Gästbloggaren Kristin Linderoth om den lösa generationen

I Ordfront Magasin nr 6 finns en artikel som faktiskt alla borde läsa; ”Den grundlurade generationen” av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om oss som växte upp under 90-talet, vi som blivit snuvade på konfekten men ändå fått lära oss att ta skeden i vacker hand. Ekis Ekman lägger fram det svart på vitt; det är inte bara jag och mina vänner utan en struktur. Hälften av alla i Sverige mellan 20-27 år har inget eget boende, och hälften av alla anställda under 26 år har ett tidsbegränsat arbete. Sedan 1990 har antalet fattiga mellan 20 och 29 år fördubblats enligt en rapport från Socialstyrelsen, och det är den enda gruppen som blivit fattigare det senaste decenniet. Våra liv präglas av vikariepooler, timanställningar, svartjobb och provisionsbaserad telefonförsäljning. Vi är generationen som skaffar flera utbildningar och feta studielån, och ändå inte ens få ett städjobb. Bara 40 procent av de unga kvinnorna idag har ett heltidsjobb, jämfört med 60 procent av de unga männen. Själv har jag äntligen lyckats få ett timvikariat, ett nödvändigt komplement till studiemedlet. En dag i juni står jag i oväsendet mellan två X2000-vagnar, och försöker frenetiskt komma fram till vikariebanken. Det tutar bara upptaget. Jag ringer upp, lägger på, ringer upp igen. På ett av mina timvik skickar de nämligen ut sms om lediga arbetspass. Den som slänger sig på telefonen först får det. Så drillas vi till att vara flexibla, alltid redo. Det enda sättet att överleva är klättra på varandra.

Att leva med den här ständiga osäkerheten är normalt för oss som växt upp med 90-talskrisen. Vi har fått lära oss att inte kräva nåt, att vara tacksamma för det lilla. Vi översköljs ständigt av påståenden om att facket är omodernt, att ideologierna är döda och att ungdomar inte är intresserade av politik. Jag tänker ofta på det här, men det är först när jag läser Ekmans artikel som jag fattar vidden av hur vi faktiskt har det. Vi är den lösa generationen. Bostadslösa, arbetslösa, rotlösa, hopplösa. Och vi är så indoktrinerade att vi ibland misstar vårt osynliga fängelse för frihet.

I åldersgruppen 20-29 år finns de mest stressade, de mest sjukskrivna, de med störst sömnproblem. Var tredje ung kvinna är stressad och har så kallat ”nedsatt psykiskt välbefinnande”. Det är högst av alla i hela befolkningen säger Folkhälsoinstitutet. Det skulle kunna ligga en enorm politisk sprängkraft i det här, men istället luras vi att tro att det är är varje kvinnas eget problem, som kan botas med lite medicin och terapi. De som inte pallar trycket får skylla sig själva, blir sjukskrivna och flåsade i nacken av Försäkringskassan. Tänk om vi istället skulle samla oss; de utbrända, de ensamma, de hemlösa, socialbidragstagarna, de underbetalda kvinnorna, narkomanerna, de psykiskt sjuka, ungdomarna som har tre jobb för att överleva eller inget jobb alls. En massiv armé av trasiga, förbannade människor skulle dra fram över gatorna och formulera ett rungande NEJ som ekade genom hela det här ruttna skitsamhället. Jag väntar bara på gnistan som tänder elden.

.

Kristin Linderoth, jämställdhetsansvarig i SSUs förbundsstyrelse

.