjukt, då det bara finns en förälder i bilden."
Nu förutsätter jag verkligen att du menar att barnets far har avlidit eller är svårt sjuk eller dylikt. Om inte har ett barn ALLTID en mamma och en pappa - dvs det finns alltid två föräldrar med "i bilden". Men det glömmer gärna föräldrar som inte lever ihop. Återigen handlar det om att kunna ta ansvar för sina handlingar (satt barn till världen), möta de plikter man faktiskt har och bete sig som en vuxen. Här kan man gärna ge sig in på en diskussion om barnets RÄTT till (minst) två föräldrar (nej, det är inte barnets problem att mamma och pappa hatar varandra och att de inte klarar av att bo ihop, att mamma super eller att pappa är otrogen osv osv) och båda föräldrars SKYLDIGHET att vårda/uppfostra sitt barn. Men det ids jag inte göra... :-) Och ja, jag är medveten om att i _undantagsfall_ så kan inte barnets rätt till (minst) två föräldrar mötas (svåra missbruksproblem, kriminalitet osv osv) - men fortfarande har båda föräldrar skyldigheter! Faktiskt.
/m.
PS. Resonemanget om att det alltid finns två föräldrar med "i bilden" gäller f ö även när ett barn vårdas/uppfostras av två mammor/två pappor - men då har ju barnet minst TRE föräldrar (nu utesluter jag ev dödsfall) sammanlagt, vilket ju får ses som en liten bonus.
/m:
Jag är fullständigt övertygad om att barn har det bra på dagis. Det är en verksamhet vi ska vara stolta över, pedagoger tar hand om våra barn så att man inte behöver välja mellan att ha ett yrke eller vara förälder. Du säger att du inte dömer någon annan, men att du är kritisk mot att föräldrar lämnar sina barn på dagis framgår tydligt när du skriver att dagis är förvaring. Det är ett hån mot de engagerade och fantastiska människor som varje dag gör något av det viktigaste som finns i vårt samhälle. Du verkar ha valt en annan lösning – jaha, grattis till att det fungerar så bra för dig.
Frida, du verkar landa i att det här med barnsamariter är bra, har du pratat med någon som har varit barnsamarit? Jag tror fortfarande att det är ett ensamt och trist jobb, utan arbetskamrater, lunchrast och annat (och till på köpet med sjuka barn som, i ärlighetens namn, ofta är ganska påfrestande).
/johanna
Till /m:
Jo jag uppmärksammade att du betonade att alla har rätt till sina egna prioriteringar. Jag observerade "För egen del". Likaså observerade jag dina generaliseringar av familjer och din fördömande inställning till förskolan och föräldrar som inte "ids" ta hand om sina barn.
Jag är absolut inte den enda familjerättssekreteraren i världen, det är klart att någon annan ska ta över mitt jobb när jag slutar. Dock måste jag först avsluta alla mina utredningar och ärenden innan jag lämnar min tjänst. Det funkar liksom inte att en person har samtalen och en annan skriver utredningen, som du säkert förstår. Oftast vill klienter träffa någon som känner till deras historia och inte en vikarie som bara är här någon dag. Det är klart att jag kan vara hemma när mina barn är sjuka. Det gäller bara att hitta en annan dag att lägga de inställda mötena på. Den som protesterar högst är inte arbetsgivaren, det är klienterna som väntat flera veckor på att få en tid och som samma dag meddelas att handläggaren är hemma med sjuka barn. Med en hög arbetsbelastning kan det ibland vara svårt att hitta nya tider rimligt snabbt, vilket gör att arbetsdagarna blir längre efter en period med sjuka barn. Inte konstigt alls, men du verkar tro att alla har arbeten där ingen annan är beroende av om man kommer eller inte och att alla är utbytbara på en dag. Något av dina barn kanske är under tre år fortfarande, eller också har du helt andra erfarenheter av arbetsmarknaden än vi andra?
Det är tyvärr inte heller alltid föräldrarna är så bra för barnen. Visst, det är inte så kul att tänka på, men helt nödvändigt för de barn det beör. Skulle du vilja lämna dina barn till en förälder som barnen inte har sett på flera år bara för att det egentligen är den personens ansvar att ta han om dem? Tänk lite...
