Vi har tagit en liten paus och skriver inte så ofta. Planerar att komma igång igen i början av nästa år. Tills dess säger vi GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
S-kvinnoklubben Avantgarde Skåne
.
19 december 2008
08 december 2008
Det magiska lilla skuttet
Jag njöt stort av första simturen efter ankomsten till Gambia. Jag hade sprungit till stranden för att hinna innan mörkret kom. Nu låg solen lågt och jag hoppad och surfade på vågorna. Några enstaka turister låg kvar på de annars överfulla stränderna. Ingen förutom jag badade. När huden skrumpnade och solen var oroväckande nära horisonten, vände jag åter in mot stranden. Där stod fem män och väntar på mig. Minnen från min första resa till Gambia kom tillbaka. Hur jag tydligt, men förhoppningsvis inte oartigt, fick avvisa tiotals gambier varje dag som ville sälja något, informera om sin verksamhet, guida mot dricks, bara umgås, gifta sig eller lura av mig 200 dalasis (motsvarande en dagens i Sverige, här en veckolön).
Jag går mot stranden och när vattnet når mina knän möter jag den förste. (På grund av självbevarelsedrift och otroligt dålig simkunnighet, går de flesta människor här inte längre än till knäna.) ”What´s your nice name? Where do you come from? Nice to be at the beach when no one is bothering you?” Jag tittade undrande på honom. Han tyckte själv inte han tillhörde ”those who bothers” utan ville ju bara prata om något. Vi skrattar. Jag mest. Jag säger hejdå och börja gå. Han följer efter. Det är då jag gör det – det där magiska lilla skuttet upp på en liten upphöjning där alla solsängarna står. Han blir kvar nere vid vatten brynet. Han är brutalt medveten om att han inte har privilegierna som gör att kan följa mig längre.
För att skydda turisterna från sk. bumsters och hustlers (dvs alla som tränger sig på) har Gambia skapat turismzoner – där förutom turister endast gambier med ett speciellt pass får vistas. Därinne finns de stora hotellen, många fina restauranger, de gröna taxibilarna (de gula står utanför den magiska zonen). Dessa turismreservat sträcker sig ut på stranden. Man kan tycka att det är förfärligt att privilegiera människor från väst får tillgång till stränder, bilar och restauranger som inte gambier har, men problemet är än större.
Turisterna har nämliga inga turistpass – de släpps in ändå. Därför måste man skilja på potentiella turister, potentiella gambier, potentiella kunder, potentiella hustlers etc. Det kan man bara genom klass- och etnicitetsmarkörer. Som vit har du tillträde till alla hotell, alla restauranger etc. Det spelar ingen roll om du kom igår eller har bott här i femton år. Som svart har du tillträde överallt om du är i sällskap med en vit eller om du är känd, eller om det framgår att du är välbärgad (även om det inte alltid är en garanti). (Hur de gör med svarta gäster som faktiskt bor på hotellen är fortfarande ett mysterium för mig.) Ett stort turismområde vid Cape Point (där Ving har några av sina hotell) kallades för ett par år sedan för ”Little South Africa”. Turismindustrin tar vid där kolonialismen slutade i att skapa ett samhälle där privilegier åter knyts till hudfärg. Som naiv svensk, vill man gärna utgå från att världen är färgblind och att man blir sedd som människa. Den illusionen kan man glömma snabbt. Jag är vit och det ger en mängd privilegier. Det är jag brutalt medveten om när jag tar det lilla skuttet. Killen på stranden slutar skratta.
Lina Afvander, S-kvinna
Jag går mot stranden och när vattnet når mina knän möter jag den förste. (På grund av självbevarelsedrift och otroligt dålig simkunnighet, går de flesta människor här inte längre än till knäna.) ”What´s your nice name? Where do you come from? Nice to be at the beach when no one is bothering you?” Jag tittade undrande på honom. Han tyckte själv inte han tillhörde ”those who bothers” utan ville ju bara prata om något. Vi skrattar. Jag mest. Jag säger hejdå och börja gå. Han följer efter. Det är då jag gör det – det där magiska lilla skuttet upp på en liten upphöjning där alla solsängarna står. Han blir kvar nere vid vatten brynet. Han är brutalt medveten om att han inte har privilegierna som gör att kan följa mig längre.
