Pride är över för denna gång. Detta år var Stockholm värd för Europride. Detta underbara spektakel som har blivit en folkfest även för heterosexuella men som fortfarande är och förblir en frizon för många hbt-personer. Hela arbetarrörelsen var samlad, under gemensam paroll – We are family! LO presenterade bland annat en ny facklig policy mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och könsidentitet.
Ibland får jag höra personer som säger till mig ”men Alexandra, varför tjatar du så om hbt-personers fri- och rättigheter? Ni kan ju göra allt som vi (heterosexuella) kan göra. Ni kan gifta er, ni kan inseminera och adoptera. Vi står ju till och med och applåderar, när ni går i prideparaden. Nu ska Sverige få könsneutralt äktenskap. Sluta tjata Alexandra!”
Kära heteros!
Nej, vi kan fortfarande inte göra allt som ni kan göra. Jag kommer att fortsätta ”tjata” om hbt-personers fri- och rättigheter så länge ”våra” fri- och rättigheter inte är samma som ”era”. För vad det i förlängningen handlar om så är det mänskliga rättigheter. Jag håller med om att vi i Sverige har kommit långt, vad beträffar mänskliga rättigheter, men vi är inte där än.
Jag och min fästmö kan till exempel inte visa vår kärlek i alla sammanhang. Vi kan inte, en mörk lördagsnatt, hålla varandra i hand på gatan, eller ge varandra en puss i tunnelbanan. Framför allt inte om klientelet i tunnelbanan eller på gatan är av sådant slag att om vi pussas, utsetts vi för hat, hot och våld. Vi måste hela tiden leva med ett säkerhetstänkande. Vi måste hela tiden ta med en rad olika faktorer i beräkningen, innan vi ger varandra den pussen eller den kramen. Tänker ni heteros så, varje gång ni vill pussa er partner?
Främlingsfientliga och homofobiska brott fortsätter att öka, enligt BRÅ:s årliga rapport. Under år 2007 identifierades 725 anmälningar som bedömdes innehålla ett huvudbrott med homofobiska motiv. Detta är det högsta antalet anmälda homofobiska hatbrott under den så kallade insamlingsperioden och innebär en ökning med 6 %, jämfört med året innan. Inga roliga siffror!
Att skaffa barn med en kvinna är inte det lättaste (och då tänker jag inte enbart på den biologiska omöjligheten). En kille sade till mig ”åk en sväng med Finlandsfärjan, så har du det överstökat” och visst kan jag göra det, men jag är inte så lockad av tanken. Väntetiden för insemination är lång i Sverige, ibland upp till två år. Därför fortsätter lesbiska kvinnor att åka till Danmark och Finland för insemination. Det gör insemination till en klassfråga, såväl för homosexuella kvinnor som för singelkvinnor i Sverige. Insemination för ensamstående kvinnor, är nämligen inte tillåtet i Sverige.
Två flator och två bögar som skaffar barn tillsammans är ett annat alternativ, men så kommer vi in på detta med fler än två juridiska vårdnadshavare. Om jag och en bög skaffar barn tillsammans, kommer således vi att bli de två juridiska vårdnadshavarna. Våra respektive får inte denna rättighet. Hur tror ni våra partners upplever en sådan diskriminering? Jag kan vidare inte vara surrogatmamma i Sverige.
Om nu könsneutralt äktenskap införs i Sverige och jag och min fästmö väljer att gå till en kyrka, så kommer vigselförrättaren ha rätt att säga ”nej, jag viger inte lesbiska par. Ni får gå någon annanstans”. Hur tror ni att min kristna fästmö upplever det? Det är vad enmansutredningen kom fram till (SOU 2007: 17). I jämförelse med andra länder, har vi i Sverige kommit lång vad beträffar hbt-personers fri och rättigheter. I över 70 länder är homosexualitet förbjudet i lagstiftningen.
Jag har en hel arbetarrörelse som stöttar mig och alla andra homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vi får dock inte glömma våra vänner runt om i världen. Internationell solidaritet är något jag brinner för. Jag kommer att fortsätta driva frågor som har att göra med mänskliga rättigheter, därför är jag socialdemokrat. Socialdemokratin har sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.
Alexandra Einerstam
http://hbt-sossen.blogspot.com
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tack för en intressant text.
