Kommentar till artikelserie i DN

DN har just nu en artikelserie på Insidan om internetsajter där autentiska klipp med misshandel, tortyr och avrättningar visas. Dessa uppges vara populära bland tonårskillar. Grovt våld blandas med klipp med hårdporr. Serien har gått några dagar, läs gärna på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531. Intressantaste artikeln är intervjun med Andreas och Stefan, två intelligenta och analytiska femtonåringar. Intressant är egentligen fel ord, upplyftande mer. Kanske kan man hoppas på den nya generationen, om man nu kan säga att de tillhör en annan än oss. Andreas säger bland annat: "Våldtäktsmän går igång på känslan av makt, det handlar inte om lust". Andreas och Stefan funderar insiktsfullt hur killar uppfostras och påverkar varandra att gilla att titta på våld och hur detta påverkar ens inställning till våld. Stefan säger: "Det är ju killar som krigar och gör lumpen. Männen står för nästan allt våld i samhället. Alltid när någon har blivit misshandlad eller mördad är det en man som är skyldig. Inte för att jag skäms över att vara kille. Men det känns trist". 

Fast när jag läste artikeln första gången tänkte jag spontant "vad modiga de är, vad mycket skit de kommer att få för det här i skolan". För varken som kille eller man kommer man undan med att prata om män som grupp och koppla denna grupp till mönster och inte bara prata om enskilda galningar.

Sara

 

---

Ladda ner bästa reseguiderna alldeles gratis! MSN Resor

Barnbrudar

Jag har precis läst boken ”Barnbrudar” av journalisten Tina Thunander som jag varmt kan rekommendera. Den handlar om unga flickor i Sverige som gifts bort som barn trots att lagen säger 18 år. Ibland får de dispens från Länsstyrelsen för att gifta sig unga men ofta handlar det om att religiösa företrädare välsignar äktenskapet och sen anmäls det till myndigheterna först senare. Naturligtvis är det nästan alltid flickor det handlar om.

Det värsta i boken är myndigheternas flathet. Unga tjejer berättar om hur det blivit bortgifta och tagna ur skolan när de var 14 år utan att skolpersonal tagit tag i saken, trots den svenska skolplikten. Inte heller gör skolan något när flickor förbjuds närvara vid sexualundervisningen i högstadiet och ingen utreder när flickor under 15 år föder flera barn.

Thunander menar i boken att det finns två tolkningar av svenska lagar; en som gäller för svenska barn och en som myndigheter tillämpar för flickor med annan etnisk bakgrund. Flickorna blir skyddslösa när inga vuxna vågar ta konflikter för att samma rättigheter ska gälla för dem.

I FNs deklaration om Mänskliga rättigheter står att alla äktenskap ska ingås av fri vilja. Tyvärr återfinns inte den formuleringen i den svenska äktenskapsbalken, kanske för att den fria viljan ses som självklar.

/Jorun

Gästbloggare: En feministisk tvåsamhet – finns den?

Tvåsamhet. Kärlek. Feminism. Kan de kombineras och hur i helvete gör man det i så fall? Jag läser det senaste numret av den feministiska tidskriften Bang och letar efter svar. Temat är just detta: vill vi leva i den heteronormativa tvåsamheten, kan vi överleva i den och kanske ännu viktigare, kan kärleken överleva i den?

Världen har skolat mig att tro att jag blir hel av en mans kärlek, att all tvåsamhet är bättre än ensamhet och att det himlastormande heterosexuella paradiset ska frigöra mig från allt ont. Det krävdes varken tusen högskolepoäng eller femton SSU-kurser i feminism för att jag skulle inse att världen runt omkring mig ljög. Som den så ofta gör.

