Miljöfrågan seg och felriktad

Miljöhoten har länge funnits i forskningens medvetande. Det började rean på 60-talet med "Tyst vår", en världsomskakande bok som gav upphov till minskat användande av bland annat pcb och ddt. Sedan 80-talet har det funnits en stark rörelse med fokus på människans ekologiska fotavtryck, vilket är en intressant teori om man vill fördjupa sig hur världen hänger ihop och mäniskans del i den. Böcker i ämnet ecological footprint finns att få tag på. De som intresserat sig för miljö och biologiska processer vet det här, att det knappast är något nytt. Ändå har man inte prioriterat miljöfrågor i samhällsdebatten. Allmänheten har dock fått upp ögonen för det här bara de senaste åren. Al Gore har vi att tacka för det och att han nyligen fick fredspriset säger en hel del om en förändrad prioritering. Men det är ack så sent! Typiskt mänskligt kanske kan vara att sätta skygglapparna på och blunda för det outhärdliga. Att vi är på mycket god väg till att utrota oss själva tycks vara en lägre prioritering än skattesänkningar och andra lyxproblem som ofta diskuteras. Insatser borde gjorts för länge sedan - hur vi nu ska stoppa en utveckling där alla kineser vill ha bil eller att världen blir allt mer industrialiserad med enorma utsläpp som följd är en fråga. Högern som profilerat sig inom miljöpolitiken på senaste tid helt plötsligt fokuserar på effektivisering av högteknologi. Konsumtionen är central, en helig ko i västvärlden som ingen på allvar frågasätter. Så vad göra? Att sopsortera och köpa lågenergilampor är något som basuneras ut i media. Vi får veta hur mycket den lilla människan kan göra, om alla kämpar lite extra. Det här är vilseledande skitsnack. De stora bovarna när det gäller utsläpp och utmattning av naturresurser är de stora företagen, mäktiga män i sina bästa år som vaktar sina ekonomiska värden. Som inte bryr sig ett skit om deras barnbarn inte kan leva ett fullvärdigt liv. Pengar styr i vårt paradigm framför allt annat och det vet högern. Att fokusera på effektivitet av högteknologi är att komma billigt undan. För vem ska kunna argumentera emot dem? Dina återanvända pappkartonger gör varken till eller från så länge enorma ekonomiska antropocentriska (människocentrerade) affärsvärden styr vårt samhälle framför de ekocentriska värdena. Politikerna vet att vi kan stoppa upp våra återanvända plastförpackningar och glasflaskor nånstans, men ingen vågar säga det till oss. Absolut inget fel på återvinning - men lite prioritering tack!

/Matilda

Fantastisk mottagning

Vet ni att vi har en helt fantastisk bröstmottagning i Malmö? När det klagas så mycket på sjukvården i alla möjliga sammanhang så vill jag gärna berätta om något som vi ska vara stolta över. Bröstmottagningen på UMAS är en öppen mottagning, det betyder att man inte behöver gå till en läkare först och få en remiss, utan om man är orolig för en knöl i ett bröst kan man gå dit direkt. Väl där får man träffa specialister, göra mammografi, biopsi och ultraljud och innan man går därifrån får man besked om knölen är cancer eller inte. Tänk vad mycket ångestfylld oro som man slipper, inga remisser som ska skickas fram och tillbaka, ingen väntan för att få tid hos olika läkare, inga jobbiga telefontider att passa för att få resultat av prover och så vidare. Och skulle det vara cancer så kan åtgärder och behandling komma igång snabbare. Så här borde det fungera överallt. Det kräver egentligen inte heller mer resurser utan handlar om att man organiserar vården runt patienten, och inte tvärtom. Jag hoppas verkligen att den borgerliga majoritetens beslut att lägga ut all mammografi i Skåne på entreprenad inte kommer att slå sönder den här verksamheten.

Johanna

Gästbloggaren: Victoria Ahlberg om kärnkraft

En av åttiotalets absolut största debatter har nått klimax igen – frågan om kärnkraften. Det senaste halvåret har debattinläggen tätnat. Men debatten är skev. Den är felkonstruerad och ojämn. Förespråkare och motståndare diskuterar inte riktigt samma sak. Förespråkarna lyfter vanligen kärnkraften blott som en fråga om miljövänlig energiomvandling, legitimerat av den allmänna oron för klimatet. Motståndare tar däremot oftare ett större grepp om frågan och införlivar den i det stora samtalet om hållbar utveckling. Så klart beror detta på att förespråkare och motståndare måste välja sina argument, men resultatet är två diskussioner inom ramen för en debatt.

Regeringens kärnkraftssatsningar har hyllats av kärnkraftsförespråkare runt om i landet det senaste året. Tankeförbudsparagarafen har tagits bort, den förhindrade forskning som kunde leda till uppförandet av nya kärnkraftverk. Tillsammans med de anmärkningsvärda nya satsningarna på kärnteknik skickar dessa ut skrämmande signaler. Det går förvisso att argumentera för att tankeförbudsparagrafen var omotiverad och att de nya kärntekniksatsningarna är små. Förändringarna förblir likväl en symbol för en allt mer uttalad tro på kärnkraft och ett allt större erkännande av icke-satsningar på hållbar energi. Regeringen pekar självsäkert ut riktningen med hela handen, österut och söderut, med exempel som Finland och Frankrike.

Men det ligger ingen självsäkerhet i att bara göra som alla andra. När ska Reinfeldt och hans sällskap inse det? Det är obegåvat att göra andras handlingsförlamning till sin egen.