För att skydda turisterna från sk. bumsters och hustlers (dvs alla som tränger sig på) har Gambia skapat turismzoner – där förutom turister endast gambier med ett speciellt pass får vistas. Därinne finns de stora hotellen, många fina restauranger, de gröna taxibilarna (de gula står utanför den magiska zonen). Dessa turismreservat sträcker sig ut på stranden. Man kan tycka att det är förfärligt att privilegiera människor från väst får tillgång till stränder, bilar och restauranger som inte gambier har, men problemet är än större.
Turisterna har nämliga inga turistpass – de släpps in ändå. Därför måste man skilja på potentiella turister, potentiella gambier, potentiella kunder, potentiella hustlers etc. Det kan man bara genom klass- och etnicitetsmarkörer. Som vit har du tillträde till alla hotell, alla restauranger etc. Det spelar ingen roll om du kom igår eller har bott här i femton år. Som svart har du tillträde överallt om du är i sällskap med en vit eller om du är känd, eller om det framgår att du är välbärgad (även om det inte alltid är en garanti). (Hur de gör med svarta gäster som faktiskt bor på hotellen är fortfarande ett mysterium för mig.) Ett stort turismområde vid Cape Point (där Ving har några av sina hotell) kallades för ett par år sedan för ”Little South Africa”. Turismindustrin tar vid där kolonialismen slutade i att skapa ett samhälle där privilegier åter knyts till hudfärg. Som naiv svensk, vill man gärna utgå från att världen är färgblind och att man blir sedd som människa. Den illusionen kan man glömma snabbt. Jag är vit och det ger en mängd privilegier. Det är jag brutalt medveten om när jag tar det lilla skuttet. Killen på stranden slutar skratta.
Lina Afvander, S-kvinna
10 november 2008
Gästbloggaren Sara Björk-Jensen om presidentvalet i USA
Nyss hemkommen från en fantastisk resa till Seattle, väljer jag att skriva om det som många andra upplevde förra veckan. Tisdagskvällen den 4 november 2008 befann jag mig på Westin Hotel i Seattle där Washington Demokraterna hade sin officiella valvaka. Detta var minst sagt en upplevelse med blandade känslor. Det är otroligt att en man under sin livstid både kan uppleva en vardag där människor blir mördade enbart på grund av sin hudfärg och att sedan drygt 40 år senare bli vald till landets första svarta president. Jag ogillar att diskutera frågor utifrån begreppet ras men när det gäller amerikansk politik så är detta ytterst viktigt. Samtidigt som jag är ytterst glad att ha varit en del av den kampanj som så stort har förändrat amerikansk politik känns det hela mycket underligt. Hade detta varit ett val där jag hade haft möjligheten att rösta så hade jag troligtvis inte kampanjat och jublat för en kandidat från Demokraterna även om jag rent taktiskt hade röstat på densamma. Men här stod jag på valvakan nöjd med att ha kampanjat för Obama ett par dagar tidigare och hoppandes av lycka för att han hade vunnit. Det är splittrande att vara en del i, om än en liten del, i en sådan viktig och fundamental händelse. Nu hoppas jag bara att detta inte bara i teorin innebär en ordentlig vänstervridning inte bara inom amerikansk politik utan också i resten av världen, må den komma till Sverige snart.
Sara Björk-Jensen, ordförande för SSU-Malmö
.
Sara Björk-Jensen, ordförande för SSU-Malmö
.
29 september 2008
Ekonomisk kris?!
Överallt i alla medier kan du idag höra och läsa om den största finanskrisen sedan 20-talet. I USA lanserades igår ett krispaket efter att staten fått gå in och rädda flera banker från konkurs. I Sverige spekuleras det i att Swedbank måste vända sig till staten för att få hjälp. Stadsminister Reinfeldt uppmanar svenska folket att fortsätta konsumera, och får stöd av ekonomer som säger att det är lugnt. Vad ska man tro?
Under de senaste fem åren har världen upplevt snabbare tillväxt än någon gång sedan i början av 1970-talet. Detta samtidigt som klyftorna mellan fattiga och rika har ökat. I USA har de här klyftorna återgått till nivåer som i början av 1900-talet. I Sverige har vi gått från att vara en välfärdsstat med skattefinansierad skola, sjukvård och socialförsäkringar, till ett land där vart femte barn lever i fattigdom. Ökade inkomstklyftor i kombination med en otrygg arbetsmarknad och raserade trygghetssystem leder dessutom till ökad kriminalitet.
