Gästbloggare: En feministisk tvåsamhet – finns den?

Tvåsamhet. Kärlek. Feminism. Kan de kombineras och hur i helvete gör man det i så fall? Jag läser det senaste numret av den feministiska tidskriften Bang och letar efter svar. Temat är just detta: vill vi leva i den heteronormativa tvåsamheten, kan vi överleva i den och kanske ännu viktigare, kan kärleken överleva i den?

Världen har skolat mig att tro att jag blir hel av en mans kärlek, att all tvåsamhet är bättre än ensamhet och att det himlastormande heterosexuella paradiset ska frigöra mig från allt ont. Det krävdes varken tusen högskolepoäng eller femton SSU-kurser i feminism för att jag skulle inse att världen runt omkring mig ljög. Som den så ofta gör.

Så vad blir då nästa steg? Vilken kärleksstrategi ska vi som medvetna feminister ha?
Maria Sveland skriver i sin bok Bitterfittan att man måste bråka. Att för att motverka äktenskapets och parrelationens inneboende, förtryckande struktur måste man bråka för att inte ramla ned i någon av de riggade fällorna. Det låter tråkigt praktiskt. Varför lärde de oss inte det? Varför var det ingen som sade att kärlek inte är den fluffiga drömmen med avsändare Hollywood, utan att kärlek i grunden är ett praktiskt arrangemang som bygger på handling. Handlingar som kan styras i olika riktningar, utifrån olika intressen. Kärlek är vad kärleken gör, som Marie Pettersson skriver i Bang. Hon menar att feminismen inte kan återerövra begreppet kärlek så länge vi ser den som ett virrvarr av känslor, vi måste låta kärleken vara ”en viljeakt och inte bara en pirrig känsla i magen”. Bara så kan vi ta ansvar för den och dess konsekvenser.

Katrine Kielos, även hon en av skribenterna i Bang, anser att den feministiska debatten om kärlek och relationer har reducerats till att handla om vem som städar och går ut med soporna. Hon vänder sig mot att kärlek skulle vara det ”jämställda, lättadministrerade, friktionsfria lagarbetet”, att definitionen av att lyckas i kärlek inte kan vara att hitta en man och att sedan göra honom jämställd. Hon menar att vi måste vara ”banalare och radikalare än så.” Det hon inte svarar på är vad jämställd kärlek i så fall är och hur man når dit? Måste det vara antingen eller? Kan det inte vara något underbart och eftersträvansvärt samtidigt som det kräver genomtänkta strategier och timmar av samtal och handling?

Är annars svaret att den inte finns? Går feminismens princip om total självständighet och frigörelse rakt emot tvåsamhetens nödvändiga kompromissande? Ska vi ge upp kärleken och deklarera dess död? Men, som Marie Pettersson skriver, ”vart tar vi vägen då, alla vi som älskar att älska men som vill göra det med en feministisk agenda i botten?”

Jag är övertygad om att vi kan prata och planera oss fram till i alla fall en någorlunda jämställd kärlek, en någorlunda rättvis tvåsamhet. Men också att vi kan prata och planera sönder den. En feministisk strategi som ingen någonsin lärde oss var att man då måste vara beredd att lämna. Alla relationer är inte bättre än ensamhet.

Elin Brusewitz är ombudsman på Skånes SSU-distrikt