Problemet med regeringens agerande är att de inskränker frågan till att enbart handla om miljövänlig energiomvandling. En enkel begäran är därför att förespråkarna måste vidga sin diskussion i debatten. Först när argument läggs fram och bemöts från båda håll, får vi en fullt begriplig diskussion. Det vore intressant att se var förespråkarna skulle placera in kärnkraften i den hållbara samhällsutvecklingen. Fast möjligen förordar de ingen hållbar samhällsutveckling. Förutsatt att de gör det, skulle det vara fascinerande att höra hur de säkrar nästkommande generationers skydd mot konsekvenserna av den dyra, hälsofarliga och olycksdrabbade kärnkraften.

Victoria Ahlberg sitter i miljönämnden i Malmö och är aktiv i SSU.

Det kostar att arbeta

En 60-årig kvinna jag känner har arbetat sedan 15 års ålder, huvudsakligen inom handel och industri. Efter att under några år haft ont i armarna och handlederna sa kroppen stopp. Händerna var utslitna och det fanns inget brosk kvar som hindrade benen från att slita mot varandra. Smärtan gjorde det omöjligt att arbeta och finmotoriken fungerade inte riktigt som tidigare. Att arbeta heltid var otänkbart och alternativet var att gå ner till deltid och få sjukersättning på deltid. Borgarnas politik gör att hon får mindre pengar eftersom ”det skall löna sig att arbeta”. Hur lönar det sig för den som har slitit ut sig genom arbete att få sänkt sjukersättning och sjukpenning? Budskapet till henne, och flera andra som har arbetat sig till sjukskrivning och sjukpension är snarare – ni borde inte ha arbetat så mycket, nu får ni skylla er själva!

Sänkta ersättningar i socialförsäkringssystemet ger varken fler arbeten eller färre sjukdomar. Konsekvensen blir istället att de som är för sjuka för att arbeta får mindre att leva för och att fler går till arbetet trots att de är sjuka för att de inte har råd att vara utan inkomsten. Hur det skall gagna någon förstår inte jag.

Anna-Lena Hogerud

En jämställd stad

Jag såg en intressant studie som en forskare vid namn Birgitta Andersson (kulturgeografiska institutionen i Lund) har gjort. Den handlade om trafik och visade att kvinnor löper större risk för olyckor i trafiken än män. Detta beror inte på det gamla skämtet att kvinnor är sämre bilförare utan på att kvinnor och män förflyttar sig olika i trafiken. Männen i studien åkte i huvudsakligen mellan bostaden och hemmet, medan kvinnorna gjorde många små resor tex. från bostaden till dagis, till arbetet, till affären, till dagis, till bostaden. Hennes studie visar också att i de hushåll där det fanns två bilar, körde mannen den större och nyare bilen medan kvinnan körde mindre, äldre och mer krockfarliga bilar.

I sin studie ”Rädslans rum – trygghetens rum” visar hon hur kvinnor i Malmö skapat sig en mängd strategier för att undvika att utsättas för sexuellt våld när de rör sig i det offentliga rummet. Kvinnorna i hennes studie berättar hur de tar omvägar hem från jobbet när de slutar sent för att slippa cykla genom gångtunnlar eller mörka parker. En annan vanlig strategi på natten var att cykla ute i vägen för att undvika buskage och ha fritt synfält.
”Stadsmiljöer planeras utan kunskap om eller hänsyn till hur kvinnor förflyttar sig och det begränsar kvinnors, möjligheter och val” säger Birgitta Andersson i en intervju. Hon menar att den traditionella stadsplaneringen har handlat mer om att lösa framkomligheten för bilister, företrädelsevis män, än om att skapa tryggare platser för de som går, cyklar och åker kollektivt, företrädesvis kvinnor, ungdomar och äldre.

När man läser Birgitta Anderssons studie blir det väldigt tydligt att kvinnors rörelsefrihet begränsas pågrund av stadens utformning, vilket inte behövts om t.ex. buskar klipps ned, belysning setts över och cykelvägar planerats annorlunda. Här har vi politiker ett viktigt ansvar att föra upp trygghetsfrågorna på dagordningen och börja diskutera stadsplanering ur ett genusperspektiv.

Frida

Likalön för allt arbete?

När jag var hemma hos mina föräldrar i helgen hade jag och min mamma en het diskussion om lön. Hon tycker det är orättvist som det är idag då det skiljer sig flera tusentals kronor mellan olika yrkesgruppen (och inom yrkesgrupper också för den delen). Min mamma är inte alls politiskt medveten, men hon tog upp en viktig princip. Varför ska ett yrke värderas högre än ett annat? Och ännu intressantare; VEM har rätten att värdera människors arbete?

Varför är en undersköterskas lön så mycket lägre än en läkares? Jo, för att läkaren har högre utbildning säger ni. Men om vi gör verklighet av vår vision att införa studilön och därmed göra universitetsstudier gratis för alla. Tycker ni fortfarande att han/hon är värd så mycket mer? De flesta svarar nog ja, med motiveringen att läkaren har ett större ansvar för människors liv. Men om jag kontrar med att undersköterskans kropp slits ut i förtid. Tycker ni inte att det är värt ett lönepåslag?

Vi kan ta lite svårare yrkesgrupper; är vaktmästarens jobb så mycket mer värt än lokalvårdarens? Jag som har ett roligt jobb som jag både trivs och utvecklas med, och dessutom sitter på ett kontor och har det skönt. Är mitt arbete så mycket mer värt än de som tar våra sopor varje dag? Om jag går hem skulle samhället fortfarande funka, men några dagar utan sophämtning så skulle gator och torg vara överfulla. Borde jag inte snarare få mindre i lön eftersom det som bonus är så roligt?

Detta blir naturligtvis en filosofisk diskussion, men jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi värderar arbete. Framförallt tycker jag att gapen mellan vissa yrkesgrupper är oförsvarbart stora, men vi är så inkörda i att det är så det skall vara så vi reflekterar allt för sällan över det.
/Frida