Jag tycker dock att du problematiserar saker som faktiskt inte är ens i närheten av att vara "hela världen" - objektivt sett. Självfallet kan du personligen uppleva att många saker är jobbiga (det kan vi alla till och från), men rent objektivt är de inte egentligen det.
Det finns oerhört mycket värre saker - tro mig! - än dessa problem du tar upp. Det kan kanske vara skönt att veta när det känns jobbigt, och distans uppenbarligen behövs.
Men om vi sätter de reella missförhållandena vad gäller mänskliga rättigheter, som tex svår hungersnöd, att två barn dör i malaria varje minut och att människor lemlästas i krig, inom parentes och fokuserar på de problem du upplever:
Initialt ställer jag mig frågande till att du etiketterar dig som homo och frågar "Tänker ni heteros så...", dvs etiketterar icke-homosexuella som heteros.
Själv har jag aldrig presenterat mig som heterosexuell (nej, det finns inte med i mitt CV heller), och mina homosexuella vänner har heller aldrig ens nämnt att de är homosexuella. Ingen utomstående kan, om nu någon skulle vara intresserad av att veta det, alltså egentligen veta vad just min sexuella läggning är (givet att jag inte presenterat min partner för omgivningen). Och tänk, ingen har någonsin frågat mig heller. Sannolikt för att ingen bryr sig heller.
Nu kan det här vara helt världsunikt - vad vet jag - men i min (internationella) bekantskapskrets så indelar vi inte människor efter en så simpel - och högst privat! - sak som sexuell preferens:
Jag menar, vad har JAG att göra med att Mustafa eller Klara är homosexuella? (Jag tänker inte ha ett förhållande med någon av dem ändå - sorry guys! ;-)
Gissningsvis lika lite som de har att göra med att jag och min partner är heterosexuella.
Ena dagen är, säg, Lasse singel och andra dagen presenterar han sin pojkvän för kompisgänget. Okej - vi har alla en hjärna - så rätt kvickt kan samtliga dra slutsatsen att Lasse (troligtvis) är homo/bisexuell och att han numera inte är singel. Dah?
Utan att något ens behöver sägas alltså.
Hela den här grejen med "att komma ut" är verkligen bara en överdramatisering i våra ögon. Visst, jag kan förstå att det finns många människor här i världen som gärna vill ha och behöver/kräver lite extra omsorg/uppmärksamhet och - javisst! - jag ställer gärna upp och kvasi-applåderar dessa "komma-utare" som så hjärtans gärna stämplar "homo" i pannan på sig själva - men för jösse namn: Ingen kan väl på allvar tycka att det är en så stor grej för någon annan (oavsett sexuell preferens)?
Det hela känns väldigt mycket "gäsp - so what?"...
Att sätta etikett på andra människor är verkligen bara fånigt. Det görs vanligen för att man vill markera och ÖKA distansen till andra människor. Orsaken till det kan ju variera, och är i sammanhanget ointressant.
Jag och mina vänner är inte intresserade av att öka distansen till våra medmänniskor i alla fall.
Men okej, det kanske är världsunikt det med...
Så den skillnad du gärna målar upp mellan människor med olika sexuella preferenser - hur mycket existerar den mer som en personlig upplevelse? Hur reell är den?
Att inte visa ömhet för sin partner offentligt - är det verkligen någon som idag ifrågasätter det? I Sverige?!
Och om så, so what?
Om jag kysser min partner och någon skulle fnysa eller rynka på näsan - vad bryr vi oss om det (nu förutsätter jag att det hela hålls inom anständighetens gränser :-). Varför ska DU då bry dig? Hur ofta bryr DU dig när du ser en man och en kvinna kyssas? (Och varför gör du det, i så fall?)
Varför i hela friden inbillar du dig att någon då bryr sig om att du och din flickvän kysser varandra?
Blir inte världen väldigt egocentrerad, så som du ser på den?
Detta "leva med ett säkerhetstänkande" känns mycket krystat. Kan inte säga att någon i min bekantskapskrets säger sig känna igen sig i något sådant "säkerhetstänkande". Har det med personlig mognad och självsäkerhet att göra?