Naomi Klein beskriver i sin bok "Chockdoktrinen" hur nyliberala ideologer och makthavare utnyttjat katastrofer som denna för att driva igenom förändringar som människor annars inte skulle ha gått med på. Senast vi hade en kris i Sverige var 1991 och då precis som idag genomförde den borgerliga regeringen en rad reformer som gjorde de rika rikare medan sjuka och arbetslösa får betala. De säljer ut våra statliga bolag, raserar bostadspolitiken, försämrar A-kassan och främjar en låglönemarknad. Det är därför dags att vi sätter ner foten och tar tillbaka våra positioner. För att det ska lyckas måste vi börja med att bygga upp en stark fackföreningsrörelse.
/Frida
.
Under de senaste fem åren har världen upplevt snabbare tillväxt än någon gång sedan i början av 1970-talet. Detta samtidigt som klyftorna mellan fattiga och rika har ökat. I USA har de här klyftorna återgått till nivåer som i början av 1900-talet. I Sverige har vi gått från att vara en välfärdsstat med skattefinansierad skola, sjukvård och socialförsäkringar, till ett land där vart femte barn lever i fattigdom. Ökade inkomstklyftor i kombination med en otrygg arbetsmarknad och raserade trygghetssystem leder dessutom till ökad kriminalitet.
Naomi Klein beskriver i sin bok "Chockdoktrinen" hur nyliberala ideologer och makthavare utnyttjat katastrofer som denna för att driva igenom förändringar som människor annars inte skulle ha gått med på. Senast vi hade en kris i Sverige var 1991 och då precis som idag genomförde den borgerliga regeringen en rad reformer som gjorde de rika rikare medan sjuka och arbetslösa får betala. De säljer ut våra statliga bolag, raserar bostadspolitiken, försämrar A-kassan och främjar en låglönemarknad. Det är därför dags att vi sätter ner foten och tar tillbaka våra positioner. För att det ska lyckas måste vi börja med att bygga upp en stark fackföreningsrörelse.
/Frida
.
26 september 2008
EU och kvinnorna
Det bor 250 miljoner kvinnor i EU-länderna och tydligen är det ingen som duger när det snart är dags att utse dessa fyra EU jobb: en permanent ordförande för Europeiska rådet, en representant för utrikes och säkerhetspolitik, en talman för parlamentet och en ordförande för kommissionen. I diskussionerna inför jobben är hittills inga kvinnor aktuella.
Kanske dags att leta lite till? Skriv på det här uppropet och hjälp till att uppmärksamma gubbarna om att det finns kompetenta kvinnliga kandidater till alla jobb!
http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front&lang=gb
/jorun
Kanske dags att leta lite till? Skriv på det här uppropet och hjälp till att uppmärksamma gubbarna om att det finns kompetenta kvinnliga kandidater till alla jobb!
http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front&lang=gb
/jorun
22 september 2008
Självständighet eller död...
Första gången jag hörde talas om Västsahara, trodde jag de menade det geografiska området västra Sahara. Jag hade totalt missat att det var ett land. Men jag insåg snabbt att jag inte var den enda som inte kände till konflikten. Den var och är generellt sett ganska okänd. Västsahara är ett land som ligger söder om Marocko och som är Afrikas sista koloni. Det var en gång i tiden en spansk koloni men ockuperades av Marocko 1975 när Spanien drog sig ut ur landet. Idag bor runt två tredjedelar av den västsahariska befolkningen i den Algeriska öknen som flyktingar. Från början av ockupationen utkämpades ett militärt krig men sedan 1991 är det "fred" i området.
Mina besök till flyktinglägren har hjälpt mig att inse att bara för att det officiellt är ett "eldupphör" betyder det inte att kriget upphört. Människor torteras, mördas och försvinner hela tiden i det ockuperade området av Västsahara. Våldtäkt på både kvinnor och män används systematiskt och frekvent som krigsmedel av Marockanska soldater och poliser. Jag har sett och hört konsekvenserna av ockupationen, och de är inte vackra. De västsahariska ungdomarna växer upp med en hopplöshet som är så stark att de är villiga att offra sina liv för att befria sitt land. Termen "självständighet eller död" återkommer gång på gång i diskussionerna kring om man ska fortsätta kämpa fredligt eller ta till våld igen.
