29 april 2007

”Första maj, första maj. Varje sliten kavaj blir en mantel av strålande sol”

Imorgon är det 1a maj; arbetarnas internationella högtidsdag. Jag har varit ute och demonstrerat på 1a maj så länge jag kan minnas. När jag var liten tog mina föräldrar med mig varje år, med undantag för några år under 90-talet då de var besvikna på politiken som bedrevs. När jag var 15 år gick jag med i SSU och sedan dess har jag gjort ett eget val att demonstrera varje år. Varför ska man då demonstrera?

Den ena andledningen till att jag demonstrerar på 1a maj är för att minnas och hedra alla de arbetare och socialdemokrater som kämpat och byggt upp dagens välfärdssamhället. De som har gjort det möjligt för oss att organisera oss i fackföreningar, skapat trygghet i arbetslivet, sett till att barnomsorgen byggts ut och att det blivit jämställdare mellan kvinnor och män. Den andra anledningen är för att bilda opinion och föra upp en speciell politisk fråga på dagordningen. I år känns det extra viktigt att gå ut och visa att vi inte acceptera den borgerliga politiken. Årets viktigaste fråga är givetvis A-kassan som borgarna har försämrat, tätt följd av nej till utförsäljning av sjukvården och försämrade kvinnolöner.
Hoppas vi ses i tåget! Samling 13.30 på Stortorget i Malmö och 12.30 på Clemenstorget i Lund.

Frida

Varför är det så svårt att få besöksförbud?

Min kompis har ett ex som på olika sätt har förföljt henne under nästan fyra år. Det handlar om SMS, telefonsamtal och mail till henne och samtliga av hennes familjemedlemmar, som ömsom är vänliga ömsom är hotfulla. Det handlar om cirklande med bil kring hennes bostad och det har en gång handlat om ett våldtäktsförsök. Nu har hon äntligen tagit beslutet att anmäla honom, och för ett par dagar sedan ringde jag därför polisen (det anses så allvarligt att hon genast fick ett journummer) och diskuterade besöksförbud med dem. Jag hade ingen aning om att det är så in i h-e svårt att få! Jag fick tala med en vänlig men ganska krass kvinnlig polis som förklarade för mig att det hela antagligen inte räcker för att få ett sådant förbud, och att de flesta
som får besöksförbud ändå struntar i det.

Det märkliga är att reaktionen jag får från de flesta jag har pratat med är: Ja, det är ju trist i just det här fallet, men inte så konstigt att det är svårt att få igenom ett besöksförbud för det är klart att sånt kan missbrukas. Och det kan ju det mesta, men jag undrar ändå: Missbrukas hur då? Någon vill inte att en annan person kontaktar henne, hon säger till honom men han fortsätter i alla fall. En myndighet tar beslutet att han inte får fortsätta. Jaha, vad spelar det för roll? Jag fattar faktiskt inte!

Handlar det enbart om kostnaden för utredningen? Vad är annars problemet? Är man rädd för att samtliga i Sverige ska utfärda besöksförbud för varandra och låsa in sig i varsin garderob?

Sara

16 april 2007

Antifeminist

Aftonbladet intervjuar idag moderaternas finansborgarråd i Stockholm Kristina Axén Olin, som bland annat säger så här:

Varför inte ställa högre krav på männen?
– Det är inte så enkelt. Vi kvinnor har svårare än män att stänga av matsäckar, gympapåsar och dammråttor.
Varför då?
– Jag tror det är genetiskt, att vi är födda så.
Är män hopplösa?
– Nej absolut inte. Jag älskar män.

Alla vi som saknar snopp är alltså genetiskt programmerade att packa en gympapåse, men det är en riktig utmaning för de stackars männen. Man tar sig för pannan.
Gör ett tankeexpriment: tänk er ovanstående dialog mellan två män istället, där den ena säger att män till exempel är bättre på att chefa och meka med bilar - och "älskar kvinnor"...

Julia

Läs hela artikeln på http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,1046623,00.html

14 april 2007

Tjejer som sportar på männens planhalva

Varför kan kvinnliga idrottare aldrig tas på allvar? Varför måste de alltid avdramatiseras lite genom att man spelar på deras kvinnlighet och fysiska attribut? Tjejer som spelar i traditionellt killiga sporter förlöjligas naturligtvis extra. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när MFF damerna nu byter namn till LdB Football Club Malmö. LdB dvs Lait de Beauté som i det välkända kroppsvårdsmärket. Jag menar, hur ska man kunna ta ett fotbollslag som heter Skönhetsmjölk på allvar?? Istället för att få vara duktiga, tävlingsinriktade idrottare måste de i första hand vara kvinnor vars primära intresse naturligtvis är sitt yttre – det hör vi ju på namnet! Någon mer än jag som tror att damfotbollen nu kommer hånas mer än någonsin?!

På onsdag är det i vart fall dags för deras hemmapremiär i Malmö. Jag hoppas att vi är många som går dit på onsdag kl 19.00 och hejar fram dem, deras töntiga namn till trots!!

Läs gärna Sydsvenskans förträffliga sportkrönikör, Anja Gatu, som skriver om LdB FC här.

/Jorun

03 april 2007

Klassberoende jämställdhet

Under min tid som stretande student mot akademiska höjder har jag haft diverse tillfälliga jobb. Alla så kallade skitjobb, där man varit underbetald och behandlad därefter. Dessa jobb har alla haft att göra med handel och service. Nu när man gett handelsanställda ett lönelyft på 12% under 3 år har medias bild varit att alla varit sååå tacksamma, nöjda och glada. Nyheterna förmedlade att detta i praktiken innebär ett lyft på 700-800 kr/månad i pånboken. Jag fattar inte vad de är så glada för. 12% på TRE år med tanke på normala löneutvecklingar inom andra brancher och samhällets prisutveckling under denna period, det är ju peanuts! Antingen ljuger alla, eller så är vi så glada och nöjda för att vi är så hunsade och ojämställt anpassade till att just anpassa oss efter någon annans pipa. Hade män i manliga brancher accepterat det här? Aldrig. Beviset finns i lönestatistiken. Men det är inte lätt att stå upp och tro på sig själv inom service/handels-yrken. Att kräva ett lönelyft innebär ofta ett hånskratt eller erbjudande om avsked "om det inte passar damen". Det underligaste är att ju sämre jobb jag haft desto sämre behandlad blir man, inte bara av sina överordnade. Mitt lågvattensmärke var jobbet i kassan på en billighets-stormarknad. Kunderna var arbetarklass och bemötandet mycket tufft. Aldrig har jag blivit så illa behandlad av okända män som den sommaren. Nej det finns en anledning varför kvinnor i serviceyrken inte får mer och inte orkar kräva det heller. Är jämställda medmänniskor och ett respektfullt bemötande en klassfråga? Jag börjar tro det.
/Matilda