Så vad blir då nästa steg? Vilken kärleksstrategi ska vi som medvetna feminister ha?
Maria Sveland skriver i sin bok Bitterfittan att man måste bråka. Att för att motverka äktenskapets och parrelationens inneboende, förtryckande struktur måste man bråka för att inte ramla ned i någon av de riggade fällorna. Det låter tråkigt praktiskt. Varför lärde de oss inte det? Varför var det ingen som sade att kärlek inte är den fluffiga drömmen med avsändare Hollywood, utan att kärlek i grunden är ett praktiskt arrangemang som bygger på handling. Handlingar som kan styras i olika riktningar, utifrån olika intressen. Kärlek är vad kärleken gör, som Marie Pettersson skriver i Bang. Hon menar att feminismen inte kan återerövra begreppet kärlek så länge vi ser den som ett virrvarr av känslor, vi måste låta kärleken vara ”en viljeakt och inte bara en pirrig känsla i magen”. Bara så kan vi ta ansvar för den och dess konsekvenser.

Katrine Kielos, även hon en av skribenterna i Bang, anser att den feministiska debatten om kärlek och relationer har reducerats till att handla om vem som städar och går ut med soporna. Hon vänder sig mot att kärlek skulle vara det ”jämställda, lättadministrerade, friktionsfria lagarbetet”, att definitionen av att lyckas i kärlek inte kan vara att hitta en man och att sedan göra honom jämställd. Hon menar att vi måste vara ”banalare och radikalare än så.” Det hon inte svarar på är vad jämställd kärlek i så fall är och hur man når dit? Måste det vara antingen eller? Kan det inte vara något underbart och eftersträvansvärt samtidigt som det kräver genomtänkta strategier och timmar av samtal och handling?

Är annars svaret att den inte finns? Går feminismens princip om total självständighet och frigörelse rakt emot tvåsamhetens nödvändiga kompromissande? Ska vi ge upp kärleken och deklarera dess död? Men, som Marie Pettersson skriver, ”vart tar vi vägen då, alla vi som älskar att älska men som vill göra det med en feministisk agenda i botten?”

Jag är övertygad om att vi kan prata och planera oss fram till i alla fall en någorlunda jämställd kärlek, en någorlunda rättvis tvåsamhet. Men också att vi kan prata och planera sönder den. En feministisk strategi som ingen någonsin lärde oss var att man då måste vara beredd att lämna. Alla relationer är inte bättre än ensamhet.

Elin Brusewitz är ombudsman på Skånes SSU-distrikt

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter!

Det är på tiden att vi på allvar erkänner kvinnors rättigheter och i konsekvens med det kräver att FN utökar sin katalog över mänskliga rättigheter till att även omfatta kvinnors rättigheter.

Det anses idag självklart att kränkningar av t.ex. yttrandefriheten innebär en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Däremot anses det inte lika självklart att flickor och kvinnor som fråntagits rätten att bestämma över sina egna liv och kroppar är utsatta för motsvarande kränkning.

De vanligaste dödsorsakerna för världens kvinnor är idag osäkra aborter och komplikationer vid förlossning. Otaliga kvinnors liv skulle kunna räddas om alla hade haft rätt till sexualrådgivning, preventivmedel, säker abort och mödravård. Dessa frågor kan inte reduceras till "kvinnofrågor" eller "kulturella frågor". Det handlar om mänskliga rättigheter och är en fråga om liv eller död för världens kvinnor!

Det finns tusen skäl till att en kvinna väljer att göra abort. Om barnet tillkommit genom våldtäkt eller incest, om den gravida kvinnan är minderårig, om kvinnan redan har fler barn än hon kan ta hand om, om utomäktenskapligt sex fördöms och bestraffas där hon bor, om preventivmedel är förbjudet, om kvinnan är fattig och ensamstående osv. Listan kan göras hur lång som helst. Varje kvinna har sina egna individuella skäl för att göra abort.

I tredje världen tillkommer ytterligare ett skäl. Där dör otroliga mängder kvinnor i barnsäng, på grund av att deras kroppar redan slitits ut av otaliga födslar sedan tidiga tonåren och på grund av undermålig sjukvård vid förlossningen.

Möjligheten att bestämma över sin egen kropp är en rättighet som majoriteten av världens kvinnor fortfarande saknar. Även i åtskilliga västerländska,"civiliserade" länder saknar kvinnor grundläggande rättigheter. I större delen av världen är det männen som tagit sig rätten att bestämma över kvinnors kroppar och liv.

Det är nu dags att göra upp med denna patriarkala världsordning! FN bör snarast införliva kvinnors rättigheter i katalogen över mänskliga rättigheter!

