”Proletärkvinnan utvecklas genom organiseringen, dras bort från generationers dumhet… och med hjälp av sin organisation kan hon kämpa sig fram till rättfärdiga och människovärdiga livsvillkor”. Orden är Anna Sterkys. Hon är en av de briljanta politiska begåvningar som glömts bort i arbetarrörelsens historia, bara för att hon var kvinna. Om henne och flera andra kvinnliga hjältar skriver jag och Anne-Marie Lindgren i boken ”Systrar, kamrater”.
Anna Sterky arbetade under hela sitt liv fackligt och politiskt. Hon hade en brinnande övertygelse som fick henne att bilda fackföreningar trots riskerna, att arbeta för kvinnlig rösträtt i decennier, och att kämpa för ett socialdemokratiskt kvinnoförbund trots att övriga partiet var måttligt intresserat. Hur orkade hon?
Anna trodde benhårt på att enda sättet att lösa de orättvisor hon såg var att gå samman och kämpa. Men det var inte alltid lätt. I brev till nära vännen Kata Dalström beskriver Anna ständigt uppblossande konflikter, gnissel och gnäll inom kvinnoklubbarna. Hon kände sig ensam och missförstådd. Många kan nog känna igen sig i denna baksida av det politiska engagemanget, än idag.
Det fantastiska med Anna Sterky är att hon ändå aldrig gav upp. Hon glöder hela livet. Hon slutar aldrig att tro på sina ideal, att politiken ska göra människan – och världen – lite bättre. Hon blir inte cynisk och bitter. Hon gråter inte – hon kämpar. Det är mycket friskt, och mycket inspirerande.
Marika Åsbrink Lindgren (s)
Aktuell med boken "Systrar, kamrater!"
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
"...som glömts bort i arbetarrörelsens historia, bara för att hon var kvinna."
Hej! Önskar källhänvisning till ovanstående lösa uttalande. VEM har glömt bort henne ENBART pga att hon var KVINNA? VILKA (trovärdiga) källor hänvisar du till för att påstå det?
Frågan är befogad eftersom det finns DRÖSVIS med personer genom åren som gjort mer eller mindre viktiga insatser på ett flertal områden. Många av dessa personer (och/eller deras insatser) faller naturligtvis i glömska - och jag vågar påstå att det INTE har att göra med huruvida det sitter en penis eller vagina mellan benen på vederbörande bortglömda person!
För (får vi väl hoppas...) det var väl inte med könsorganet den stora insatsen gjordes?!
Det får faktiskt vara slut på dylika sexistiska påståenden: Väldigt fördomsfullt att påstå att kvinnors insatser skulle glömmas bort enbart för att de är kvinnor. Eller att mäns insatser ev skulle ihågkommas enbart för att de är män. Det är verkligen att fönedra och dra en persons arbete i smutsen att påstå att vikten av insatsen är kopplad till personens kön.
Det är vidare mycket förnedrande för andra läsare att behöva ta del av dylik sexism!
Sådana sexistiska tankar håller man för sig själv. Basta!
”Den viktigaste insatsen ligger inte i det de uppnådde, utan i det de startade” säger Anne-Marie.
När jag läste boken kände jag att på varje sida fanns det något som jag ville förmedla till våra unga generationer. Jag kan bara hoppas att de läser den. S-kvinnor har köpt in 5 ex som cirkulerar mellan klubbarna.
Här nedan följer en del utdrag ur boken:
Kvinnor fanns, bildade kvinnoklubbar, fackföreningar, ordnade möten, demonstrerade
De flesta stannade på gräsrotsnivå, ingen blev minister, landshövding eller ens förbundsordförande.De kom ur arbetarklassen, de var arbeterskor eller arbetarhustrur.
”Arbetarklassens kvinnor behövde inte föra någon kamp för rätten till arbete, den hade de redan”
Att vara arbetarhustru var långt ifrån att vara hemmafru.
Kvinnornas extrajobb var ”städning, tvätt och hemsömnad”
Bristen på barnomsorg och ett tidskrävande hushållsarbete gjorde det svårt att klara arbetsdagar på 10 – 11 timmar. Kvinnorna tog upp frågor som männen inte särskilt uppmärksammade. Frågor som har med (arbetar-) barn och kvinnors villkor. Den stora världen – samhället är mannens Den lilla världen – hemmet är kvinnornas
I klasstrukturen är arbetargruppen underordnad, i genusstrukturen kvinnorna. Den underordnade gruppen har alltid mindre rörelsefrihet och mindre makt än den överordnade
Rösträtt till riksdagen fordrade en viss inkomst eller förmögenhet, få arbetare kom över inkomststrecket. Kvinnor saknade rösträtt oavsett inkomst.
Socialdemokraterna krävde 1897 allmän och lika rösträtt för all till myndig ålder hunna medborgare utan någon könsskillnad.
Risken fanns dock sedermera att allmän rösträtt skulle hindras om det krävdes även för kvinnorna, borgarna skulle då gå emot även för männen. Socialdemokraterna beslöt att tills vidare skjuta upp kravet om rösträtt för kvinnorna, –en taktisk bedömning. Kvinnorna accepterade sveket – engagemanget bland män fanns inte. ”1905 avslogs kravet att motionera om kvinnlig rösträtt.”
Vi ställde tre frågor till Marika och Anne-Marie jag ställer desamma till er
•Har kvinnor fortfarande lägre prioritet i politiken?
•Ingår inte arbetstidsförkortningen i de delar som ingår i den gemensamma kampen att förbättra arbetarklassens villkor?
•Är kvinnan fortfarande på ”fel plats” när hon kliver ut i det offentliga rummet?
Elsa Hansson
Skicka en kommentar