Västsaharakonflikten är en konflikt där man egentligen kan göra hur mycket som helst genom att nästan inte göra något alls. Det som behöver göras det är att erkänna Västsahariernas rätt till sin självständighet (som för övrigt ett 80-tal länder redan gjort). Och för att göra detta behöver man bilda opinion och detta görs egentligen bäst genom att prata med människor och beskriva konflikten i annat än svartvita termer. Så det tänkte jag börja med att göra på S-kvinnoklubben Avantgardes möte den 13 oktober klockan 18.30 på Ystadsgatan 8 i Malmö. Där tänkte jag också dela med mig av de andra stegen som jag tror vi behöver ta gemensamt som socialdemokrater för att hjälpa till med befrielsen av Afrikas sista koloni. Välkomna!
Natasa Mirosavic
.
Mina besök till flyktinglägren har hjälpt mig att inse att bara för att det officiellt är ett "eldupphör" betyder det inte att kriget upphört. Människor torteras, mördas och försvinner hela tiden i det ockuperade området av Västsahara. Våldtäkt på både kvinnor och män används systematiskt och frekvent som krigsmedel av Marockanska soldater och poliser. Jag har sett och hört konsekvenserna av ockupationen, och de är inte vackra. De västsahariska ungdomarna växer upp med en hopplöshet som är så stark att de är villiga att offra sina liv för att befria sitt land. Termen "självständighet eller död" återkommer gång på gång i diskussionerna kring om man ska fortsätta kämpa fredligt eller ta till våld igen.
Västsaharakonflikten är en konflikt där man egentligen kan göra hur mycket som helst genom att nästan inte göra något alls. Det som behöver göras det är att erkänna Västsahariernas rätt till sin självständighet (som för övrigt ett 80-tal länder redan gjort). Och för att göra detta behöver man bilda opinion och detta görs egentligen bäst genom att prata med människor och beskriva konflikten i annat än svartvita termer. Så det tänkte jag börja med att göra på S-kvinnoklubben Avantgardes möte den 13 oktober klockan 18.30 på Ystadsgatan 8 i Malmö. Där tänkte jag också dela med mig av de andra stegen som jag tror vi behöver ta gemensamt som socialdemokrater för att hjälpa till med befrielsen av Afrikas sista koloni. Välkomna!
Natasa Mirosavic
.
08 september 2008
Gästbloggaren Gun-Britt Lagerkvist om sjukvården
Vi socialdemokrater är inte nöjda med det sätt sjukvården sköts i Malmö. Vi hade också stora problem när vi var i majoritet, men vi gjorde vårt bästa.
Den borgerliga femklövern avisera hela tiden neddragningar på vårt sjukhus (MAS), först ville man lägga ner vårdplatser men nu drar man in på personal och till slut blir det ju samma sak. Akuten fungerar inte, dagligen hör vi om timslånga köer för sjuka patienter och deras anhöriga, det är inte o.k. Personalen kan ju faktiskt inte ”trolla med knäna”
Eva Holmström och Regionrådet Rikard Larsson besökte Psykiatrin i våras och var djup nedstämda med vad dom såg och har rapporterat detta till regionledningen. Vad görs åt det?
Organisationen är också sådan att det inte finns lokala förutsättningar för oss i sjukvården att följa och följa upp verksamheten.
Visst, det har byggts en hel del i Malmö men det räcker inte att bygga sjukhusbyggnader man måste fylla dom med innehåll och det tycker jag inte den borgerliga femklövern gör. Dom skyller på pengar men till ideliga privatiseringar finns det alltid medel……..
Gun-Britt Lagerkvist
Ledamot i södra sjukvårdsnämnden
Den borgerliga femklövern avisera hela tiden neddragningar på vårt sjukhus (MAS), först ville man lägga ner vårdplatser men nu drar man in på personal och till slut blir det ju samma sak. Akuten fungerar inte, dagligen hör vi om timslånga köer för sjuka patienter och deras anhöriga, det är inte o.k. Personalen kan ju faktiskt inte ”trolla med knäna”
Eva Holmström och Regionrådet Rikard Larsson besökte Psykiatrin i våras och var djup nedstämda med vad dom såg och har rapporterat detta till regionledningen. Vad görs åt det?
Organisationen är också sådan att det inte finns lokala förutsättningar för oss i sjukvården att följa och följa upp verksamheten.