BRÅ-rapporten är dyster läsning, ja. Men jag undrar hur i hela friden VET man att det är brott med homofobiska förtecken som hamnar i gruppen "homofobiska hatbrott"? Är det inte många gånger bara en gissning? Är det verkligen sant att de skyldiga sitter i polisförhör och säger "jag bankade ner dem för jag hatar att se bögar hångla"?
Eller är det, återigen, offren som SJÄLVA så starkt drar på växlar om att det är frågan om just ett homofobiskt brott de utsatts för? Att det är just DET som är motivet?
Det står ju också, uttryckligen, redan i pressmeddelandet för rapporten: "Motivet bedöms utifrån de uppgifter som finns i brottsanmälans gärningsbeskrivning, alltså uppgifter som brottsoffret lämnat till polisen."
Att bli nedslagen på en mörk bakgata kan vem som helst bli som är dum nog att röra sig på sådana ställen på natten (ja, nu har det ju bestämts i det här landet att våldsgalningar ska få gå fritt i samhället så ingen går ju säker - bara att äta upp nu, således...). HÄR borde ett ev "säkerhetstänkande" slå på hos ALLA som får för sig sådana dumheter att lalla runt på mörka bakgator...
Påminner för övrigt om journalisten som hojtade högt om att han utsatts för "kränkande" kritik (för det han skrivit) pga att han var jude. Det intressanta var dock att ingen kände till att han var jude... Inte ens de som stod för kritiken.
Dvs, "jag är jude, därför så..." var den enklaste förklaringen han kunde komma på till att han fått sådan massiv kritik. Och den förklaringen stämde inte. Snopet så det stänker om det.
Att få barn är ingen mänsklig rättighet. Har aldrig varit och bör självfallet aldrig bli det. Betänk konsekvenserna om så vore.
Hela frågan om ofrivillig barnlöshet (oavsett vem det gäller och varför) är en icke-fråga: Det må vara ett ack så gigantiskt problem för de barnlösa, men det är överhuvudtaget ingen fråga som gäller mänskliga rättigheter.
Det är heller ingen "klassfråga":
Att minimera ett nytt litet livs värde till att användas som ett simpelt slagträ i en sökt diskussion om "klassfrågor" är ytterst banalt.
Jag talade en gång länge med en kvinna som hoppat av från Sovjet: Hon berättade gärna om alla dessa förbjudna politiska möten som hon deltog i, i dunkla lägenheter med tjocka filtar över fönstren. Hur man fick dölja vad man tänkte och tyckte.
Det drömdes, planerades och diskuterades: En dag skulle de nå frihet.
Så skedde ju också.
I perioder av motgångar eller tråkigheter kan det vara bra att veta att det kommer en tid när allt är annorlunda, när allt blir bättre: när man just är uppe i något man upplever som eländigt ser man inte det. För det krävs perspektiv - och erfarenhet. Har man levt ett skyddat liv i lilla Sverige så tycker man att de få problem som finns här är så väldigt stora. Det är de inte. Verkligen inte.
I Sudan finns små barn som sträcker ut händerna mot alla som passerar dem. I hopp om mat. Det sliter hjärtat ur kroppen att tvingas se. Och när de sen totalt uttorkade förs till sjukhusen är det omöjligt för oss att kunna sätta dropp på dem längre. Då kan man bara se på medan de dör.
Det är en mänsklig rättighet att ha tillgång till rent vatten och mat. Inte alla har det ändå.
Det är detta som är ett verkligt problem. Det är detta som allas främsta fokus bör sättas på.
Inser man inte det vet man inte ens hur man stavar till solidaritet.
Jag är mycket intresserad av att läsa ett inlägg från dig under rubriken "vem som har det absolut värst". Jag är sjukt trött på inställningen "gnäll inte för det finns de som har det värre". Vem bestämmer det? Hur får vi en konstruktiv diskussion om ett samhällsproblem eller om egentligen vad som helst, när det är så lätt att döda den med en sån kommentar.
Min favoritaforism är "det finns två grupper, de som går före och uträttar något och de som går efter och kritiserar". Osökt kom jag att tänka på det när jag läste ditt inlägg.
Sara
Sara skrev:
"...det finns två grupper, de som går före och uträttar något och de som går efter och kritiserar". Osökt kom jag att tänka på det när jag läste ditt inlägg."