Jag håller med Johanna om att den svenska förskolan verkligen är något att vara stolt över. Barnsamariter kan nog ha sina fördelar, så länge det är barnets behov som får styra. Själv har jag ju, som sagt, positiva erfarenheter av detta som liten. Håller även med dig om att det måste vara en bra och säker arbetsmiljö för den som ska arbeta som barnsamarit. Håller med Frida om att det inte får införas på bekostnad av VAB-dagarna eftersom alla barn har olika behov. Dessutom måste vi nog komma på ett bättre namn om det ska fungera. Ordet samarit får mig mest att tänka på barmhärtighet...Någon som har ett bättre förslag?
Vet inte vem som ska tänka till här eller inte...
Mika skrev:
"Skulle du vilja lämna dina barn till en förälder som barnen inte har sett på flera år bara för att det egentligen är den personens ansvar att ta han om dem? Tänk lite..."
Det framgår ju tydligt av mitt inlägg (om man nu läser ordentligt) att föräldrar _alltid_ har ansvar för sina egna barn. Dvs (med de enstaka undanfall som t ex psykisk sjukdom, kriminalitet, svåra drogproblem osv utgör)_skall_ barnets båda föräldrar vara närvarande under barnets uppväxt. Det är ju hela poängen med det jag skrev om vuxet ansvar - att det inte ska kunna finnas en förälder som "barnet inte sett på fler år"...
Hur skulle det gå till (om nu folk kunde använda skallen och planerade och prioriterade) att ett barn inte ser sin ena förälder under flera år???
Med två vuxna föräldrar närvarande under barnets uppväxt finns det (knappt!)_ingen_ möjlighet att föräldrarna inte skulle klara av att växelvis vårda/uppfostra det egna barnet! No way.
Två vuxna personer skaffar barn = två vuxna personer har fullt ansvar för barnet. Fullt ut. (Ska det behövas sägas flera gånger?)
Vad menas annars med "plikt" (som jag använde) eller "ansvar"? Att man har "litet grand plikt" när man känner för det??! Att man har litet grand ansvar när det passar??!
Jisses vad många idiotiska undanflykter folk skulle kunna hitta på för att bortförklara att man inte är närvarande och vårdar/uppfostrar sitt eget barn:
- "Jamen jag bor så långt borta." Vem bryr sig, flytta närmare och bete dig som en vuxen!
- "Jamen, jag ville inte ha barn." Lev i celibat då om du inte steriliserat dig och ändå har oskyddade samlag!
- "Jamen jag och barnets andra förälder kan inte alls komma överens." Återigen, vem bryr sig? Du är vuxen och ska klara av sådant så sluta gnäll!
- "Jamen mitt jobb är viktigare än att vårda/uppfostra mitt eget barn." Jamen DET kunde du ha tänkt på betydligt tidigare och nu är det försent att ångra sig, serru´!
...osv osv...
Om dagis:
Jag vet inte vad man kallar ett ställe där barn dumpas i upp till TIO TIMMAR per dag (åtta timmars arbetsdag plus hämtning och lämning blir vanligen tio timmar!!!)om inte just för förvaring?
Vad får ett barn på t ex 2 år ut av en _eventuell_ "pedagogisk verksamhet" tror ni?
Hur fungerar ett långtidsminne (för ev "pedagogik") för ett barn under 4 år tror ni?
Vem ska uppfostra ditt barn - du eller staten?
Läs på om hur ett barns hjärna fungerar och utvecklas så slipper man läsa trams om "pedagogisk verksamhet" när det egentligen är förvaring av ungar det handlar om!! Men det är det uppenbarligen inte politiskt korrekt att tala om.
Exempel på andra fåniga argument för dagis, som vissa brukar flåsa om:
- "social utveckling och träning". Plocka hem en bok från närmaste bibliotek om hur en hjärna utvecklas och läs på under vilket levnadsår som ett barn börjar på allvar intressera sig för kontakt med andra BARN (ja på ett dagis är det ju fler barn än vuxna...) och under vilket levnadsår som barnets "sociala utveckling" verkligen sker!