Visst, det har byggts en hel del i Malmö men det räcker inte att bygga sjukhusbyggnader man måste fylla dom med innehåll och det tycker jag inte den borgerliga femklövern gör. Dom skyller på pengar men till ideliga privatiseringar finns det alltid medel……..
Gun-Britt Lagerkvist
Ledamot i södra sjukvårdsnämnden
28 augusti 2008
Gästbloggaren Elsa Hansson om härskartekniker
Som övergripande mål har jämställdhet ett brett politiskt stöd. Vilka åtgärder det motiverar i enskilda sakfrågor är däremot föremål för omfattande debatt. När det råder ojämlikhet vad gäller andelen män eller kvinnor inom ett visst område är det ibland tillåtet med positiv särbehandlig exempelvis om en arbetsplats har ovanligt få kvinnor, eller om utbildning lockar ovanligt få män. Detta gjorde man med förskollärare på 1970-talet.
I Sverige har jämställdhet haft en central ställning i samhällsdebatten sedan 1970-talet, och landet räknas ibland som ett föregångsland i frågan. Hur är detta möjligt då män bestämmer dagordningen? Svaret är: ”Det är inte möjligt”. Fortfarande gäller Berit Ås ”härskartekniker”
Osynliggörande: Man blir inte presenterad vid ett möte. När man talar prasslas det med papper, pratas i telefon. Ingen respons – när föredraget är slut är det ingen som säger något.
Förlöjligande: Skämt på annans bekostnad: Kvinnor på konferens är detsamma som en hönsgård. Även infantilisering: Lilla vän, det måste jag hjälpa dig med.
Undanhållande av information: Att ha information och hålla på den innebär makt. Männen tar en öl efter jobbet och fattar informella beslut. Den som saknar information känner sig korkad, kan fatta felaktiga beslut eller bli handlingsförlamad.
Dubbelbestraffning: Både det du gör och inte gör är fel. Går du på ett möte på kvällstid försummar du dina barn. Stannar du hemma är du oseriös.
Påförande av skuld och skam: Ofta en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Du känner skuld och skam trots att det inte är ditt fel. En kvinna som utsätts för sexuella trakasserier har sig själv att skylla eftersom hon har en kort kjol.
Stå på er tjejer! Vi kan, vi behövs, och vi måste dagligen bevisa det.
Elsa Hansson
Riddare av ”Sofielunds Folkets hus”
Medlem i S-kvinnoklubben K.A.R.L.
och i Sofielunds S-förening
Står på Riksdagslistans 7:e plats
Är inte riktigt lika arg längre
.
I Sverige har jämställdhet haft en central ställning i samhällsdebatten sedan 1970-talet, och landet räknas ibland som ett föregångsland i frågan. Hur är detta möjligt då män bestämmer dagordningen? Svaret är: ”Det är inte möjligt”. Fortfarande gäller Berit Ås ”härskartekniker”
Osynliggörande: Man blir inte presenterad vid ett möte. När man talar prasslas det med papper, pratas i telefon. Ingen respons – när föredraget är slut är det ingen som säger något.
Förlöjligande: Skämt på annans bekostnad: Kvinnor på konferens är detsamma som en hönsgård. Även infantilisering: Lilla vän, det måste jag hjälpa dig med.
Undanhållande av information: Att ha information och hålla på den innebär makt. Männen tar en öl efter jobbet och fattar informella beslut. Den som saknar information känner sig korkad, kan fatta felaktiga beslut eller bli handlingsförlamad.
Dubbelbestraffning: Både det du gör och inte gör är fel. Går du på ett möte på kvällstid försummar du dina barn. Stannar du hemma är du oseriös.
Påförande av skuld och skam: Ofta en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Du känner skuld och skam trots att det inte är ditt fel. En kvinna som utsätts för sexuella trakasserier har sig själv att skylla eftersom hon har en kort kjol.
Stå på er tjejer! Vi kan, vi behövs, och vi måste dagligen bevisa det.
Elsa Hansson
Riddare av ”Sofielunds Folkets hus”
Medlem i S-kvinnoklubben K.A.R.L.
och i Sofielunds S-förening
Står på Riksdagslistans 7:e plats
Är inte riktigt lika arg längre
.
Det är Björklund som är en bluff!