Förstår absolut att du kommer att tänka på det: Det skulle ju vara ytterst penibelt (för dig själv) om du INTE kom att tänka i de banorna...
Det finns ju uppenbarligen folk som gnäller käkarna ur led för petitesser - och det är ALLTID så synd just om dem och deras EGNA trampade tår, förstås.
Dessa personer varken "går före" eller "uträttar" något. Hur skulle de kunna uträtta något vettigt när det de gnäller om är petitesser? Det är ju sannerligen skrattretande i all sin tragik!
Men de inbillar sig gärna att gnället/pladdrandet är viktigt. Och så fort de ev möter minsta lilla kritik (vilket ju inte borde vara helt oväntat) så är det bara ÄNNU mer synd. Om demsjälva!
Att det existerar en värld utanför de egna mini-problemens sfär - det tycks uppenbarligen inte ingå i dessa personers ev kunskapsmassa.
Och uppenbarligen lever du själv i pinsam avsaknad av kunskap i, och vetskap om, att det FAKTISKT finns reella - förbannat akuta! - problem i världen att sätta främsta fokus på och lösa NU.
Om du verkligen inbillar dig att det inte är viktigare att lösa frågan om rent vatten och mat till alla (liksom krafttag mot malaria och tbc) innan man ens börjar gäspa över icke-frågor om huruvida "homosexuella personer ev har problem att gifta sig" (jösses!) - ja då är det sannerligen klart för diagnos på hjärnmos.
Dessvärre kan inte följande klavertramp tolkas på annat sätt: "gnäll inte för det finns de som har det värre". Vem bestämmer det?"
Huvudlöst!
Du ger verkligen en tydlig bild av hur en mycket ignorant och egocentrisk person är.
OK. Men hur jobbar du själv för att fler människor ska få rent vatten och mat?
Sara
Men dessa tokerier bara fortsätter: Vad har det med saken att göra? Har du verkligen inte förstått alls vad poängen är?
Att vårt team jobbar sex månader per år i sudanesiska läger har inget med saken att göra.
Eller att mina kollegor nu på plats i Tanzania just kämpar sig igenom enorma patientköer av svårt malariasjuka har inget med saken att göra.
Att vi arbetar sexmånadersperioder i fält för att kunna fortsätta laborativt arbete i våra respektive hemländer resten av året är en kompromiss.
Men det har inget med saken att göra.
Varje dag som installerade vattenpumpar är ur funktion innebär tid utan rent vatten. Och det tar tid att åka många, många frustrerande mil för att skaffa reservdelar. Under den tiden dör våra patienter. Hela tiden. Varje dag. Året runt. År efter år.
Finns inte rent vatten dricker människor orent vatten.
Men det har inte heller något med saken att göra.
SAKEN ÄR DENNA:
Människor svälter, dricker orent vatten, är mycket svårt sjuka (i sjukdomar som idag går att bota om läkemedel fanns tillgängligt) - och så finns det personer som besväras av att det är svårt att få gifta sig? I SVERIGE!!!!
Vad är det frågan om?
Vad är det för fel på er?
Vad är det för syn på människor i verklig nöd ni har?
Måste vara frågan om ofattbar okunnighet och/eller ett fruktansvärt navelskåderi.
Och vi förstår ju att det just är så - ändå hoppas man att det en dag ska vända på något sätt: Att dylika personer någon gång ska börja tänka i banor utanför sig själv.
Och när jag säger detta säger mina kollegor "ingen idé - de fattar inte ändå. De idiotkollar på tv-såpor, de snattrar om löneskillnader, de upprörs över att kvinnor är hemma mer med barnen än vad männen är(!), de blir "kränkta" för att de inte blir insläppta på nån krog. Det är deras lilla, lilla fyrkantiga värld och de fattar uppenbarligen ingenting - även om man upprepar det tusen gånger fattar de inte".
Men det JAG inte förstår är varför personer så gärna vill fortsätta att inte förstå - varför klänga sig fast i okunnighet när det bara är att höja ögonen från den egna naveln? Är det för att det är så mycket enklare att leva i dumhet?
Är det så?
Egentligen borde man bli upprörd över denna ignorans.
Men det är för banalt.
Skicka en kommentar