- "men mitt barn TRIIIVS på dagis". a) Hur vet du det - du är ju inte närvarande där? b) Barn trivs med många olika saker som inte alls behöver vara särdeles nyttigt för deras utveckling. Dessvärre är de också påverkbara bortom vad som är bra för dem.
- "mitt enda barn blir så ensamt hemma med mig." Se punkten ovan om "social utveckling och träning"...
Over and out.
/m.
Ja, det var ord och inga visor det...
Jag håller fullständigt med föregående om att fler vuxna borde ta mer ansvar. Tyvärr ser verkligheten inte ut på det viset alla gånger. Vill man lämna sina barn till en förälder som av olika skäl inte tar ansvar är det, enligt mig, i högre grad en fråga om "dumpning" än att lämna sitt barn i förskoleverksamheten. Visst är många vuxna egoister som inte tänker ett skit på sin avkomma. När den ena föräldern brister får den andre gå in och ta ett större ansvar, det finns inte så mycket att välja på. Jag måste säga att jag gillar din inställning till föräldrars ansvar för sina barn men jag hoppas inte att du på fullaste allvar utgår ifrån att världen fungerar på det sätt du anser vara det mest lämpliga. Alla människor har nämnligen inte fördelen att vara så välplanerande,kloka, ekonomiskt sinnade, rationella och praktiska som du. Bara som en liten information ifall du går omkring och undrar varför världen framstår som helt galen för dig. Du kan ju alltid låna en annan bok och ta reda på hur olika erfarenheter formar oss till individer som handlar på helt olika sätt. Dvs: inte så som du tycker är det rätta sättet. Fast då går du ju förstås miste om känslan att vara den klokaste människan här på jorden. Livet och mänskligheten är nämligen lite mer komplicerade än så.
Har inte någon tänkt på själva samariten!? Jag tänker direkt på denna person. Att arbeta med sjuka barn, som kan vara riktigt jobbigt/obehagligt/äckligt om man är äckelmagad och sen löpa enorm risk för att bli smittad varje gång man jobbar. Heder till dom som vill göra detta, men för mig är det här ett lågstatus vård-jobb för kvinnor, män kommer inte söka dessa jobb, så är det bara. (generalisering, men ni vet vad jag menar) Inte heller kommer man att från arbetsförmedlingens sida kräva att män gör dessa tjänster. Inget faktaunderbyggt, men med tanke på hur vården/service i övrigt ser ut, så... något kvinnodominerat är det. Jag kan se vissa fördelar för föräldrarnas karriärer men återigen, inte för samaritens. Jag tycker att båda föräldrar ska dela på detta. Vad gäller dagis som förvaring så mår barn inte automatiskt dåligt av att vara hemifrån, tvärtom är det många viktiga sociala kontakter på dagis/hos dagmamma. Behöver inte vara fel. I så fall ska ju alla sluta skaffa barn bara för att man har en karriär.. och det är ju smått orimligt.
Mika skrev:
"Alla människor har nämnligen inte fördelen att vara så välplanerande,kloka, ekonomiskt sinnade, rationella och praktiska som du. Bara som en liten information ifall du går omkring och undrar varför världen framstår som helt galen för dig."
Åhoj! Det förklarar ju en hel del... Jodå, världen framstår faktiskt som tämligen galen för mig emellanåt. Men framför allt beror det på, tror jag, att människor inte alls anstränger sig i den grad de faktsiskt kan och skall som vuxna (plikt, igen) eftersom det alltid finns någon annan/något annat som fixar det för dem hela tiden.
Dagis bör ju rimligen ses som en nödlösning för de som inte klarat av att planera och prioritera bättre - men idag ses det som en "rättighet"(!) eller som "helt normalt" att lämna bort sina ungar på vardaglig förvaring!
Man kan gärna jämföra med socialbidrag: det var ju tänkt som ett kortvarigt stöd och en hjälpande hand i nöden från samhället för verkligt behövande i en nödsituation - inte som livslång försörjning för vuxna människor som är helt kapabala att arbeta om de bara fick mer krav på sig att göra det.
