Klassberoende jämställdhet

Under min tid som stretande student mot akademiska höjder har jag haft diverse tillfälliga jobb. Alla så kallade skitjobb, där man varit underbetald och behandlad därefter. Dessa jobb har alla haft att göra med handel och service. Nu när man gett handelsanställda ett lönelyft på 12% under 3 år har medias bild varit att alla varit sååå tacksamma, nöjda och glada. Nyheterna förmedlade att detta i praktiken innebär ett lyft på 700-800 kr/månad i pånboken. Jag fattar inte vad de är så glada för. 12% på TRE år med tanke på normala löneutvecklingar inom andra brancher och samhällets prisutveckling under denna period, det är ju peanuts! Antingen ljuger alla, eller så är vi så glada och nöjda för att vi är så hunsade och ojämställt anpassade till att just anpassa oss efter någon annans pipa. Hade män i manliga brancher accepterat det här? Aldrig. Beviset finns i lönestatistiken. Men det är inte lätt att stå upp och tro på sig själv inom service/handels-yrken. Att kräva ett lönelyft innebär ofta ett hånskratt eller erbjudande om avsked "om det inte passar damen". Det underligaste är att ju sämre jobb jag haft desto sämre behandlad blir man, inte bara av sina överordnade. Mitt lågvattensmärke var jobbet i kassan på en billighets-stormarknad. Kunderna var arbetarklass och bemötandet mycket tufft. Aldrig har jag blivit så illa behandlad av okända män som den sommaren. Nej det finns en anledning varför kvinnor i serviceyrken inte får mer och inte orkar kräva det heller. Är jämställda medmänniskor och ett respektfullt bemötande en klassfråga? Jag börjar tro det.
/Matilda