Utbildningsminister Jan Björklund i synnerhet, och borgerliga politker i allmänhet, brukar upprepa hur dålig den svenska skolan är. Alla rapporter som kommit under 2000-talet där den svenska skolan ligger i topp nonchaleras. I ett debattinlägg i DN (19980305) avfärdar han under rubriken ”Bluff att Sverige är bäst i världen” matematikundersökningen för gymnasieelever i TIMSS 1995. Björklund säger att den svenska skolan är inne i den allvarligaste krisen någonsin, samtidigt som flera undersökningar visar att Sverige är ledande inom utbildingsområdet och den svenska skolan ligger i topp i OECDs senaste sammanställning från 2006. Så trots att Björklund upprepar att svenska skolan är dålig och i kris visar flera undersökningar och rapporter motsatsen. Då menar Björklund att rapporterna är bluff. Jag undrar vem det är som är en bluff?
Lyssna på P1s granskning av Björklund här, den är mycket bra och underhållande.
Jag vill betona att jag med detta inte menar att det inte finns brister inom utbildningsområdet. Tvärtom finns det mycket som kan göras och förbättras. Men tillskillnad från minister Björklund vill jag inte svartmåla allt fantastiskt arbete som görs runt om i skolorna i Sverige, och jag ser andra lösningar än den nuvarande regeringens utbildningspolitik.
/Frida
.
Lyssna på P1s granskning av Björklund här, den är mycket bra och underhållande.
Jag vill betona att jag med detta inte menar att det inte finns brister inom utbildningsområdet. Tvärtom finns det mycket som kan göras och förbättras. Men tillskillnad från minister Björklund vill jag inte svartmåla allt fantastiskt arbete som görs runt om i skolorna i Sverige, och jag ser andra lösningar än den nuvarande regeringens utbildningspolitik.
/Frida
.
19 augusti 2008
Gästbloggaren Ingalill Bjartén skriver från Palestina
En mamma i Gaza väntar på sitt barn. En trettonårig pojke på väg hem från en dag i skolan. Plötsligt hörs dånet eka mellan husen. Israeliska flygplan visar sig på den klarblå himlen. Ångesten kramar mammans hjärta. Bomberna faller över Gaza. Var är mitt barn? Senare kommer den palestinska polisen till mammans hus. Din son är död. Dödad av israeliska bomber. Mamman chockad vill se sin son. Det är ingenting att se. Mamman vidhåller sitt krav. På bårhuset får mamman ta farväl av vad som återstår av sonen. En sko och resterna av ett ben sitter i denna. De israeliska bomberna över Gaza har åter talat. Ett oskyldigt barns liv har släckts.
Ingalill BjarténSkånes S-kvinnor
Ingalill BjarténSkånes S-kvinnor
13 augusti 2008
Vård eller skattesänkningar?
För ett par veckor sedan födde jag på Malmö allmänna sjukhus. Jag hade förberett mig väl, läst på ordentligt och i förväg bestämt mig för hur jag ville ha det i en mängd avseenden. När jag väl var där gick allt väldigt snabbt och det mesta blev annorlunda mot vad jag föreställt mig i förväg.
Jag kan så här i efterhand känna stor tacksamhet för den fantastiska vård jag fick i samband med förlossningen. Alla personalkategorier imponerade på mig och min man – undersköterskor, barnmorskor och läkare. De var proffsiga, trevliga, engagerade och lyhörda.
Jag behövde inte tjata mig till bedövning utan barnmorskan respekterade mitt önskemål direkt. Det kändes väldigt skönt och gav mig en vilopaus som gjorde att jag sedan orkade den sista biten.
När hjärtljuden på barnet gick ner i slutet av förlossningen blev jag stressad och kände mig hjälplös. Då var det en stor lättnad att ett helt gäng barnmorskor och en läkare nästan omedelbart kom till undsättning och såg till att både jag och mitt barn klarade förlossningen utan några allvarliga men. Det var dramatiskt, det gjorde ont och både jag och barnet var medtagna en tid efteråt – men vi klarade det!
Vad som helst kan hända vid en förlossning och då vill man ha bästa tänkbara vård. Bara tanken att föda hemma eller på en förlossningsavdelning med sämre kvalitet ger mig kalla kårar…
Även om jag fick utmärkt vård både på förlossningsavdelningen och på BB efteråt så kunde jag se att trycket på personalen var stort. Det råder Baby-boom och extra personal hade ändå kallats in för att klara pressen.