Matilda skrev:
"Har inte någon tänkt på själva samariten!?" (...) "Att arbeta med sjuka barn, som kan vara riktigt jobbigt/obehagligt/äckligt om man är äckelmagad..." (...) "för mig är det här ett lågstatus vård-jobb för kvinnor, män kommer inte söka dessa jobb, så är det bara."
Okej - HÄR har jag äntligen fått förklaringen till varför föräldrar dumpar sina barn på dagis!! Tack Matilda - ska genast skriva ut och sätta upp på närmaste anslagstavla!
För vad Matilda ju tycks mena är: att ta hand om barn är ett lågstatusjobb - ja, t o m äckligt! - NATURLIGTVIS vill inte föräldrarna själva göra ett sådant skitjobb!
Varför inte dumpa ungarna på förvaring och hämta hem dem nysnytna och med blöjorna bytta? Vad härligt! Så SKÖNT det måste vara att slippa vårda sina egna barn!
(Jisses...)
/m.
jag förutsätter lite att "m" själv har vuxit upp hemma med en/två föräldrar. kul för dig kanske. jag tyckte om att vara hemma ibland, men:
JAG ÄLSKADE DAGIS. inte för att jag var ett korkat litet barn som inte förstod hur det förstörde mig, utan för att jag fick vänner, lekte, lärde mig saker. definitivt intresserar sig barn innan skolåldern för andra barn. tyvärr avslöjar argument i stil med "läs på om..." någonting om utbildningsnivå hos "m". och det är inget fel på att inte studera på någon högre nivå, men trots allt. som allra minsta insats måste du redogöra för boken/böckerna du har i åtanke så att vi som inte håller med kan ge dig tips om bok som talar om motsatsen. det är nämligen ofta så att allt som står i böcker (eller tidningar) inte är absolut, obestridbar sanning. *suck*
det är ju klar skillnad på att ta hand om sina egna (sjuka) barn och andras barn. det gör ju "m" själv klart. annars hade vi inte varit mer unika i våra föräldrarroller än på våra arbetsplatser. själv tykcer jag mycket om mina föräldrar men skulle aldrig påstå att inte andra vuxna i min närhet emellanåt också gjort positiv inverkan.
resten är väl sagt. när man sysslar med politik finns inte så mycket poäng i att diskutera utifrån utopier. verkligheten kommer liksom snabbt i vägen när man trampar utanför dörren... annars kan vi ju strunta i alla problem, inklusive vad som tydligen är ett överutnyttjande av socialbidrag, eftersom de inte borde finnas. så klappat och klart. låt oss lägga ner hela demokratin och politiken.
"så klappat och klart. låt oss lägga ner hela demokratin och politiken."
Återigen någon som inte ser skillnad på demokrati och politik.
Demokrati har överhuvudtaget inte diskuterats i tråden så det var väl ändå en märklig slutsats av "em".
Folk gnäggar gärna på om "demokrati" hit och dit - utan att fundera på vad det innebär och betyder egentligen - och att begreppet faktiskt inte alls har någon rak koppling till politik i allmänhet! (Det var t o m någon snubbe i något debattprogram på tv som snackade om att höjningen av a-kasseavgiften var "odemokratisk". Vad fan. Hatar sådana dumheter...)
Vad gäller "politik" så kan aldrig _partipolitik_ vara varken vidare intressant eller något att rätta sig efter för gemene man - det mesta som "partipolitiker" sysselsätter sig med handlar om att sko sig själva och de sina på något sätt. Jag kan fan inte komma på ett enda exempel där partipolitik på något sätt förbättrar samhället! Det är gläfs på sandlådenivå (eller lägre) - och det jävligaste är att skattebetalare ska betala asens löner för detta gläfsande!
För att inte tala om de som ägnar sig åt att gaffla sig lila om ideologier - stööön i kvadrat! VEM idag är så dum och tror att ideologier (lallande lösa tankekonstruktioner) fyller någon funktion (jämför gärna med religioner som även det sysselsätter rätt mångas hjärnor)!?