Hillevi Larsson, riksdagsledamot (s) och aktiv i Avantgarde.

Är det skillnad på våld och våld?

Tidningen City rapporterar idag att försäkringsbolagen inte betalar ut någon ersättning till den som blivit misshandlad av en medförsäkrad familjemedlem. Detta gäller även om det finns en fällande dom och även om den som utsatts för våldet är ett barn. Den som utsätts för våld och där gärningsmannen är skriven på samma adress får istället vända sig till Brottsoffermyndigheten.

Om en kvinna misshandlas eller våldtas, är förövaren i de allra flesta fall en närstående person. Män blir däremot oftast misshandlade av en främling på stan. Därför är denna inskränkning i praktiken könsdiskriminerande. Och försäkringsbolagen ger sig till att tolka lagen på ett bekymmersamt sätt genom att signalera att den som drabbas av våld i hemmet inte är "lika drabbad" som den som utsätts för precis samma våld men av en främling. I detta finns ett obehagligt element av att den som misshandlas i hemmet får "skylla sig själv". (Jämför för övrigt med våldtäktsdebatten.)

Vad kan man göra åt saken? Jag tror att en person som blir misshandlad av en närstående och inte får ersättning av sitt försäkringsbolag skulle ha ett starkt fall både hos Diskrimineringsombudsmannen och i EU-domstolen.
Vi andra kan skriva ett brev till vårt försäkringsbolag och påpeka det absurda och könsdiskriminerande i situationen.

Julia

PS En liten guldstjärna till Länsförsäkringar, som diskuterar att förändra utformningen av sina försäkringsvillkor så att de täcker misshandel i hemmet och Förenade liv, som faktiskt erbjuder krisskydd i form av samtalsterapi för den som utsatts för brott i hemmet.

Ojämställd sjukvård!

På det Skånska partidistriktets kongress i våras, slogs vi för en motion som krävde jämställdhet i vården. Vi fick ganska skarpt mothugg av det sjukvårdsansvariga regionrådet, som tyckte att saker och ting inte alls var så illa som vi sade.
Men nu finns en sprillans färsk genusmedicinsk kunskapsöversikt från kommunernas och landstingens intresseorganisation SKL som visar att det till och med är värre än vi trodde:
Kvinnor drabbas oftare av kvalitetsbrister och problem i vården och har sämre tillgång till vård än män inom en rad områden. Några exempel är att kvinnor för vänta längre på hjärtoperation, operation av grå starr, höft- och knäleder och har sämre tillgång till dialys, transplantation vid njursvikt, remiss til bronkoskopi (ett slags undersökning av luftvägarna), ljusbehandling av psoriasis (som i hög grad är en kvinnosjukdom!) samt vård vid särskild stroke-enhet.
Mannen är normen och behandlingsmetoderna är anpassade efter honom. Otillräcklig forskning om kvinnors sjukdomstillstånd gör att kvinnor sägs lida av "diffusa" besvär. Kvinnor får fler biverkningar av sina mediciner och det antas både bero på att forskningen om hur olika substanser påverkar kroppen i stor utsträckning utförs på män och på att doserna är anpassade efter män.
Boken ställer frågan "Hur blev det så här?" och tar upp frågor om mäns och kvinnors hälsa samt könsperspektiv på vårdens kvalitet.

Här kan du beställa den eller hämta den som pdf-fil.

Julia

Gästbloggaren: Sofia Hedén om gymnasieskolan

Det är några år sen nu som gymnasieskolan reformerades. Tanken var ju god. Alla skulle kunna läsa samma teori. Alla skulle kunna gå vidare till högskolan. Alla skulle ha samma chans. Men hur blev det då? Sökte sig eleverna från de praktiska programmen vidare till högskolan? Gick de ens ut gymnasiet med betyg i alla ämnen?

Det ser lite olika ut på de olika programmen. På det naturvetenskapliga programmet har 80%börjat på högskolan inom tre år. På Barn och fritid har 20,5% procent börjat högskolan. På byggprogrammet har 1,5% läst vidare och på fordonsprogrammet har 0,9% sökt sig vidare.