För ett tag sedan drabbades skånsk sjukvård av ett stort sparbeting. Det var borgarna i Region Skåne som låg bakom. Jerker Swanstein (m) hävdade till och med att det råder "arbetsbrist", d.v.s. att personalen i sjukvården inte har tillräckligt med arbetsuppgifter och därför skulle ett par tusen sägas upp, varav flera hundra på Malmö allmänna sjukhus. Köerna i vården är bevis nog för att detta inte stämmer!
Även om borgarna kanske tar sitt förnuft till fånga och stoppar en del av besparingarna för att inte förlora nästa val, så är hotet inte över. Så länge de värderar skattesänkningar högre än kvaliteten i vården känner i alla fall jag mig inte trygg!
Hillevi
Jag kan så här i efterhand känna stor tacksamhet för den fantastiska vård jag fick i samband med förlossningen. Alla personalkategorier imponerade på mig och min man – undersköterskor, barnmorskor och läkare. De var proffsiga, trevliga, engagerade och lyhörda.
Jag behövde inte tjata mig till bedövning utan barnmorskan respekterade mitt önskemål direkt. Det kändes väldigt skönt och gav mig en vilopaus som gjorde att jag sedan orkade den sista biten.
När hjärtljuden på barnet gick ner i slutet av förlossningen blev jag stressad och kände mig hjälplös. Då var det en stor lättnad att ett helt gäng barnmorskor och en läkare nästan omedelbart kom till undsättning och såg till att både jag och mitt barn klarade förlossningen utan några allvarliga men. Det var dramatiskt, det gjorde ont och både jag och barnet var medtagna en tid efteråt – men vi klarade det!
Vad som helst kan hända vid en förlossning och då vill man ha bästa tänkbara vård. Bara tanken att föda hemma eller på en förlossningsavdelning med sämre kvalitet ger mig kalla kårar…
Även om jag fick utmärkt vård både på förlossningsavdelningen och på BB efteråt så kunde jag se att trycket på personalen var stort. Det råder Baby-boom och extra personal hade ändå kallats in för att klara pressen.
För ett tag sedan drabbades skånsk sjukvård av ett stort sparbeting. Det var borgarna i Region Skåne som låg bakom. Jerker Swanstein (m) hävdade till och med att det råder "arbetsbrist", d.v.s. att personalen i sjukvården inte har tillräckligt med arbetsuppgifter och därför skulle ett par tusen sägas upp, varav flera hundra på Malmö allmänna sjukhus. Köerna i vården är bevis nog för att detta inte stämmer!
Även om borgarna kanske tar sitt förnuft till fånga och stoppar en del av besparingarna för att inte förlora nästa val, så är hotet inte över. Så länge de värderar skattesänkningar högre än kvaliteten i vården känner i alla fall jag mig inte trygg!
Hillevi
12 augusti 2008
Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö
"Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor" är ett stadsövergripande treårigt projekt som startade i Malmö stad i februari 2006. Projektet skall pågå året ut och är ett samarbete med MKB fastigheter AB och Röda korset. Syftet med projektet är att förbättra situationen och ge skydd till hemlösa missbrukande kvinnor då denna grupp är extra utsatta för hot, våld och övergrepp samt att hitta långvariga boendealternativ för dessa kvinnor. Projektet ingår i regeringens satsning 2006-2008 mot hemlöshet i Sverige.
För närvarande arbetar jag som socionom i Malmö för vuxna med någon form av missbruksproblematik och kommer därför ofta i kontakt med bostadslösa missbrukande kvinnor. Min fråga till nuvarande regering men även till Malmö stad är vad som kommer att hända med denna specifika satsning när projektiden löper ut?
De kvinnor jag möter i mitt arbete och som sitter fast i en missbruksrelation är väldigt ensamma i en värld som är ytterst tuff och mansdominerad. Många av kvinnorna känner sig utelämnade från samhället och vågar inte förlita sig till myndigheter och polis. De vågar som regel inte anmäla de som misshandlar dem psykiskt och fysiskt. Kvinnorna står långt utanför bostadsmarknaden och männen håller ofta kvar sina kvinnor i destruktiva relationer där våld och övergrepp är vanligt förekommande. Dessa kvinnor är i behov av bättre boendealternativ och bör prioriteras. Hur skall det går för dessas kvinnor när projektet läggs ner? Vad kommer att hända med de fyra akutboendeplatser (Fribo) som i dagsläget finns?