Det finns ett par enkla rättesnören som folk borde fatta att rätta sig efter för att ett samhälle ska fungera optimalt (typ: gör rätt för dig, ta hand om och skydda svaga individer, rättigheter i den mån du uppfyller dina plikter osv osv) - när alla gör det så kan vi äntligen en gång för alla bli av med alla dessa partipolitiker som försöker få gemene man att tro att de gör en insats på något sätt.
- Anne & co
jag brukar inte diskutera så mycket med anarkister, vilket väl anne och co är (åtminstone i närheten av att vara), men här är mitt svar, då kanske snarare till tredje person, trots allt.
demokrati är aldrig apolitisk, sålunda hänger de ihop. världen i sig själv är heller aldrig apolitisk. politiken som bedrivs kan ju dock vara odemokratisk ur diverse perspektiv, men dagens svenska styrelseskick anses av (kan jag nog våga mig på att påstå)alla som sysslar med demokratiteori trots allt vara demokratiskt. enligt vissa dock med vissa brister, men det är en annan sak. jag har fö sysslat mycket med demokratiteorier. därav skulle jag aldrig slänga mig med ordet hur som helst eller inte förklara vilken demokratisyn jag utgår från i ett resonemang om det fanns minsta anledning därtill.
i det som skrevs med fetstil i mitt senaste inlägg låg dock en viss ironisk underton. (missa inte heller att eftersom att världen är politisk per definition så är det omöjligt att lägga ner politiken: detta borde gett en hint om hur inte helt seriös jag var...)men principen är den att om man tar världen för vad den verkar vara, eller anser att den är om man nu är positivist, så kan man ha tilltro till att förändra den till det bättre. Då väljer man att syssla med politik. Har man tur lever man i ett öppet samhälle där man kan göra det öppet, annars tenderar man att göra det mer i det dolda. denna tråd handlar dessutom visst om demokrati, då den handlar om (i högsta grad partipolitiskt knuta)s-kvinnors kongress och ett förslag som behandlats där.
Tråkigt om Anne och co inte har träffat en enda som sysslar med politik och som har geniun kärlek till andra och till samhället i hjärtat (det får mig faktiskt att undra hur många de träffat alls), men som tur är har jag varit mer lyckligt lottad.
Em skrev:
"men dagens svenska styrelseskick anses av (kan jag nog våga mig på att påstå) alla som sysslar med demokratiteori trots allt vara demokratiskt."
Fel. Det finns statsvetare som menar att a) Sveriges valdeltagande är för lågt (!) för att valet ska kunna räknas som demokratiskt - dvs ALLA menar inte alls att nuvarande styrelseskick är demokratiskt, och b) när makten tas av ett parti som inte har minst 70 % (vissa säger upp till 75%) kan det inte räknas som en demokrati (vilket ju egentligen säger sig självt!).
Så detta konsekventa ihopbuntande av S och vp efter valen är inte vidare demokratiskt - det alternativet fanns ju faktiskt inte att rösta på. Eller ännu värre: att mp (som är ett minoritetsparti) ges så mycket mer makt än vad väljarna ansåg dem ha rätt till genom att S tvingas plussa på dem för att kunna sno makten. För vid det här laget så vet vi ju att det det viktigaste är ju att sno makten, inte vad man åstadkommer med den - vilket ju raddan av år med sossarna visar tydligt.
Se tex på sossarna som härjat i en massa år på raken (av någon outgrundlig anledning!) och inte haft ens 50% av rösterna (vilket ändå hade varit för lite enligt teorin) - eller på den nuvarande alliansen som inte skulle kunna behålla makten om det inte just var en allians av just flera partier! (Skillnaden är dock att alliansen faktiskt gick till val som just en allians, det har aldrig sossarna gjort med sina bisittare vp och mp!)
Det här är för övrigt precis vad folket får när partipolitik får härja fritt. Jösses så många gånger man hör att folk säger "det finns absolut inget parti jag gillar, men det är ju ens plikt att gå och rösta". Alltså ett exempel på vad partipolitik leder till - politikerförakt och ett sjunkande genuint intresse för att delta i val.
