För ett par veckor sedan fick jag ett erbjudande om ett nytt jobb. Det nya jobbet skulle ge mig en bättre trygghet än det nuvarande. Kanske inte bättre lön men på längre sikt en större ekonomisk frihet. Men, som ung kvinna har jag aldrig stått i situationen att behöva säga upp mig. Hur gör man, tänkte jag? Jag kände mig som smått kriminell där jag stod i valet och kvalet att säga upp mig eller inte. Så många unga människor som går utan jobb och så ska jag byta jobb redan i ung ålder. Det är precis som att man måste vara tacksam över att ha jobb och trots att jag starkt bekämpade denna känsla hos mig själv kände jag mig fortfarande kriminell.
För att få råd om vilka regler som gäller för just mitt avtal ringde jag till det fackförbund som ansvarar för den yrkeskategori jag tillhörde. De förklarade hur det brukar gå till när man har det avtalet jag hade. Så efter ett samtal med deras avtalsjour blev allt lite klarare tyckte jag.
Eftersom det nya jobbet skulle gälla en anställning hos ett bemanningsföretag tänkte jag sen att det vore bra att fråga mitt fackförbund om vilken ingångslön som skulle gälla för mig. Ombudsmannen (i det här fallet en kvinna) svarade otydligt och började istället fråga efter varför jag skulle säga upp mig och omständigheterna kring det nya jobbet. Direkt kände jag mig ställd mot väggen och när ombudsmannen hävdade helt andra regler än vad det första fackförbundet gjort blev jag perplex. Vad betydde det här? Vem skulle jag lita på? Mitt fackförbund som svarade för min yrkeskompetens eller för det fackförbund som ansvarade för yrkeskompetensen på det gamla jobbet. Det värsta var att om jag från början känt mig som en rånare blev jag nu en mästertjuv, någon som var värd att spärras in för gott. Ombudsmannen hävdade att jag kunde bli skadeståndsskyldig till företaget jag jobbade. Hon blev nästan aggressiv och talade i uppfostrande ton. Samtalet slutade med att jag med ilskan hettande i örsnibbarna i alla fall tackade för hennes tid men att jag ändå hävdade att det första fackförbundet måste ha rätt i just det här fallet. Jag kände mig kränkt.
Efter de här upplevelserna har jag tyvärr inte längre stort förtroende för mitt fackförbund. Även om jag rent principmässigt är det trogen är jag osäker på om jag i fortsättningen kan få det stöd och hjälp jag behöver. Så många människor går ur facket idag och just därför borde förbunden satsa allt på att värva ungdomar och se till att de blir fullt betalande medlemmar. Om jag inte var en upplyst medborgare skulle jag kanske direkt gå ut mitt fack. Jag ser med andra ord seriöst på fackförbundens ansvar.
Men det är klart, inte kan man låta en enstaka ombudsman ha så stort inflytande över sina beslut, trots att jag egentligen tycker att deras råd borde vara vägledande i sina här situationer.
Jag litade på mitt förnuft och har nu förhandlat mig till en bra uppsägning på det gamla jobbet och en bra situation på det nya.
/Elin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
"Jag kände mig kränkt."
Stöööön! Ja jösses ja! VAD får inte en stackars krake att känna sig kränkt i dessa tider.... (*IRONI!*)
Behöver man verkligen påminna om att tusentals och åter tusentals människor dött och skadats i katastroferna i Kina och Burma/Myanmar de senaste veckorna??!!
Men kära nån, iiiinget alls i jämförelse med att man - i Sverige! - tydligen kan bli krääääänkt för minsta lilla "motgång".
Lite perspektiv kanske?
PS.
Glöm för allt i världen inte att utkräva skadestånd för "kränkningen"!!! Upplyste inte någon dig om DET? Det är väl kutym numera bland "lättstötta"...
stööön, puuuust, nejnejneeej. en bloggspost som iiiinnte intresserar mig. jag vill läsa oooom Burma och Kina och så tvingas jag läsa dettaaa. hur ska det gåååå?
Tips: Skriv inte bloggkommentarer när du sitter och skiter.
/kommentarsheriffen
Re: kommentarsheriffen
Vaför inte det då? DU gjorde ju det!
Det är väl inte bara du som är bajsnödig här i världen!
Suck, denna egocentrism!
HA HA HA HA HA!
Tyckte det stod "kommunistsheriffen" - snacka om att läsa fel men rätt!
Jag tyckte i alla fall att bloggen var bra. Så klart är det viktigt att ombudsmännen är proffessionella och ger en god bild av facket. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Förutom ett gott bemötande borde facken framför allt satsa på att gå ut på arbetsplatser och se till att ha mer tillgänglig verksamhet så att människor på allvar kan bli aktiva i facken. Bara så kan de växa. Det är inte bara viktigt att man ska få hjälp när man behöver det. Minst lika viktigt är det att få påverka och stärka facket underifrån. Känner medlemmarna att de har ett reellt inflytande så går de inte ur facket.
Jag är inte med i något fackförbund eftersom jag inte behöver det!
Bland annat yttrar sig detta icke-behov i att jag vid varje löneförhandling kommer ut från förhandlingen med en betydligt högre årlig löneökning än mina fackanslutna kollegor (som har en facklig representant som "hjälper" dem i den årliga förhandlingen).
Eftersom jag inte har något emot att berätta för andra vilken ökning jag fått så är det flera nu som redan har eller kommer att gå ur facket efter att ha jämfört sina smulor till ökning med min.
Jag (med flera!) menar - om facket inte ens kan sköta den främsta uppgiften de är satta till att fixa (lönen) så är deras "insatser" inte mycket värda!
Tycker fler ska sträcka på ryggen och börja bla förhandla för egen del. Ni kan! Och om ni inte kan går det att lära sig.
För en vuxen person ska det väl inte genom hela livet finnas någon att "hålla i handen" - då lär man sig aldrig ta eget ansvar!
Något för sjuksköterskorna i Sverige att tänka på tex! Fixa lönen själva och låt inte förbunden tjabbla bort det år efter år. Till slut så slutar det i en strejk ändå.
Lycka till!
Skicka en kommentar