Jag såg en intressant studie som en forskare vid namn Birgitta Andersson (kulturgeografiska institutionen i Lund) har gjort. Den handlade om trafik och visade att kvinnor löper större risk för olyckor i trafiken än män. Detta beror inte på det gamla skämtet att kvinnor är sämre bilförare utan på att kvinnor och män förflyttar sig olika i trafiken. Männen i studien åkte i huvudsakligen mellan bostaden och hemmet, medan kvinnorna gjorde många små resor tex. från bostaden till dagis, till arbetet, till affären, till dagis, till bostaden. Hennes studie visar också att i de hushåll där det fanns två bilar, körde mannen den större och nyare bilen medan kvinnan körde mindre, äldre och mer krockfarliga bilar.
I sin studie ”Rädslans rum – trygghetens rum” visar hon hur kvinnor i Malmö skapat sig en mängd strategier för att undvika att utsättas för sexuellt våld när de rör sig i det offentliga rummet. Kvinnorna i hennes studie berättar hur de tar omvägar hem från jobbet när de slutar sent för att slippa cykla genom gångtunnlar eller mörka parker. En annan vanlig strategi på natten var att cykla ute i vägen för att undvika buskage och ha fritt synfält.
”Stadsmiljöer planeras utan kunskap om eller hänsyn till hur kvinnor förflyttar sig och det begränsar kvinnors, möjligheter och val” säger Birgitta Andersson i en intervju. Hon menar att den traditionella stadsplaneringen har handlat mer om att lösa framkomligheten för bilister, företrädelsevis män, än om att skapa tryggare platser för de som går, cyklar och åker kollektivt, företrädesvis kvinnor, ungdomar och äldre.
När man läser Birgitta Anderssons studie blir det väldigt tydligt att kvinnors rörelsefrihet begränsas pågrund av stadens utformning, vilket inte behövts om t.ex. buskar klipps ned, belysning setts över och cykelvägar planerats annorlunda. Här har vi politiker ett viktigt ansvar att föra upp trygghetsfrågorna på dagordningen och börja diskutera stadsplanering ur ett genusperspektiv.
Frida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Frida skrev:
"När man läser Birgitta Anderssons studie blir det väldigt tydligt att kvinnors rörelsefrihet begränsas på grund av stadens utformning, vilket inte behövts om t.ex. buskar klipps ned, belysning setts över och cykelvägar planerats annorlunda."
När man läser vad Frida skrev blir det väldigt tydligt att hon totalt missat det oprovocerade våldet mot (unga) män i form av överfall/rån och/eller misshandel i stadsmiljö.
Således:
Istället för att begränsa kritiken mot stadsmiljöns utformning till att enbart gälla konsekvenserna av densamma för kvinnor bör det i jämställdhetens anda tydligt framgå att en eventuellt undermålig planering och utformning av en stadsmiljö begränsar människors rörelsefrihet - det vill säga oavsett om det handlar om mäns eller kvinnors rörelsefrihet.
Allt annat kan inte betecknas som annat än fördomsfullt och färgat av snävt tänkande (och synnerligen tröttsamt) - åtminstone för alla oss som sett de fysiska och psykiska spåren efter våld mot både män och kvinnor som rör sig i stadsmiljön (nattetid)!
För övrigt gäller som i de flesta situationer:
Sunt förnuft och adekvat riskbedömning.
- Hur stor är risken att jag stöter på en psykiskt störd person som oprovocerat attackerar mig om jag promenerar nattetid i ett dåligt belyst och folktomt område jämfört med om jag promenerar hemåt på en väl upplyst gata bland andra (friska) människor eller tar en taxi hem istället?
Man kan aldrig räkna med att gå helt tryggt utomhus (vare sig i skogen eller i staden) - men man kan fundera på och försöka beräkna riskerna.
Vi lever i en verklighet där psykiskt sjuka människor tillåts gå fria bland oss andra - i en ideal värld finns inte sådana människor som attackerar andra, men nu är det inte en ideal värld och det kommer aldrig att finnas en ideal värld. Således får man själv använda sitt huvud och tänka över hur man t ex tar sig hemåt nattetid. Man kan inte alltid räkna med att allting ska "fixas" av samhället, faktiskt.
Nu till lite seriös debatt: De nya stadsplanerarna är fullt medvetna om de här sakerna. Det tas upp på utbildningen och det diskuteras lösningar. Problemet är att vi har ett gäng gammalmodigt folk på arkitektkontoren som inte tänker på detta i första hand. Men skiftet kommer säkert.. Det tar några år.
Skicka en kommentar