Det är egentligen groteskt att det finns människor på 2000-talet som "tvingas" rösta på ett urval av partier som de inte alls sympatiserar med (trodde det dog ut med kommunisterna), men tvingas till det i enlighet med "pest eller kolera" eller för att någon gång få lite rotation på vilket pack det är som sitter i regeringsställning.
Antagligen därför som alliansen gick hem i stugorna vid valet (gissar jag) - det var kanske inte i första hand alliansen som många ville rösta på, eller att de hade det program som man sympatiserade mest med fullt ut - men något var det ju dags att göra för att en förändring skulle ske på dem som parkerat häcken i regeringen, så att säga.
För övrigt tycks "em" vara glad i att sätta etiketter på folk. Det brukar partipolitiker vilja göra. Se bara inlägget "Protest mot KD-gynekolog" (ej av "em", dock) - dvs det viktiga är inte vad den här politikern och läkaren har gjort (ev släpat hem en fosterklump i en burk) utan att det är, håll i er nu!, en KRISTDEMOKRAT. Huga! Spring till barrikaderna. Skynda, skynda.
Etiketterna är ju SÅ viktigt, inte vad som är i burken, uppenbarligen.
Själv skulle jag varken sysselsätta mig med att sossegaffla eller att kalla mig anarkist. Om någon nu verkligen trodde det senare.
Och observera att i "em":s senaste inlägg blandas konsekvent "partipolitik" (vilket alla klarar sig utan, tack) och politik i allmänhet ihop (men det var väl bara vad man kunde väntat sig). Mitt inlägg handlade om det senare(vilket ju var en poäng med det hela...).
Att tro att så fort det inte handlar om "partipolitik" så är det inte "politik" var riktigt illa. För att inte tala om billigt.
- Anne&co
Ni som skrev om att en biologisk förälder alltid har ansvar och SKA ta hand om sitt barn, är ni emot adoptioner också i konsekvensens namn? Eller blir det en annan sak så fort vi kommer utanför vårt skyddade västeuropa? Är"stackars" ofrivilligt barnlösa människors längtan efter små gulliga svarta eller gula barn det absolut viktigaste då? Det blir äckligt när man tänker på att en del tvingas adoptera bort sina barn av ekonomiska eller sociala skäl. Som i Sverige för 100 år sedan.
Och ni som upprepar mantrat "En mamma och en pappa åt alla barn, punkt slut", är ni sossar eller kristdemokrater?
Zanna skrev:
"Och ni som upprepar mantrat "En mamma och en pappa åt alla barn, punkt slut", är ni sossar eller kristdemokrater?"
Vad fan betyder det där nu då?
- Att den som skriver så inte kan tänka med egen skalle (om inte ett parti gett tillåtelse)?
- Att den som skriver så tycker att PARTI-politik är jävligt viktigt oavsett vad, inte vad packet i partiet tycker (dvs innehåller i ett partis "politik").
- Eller vad???!
För övrigt - finns det någon större skillnad mellan svenska partier, egentligen??? Är inte alla partipolitiker lika illaluktande rötägg med svamlande käftar!? Kan inte komma på något exempel på motsatsen här och nu...
Nej, ner med partipolitik NU - fram för sakpolitik (utan partigränser)! NU!!!
Så det blir någon ordning.
Jag minns hemsamariterna som ett trauma och inget jag någonsin skulle vilja utsätta något barn för, i synnerhet inte mina egna. Och då var jag inte på något sätt blyg, tvärtom var jag väldigt social och hade lätt för att umgås med vuxna.
Vi talar ändå om att utelämna barnet till att vara ensam med en troligen, för barnet, helt okänd människa. Och min personliga erfarenhet är att alla som hade jobbet var långt ifrån lämpliga för det. Plus att vi fullkomligt åsidosätter att även om personen är en duktig nanny, så behöver ju personkemin med barnet fungera. Eller är det så viktigt att vara närvarande på jobbet att det är oviktigt att ditt barn inte bara är sjukt utan nu också tvingad att tillbringa hela dagen ensam med en person barnet inte trivs med.
Om både den hemmavarande föräldern och barnet är sjuka är en person motsvarande en hemsamarit guld värd!
Skicka en kommentar