Det är läge att fråga sig varför det är så viktigt att alla elever på alla program ska ha högskolebehörighet. Samtidigt som vi socialdemokrater stångar pannan blodig för allas rätt till högskolebehörighet, så är det en allt större del av gymnasieeleverna som inte klarar av att slutföra gymnasiet. Endast två av tre gymnasieelever klarar gymnasieskolan på tre år. Lägst andel hittar vi på fordonsprogrammet, där ju intresset för högskolestudier verkar milt sagt lågt.

Alla har samma rätt till utbildning, men idag har vi en utbildning som långt ifrån alla klarar. Är det inte dags att sluta med den missriktade välviljan och skapa en gymnasieskola som är byggd efter elevernas förutsättningar? Jag vill inte ta ifrån någon möjligheten redan när de är femton, men det finns andra vägar att gå. Vid övergången till dagens gymnasieskola fanns det en kort period en möjlighet att läsa ett valfritt tredje år för de elever som gick praktiska linjer. Det var faktiskt inte så dumt. Under två år kunde de koncentrera sig på att utbilda sig till ett yrke, men möjligheten fanns att få högskolebehörighet när de var ett par år äldre och kanske mer motiverade. På så sätt kunde exempelvis barnskötaren få möjlighet att läsa vidare till förskollärare.

En sådan gymnasieskola skulle ge fler elever fler valmöjligheter än dagens. Politik handlar inte bara om att vilja, det ska fungera också.

Sofia Hedén är gymnasielärare och sitter för (S) i kulturnämnden i Malmö.

Borgerlig politik drabbar barnen

Från och med första april 2007 har den nya majoriteten i Region Skåne (m,fp, c, kd + mp) infört patientavgifter för barn över 12 år och det gäller full avgift som för vuxna. Införandet av patientavgifter för barn över 12 år är ingen positiv eller ansvarsfull insats. Diskussionen om bindande politiska regler att tänka på barnens hälsa skjuter i storutsträckning bredvid målet. Femklövern prioriterar inte barnens hälsa. Femklövern skapar otrygghet för många barn och barnfamiljer. Visst ryser man lite av obehag när man inser att barnen kommer att behandlas olika och att föräldrarnas ekonomiska ställning ska i många fall avgöra om man ska ta barnet till läkare eller inte. Det finns inga bäst före-datum, det finns inte heller några färdiga recept när det gäller många politiska beslut men i det här fallet är det solklart att femklövern kommer att sätta barnens hälsa på spel. I det här fallet vet vi att från och med den 1 april 2007 har vi ingen fri sjukvård för barn och unga.

Jag undrar om införandet av patientavgifter för barn är ett yttre politiskt tryck eller en inre övertygelse hos Femklövern? Är det kortsiktigt vinstintäkt som dikterar deras agerande? Menar Femklövern att solidaritet med kommande generationer är beslutet att låta barnfamiljer betala för barnavård?

Barnen ska behandlas med respekt. När de är små bygger barnen upp en bild av en värld som det går att lita på och en bild av sig själv som en person som är värd att älska och som själv sedan kommer att kunna älska andra. Vi vuxna ska vara förebilder, vi ska ta hand om dem och vi politiker är också vuxna som har det yttersta ansvaret att tänka på våra barn och skydda dem på alla sätt. Det är politiskt ansvarstagande att satsa på barnen och inte svika barn. Det är rättvist att behandla alla lika! Det är solidariskt att tänka på alla människor men i första hand på barnen men det är grymt att göra det svårare för dem. Avslutningsvis vill jag bara säga att fri sjukvård för barn och unga har länge varit en socialdemokratisk hjärtefråga och därför känns det extra tungt att Region Skåne har infört avgiftsbelagd sjukvård för barn och unga över 12 år. Vi socialdemokrater tänker på alla familjer med sämre ekonomi som kan tvingas avstå från att söka vård när deras barn är sjuka. Det är orättvist! Det är en grym, omänsklig och utan överdrift förnedrande behandling av våra barn.

Jag sitter i Regionfullmäktige och vi har reserverat oss mot detta beslut. Tyvärr så har vi inte majoritet denna mandatperiod och vi har inte kunnat styra detta beslut. Men vi tänker driva frågan vidare!

Amela A. Hodzic