/Cecilia Wohltat
04 augusti 2008
Gästbloggaren Alexandra Einerstam från pridefestivalen
Pride är över för denna gång. Detta år var Stockholm värd för Europride. Detta underbara spektakel som har blivit en folkfest även för heterosexuella men som fortfarande är och förblir en frizon för många hbt-personer. Hela arbetarrörelsen var samlad, under gemensam paroll – We are family! LO presenterade bland annat en ny facklig policy mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och könsidentitet.
Ibland får jag höra personer som säger till mig ”men Alexandra, varför tjatar du så om hbt-personers fri- och rättigheter? Ni kan ju göra allt som vi (heterosexuella) kan göra. Ni kan gifta er, ni kan inseminera och adoptera. Vi står ju till och med och applåderar, när ni går i prideparaden. Nu ska Sverige få könsneutralt äktenskap. Sluta tjata Alexandra!”
Kära heteros!
Nej, vi kan fortfarande inte göra allt som ni kan göra. Jag kommer att fortsätta ”tjata” om hbt-personers fri- och rättigheter så länge ”våra” fri- och rättigheter inte är samma som ”era”. För vad det i förlängningen handlar om så är det mänskliga rättigheter. Jag håller med om att vi i Sverige har kommit långt, vad beträffar mänskliga rättigheter, men vi är inte där än.
Jag och min fästmö kan till exempel inte visa vår kärlek i alla sammanhang. Vi kan inte, en mörk lördagsnatt, hålla varandra i hand på gatan, eller ge varandra en puss i tunnelbanan. Framför allt inte om klientelet i tunnelbanan eller på gatan är av sådant slag att om vi pussas, utsetts vi för hat, hot och våld. Vi måste hela tiden leva med ett säkerhetstänkande. Vi måste hela tiden ta med en rad olika faktorer i beräkningen, innan vi ger varandra den pussen eller den kramen. Tänker ni heteros så, varje gång ni vill pussa er partner?
Främlingsfientliga och homofobiska brott fortsätter att öka, enligt BRÅ:s årliga rapport. Under år 2007 identifierades 725 anmälningar som bedömdes innehålla ett huvudbrott med homofobiska motiv. Detta är det högsta antalet anmälda homofobiska hatbrott under den så kallade insamlingsperioden och innebär en ökning med 6 %, jämfört med året innan. Inga roliga siffror!
Att skaffa barn med en kvinna är inte det lättaste (och då tänker jag inte enbart på den biologiska omöjligheten). En kille sade till mig ”åk en sväng med Finlandsfärjan, så har du det överstökat” och visst kan jag göra det, men jag är inte så lockad av tanken. Väntetiden för insemination är lång i Sverige, ibland upp till två år. Därför fortsätter lesbiska kvinnor att åka till Danmark och Finland för insemination. Det gör insemination till en klassfråga, såväl för homosexuella kvinnor som för singelkvinnor i Sverige. Insemination för ensamstående kvinnor, är nämligen inte tillåtet i Sverige.
Två flator och två bögar som skaffar barn tillsammans är ett annat alternativ, men så kommer vi in på detta med fler än två juridiska vårdnadshavare. Om jag och en bög skaffar barn tillsammans, kommer således vi att bli de två juridiska vårdnadshavarna. Våra respektive får inte denna rättighet. Hur tror ni våra partners upplever en sådan diskriminering? Jag kan vidare inte vara surrogatmamma i Sverige.
Om nu könsneutralt äktenskap införs i Sverige och jag och min fästmö väljer att gå till en kyrka, så kommer vigselförrättaren ha rätt att säga ”nej, jag viger inte lesbiska par. Ni får gå någon annanstans”. Hur tror ni att min kristna fästmö upplever det? Det är vad enmansutredningen kom fram till (SOU 2007: 17). I jämförelse med andra länder, har vi i Sverige kommit lång vad beträffar hbt-personers fri och rättigheter. I över 70 länder är homosexualitet förbjudet i lagstiftningen.
Jag har en hel arbetarrörelse som stöttar mig och alla andra homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vi får dock inte glömma våra vänner runt om i världen. Internationell solidaritet är något jag brinner för. Jag kommer att fortsätta driva frågor som har att göra med mänskliga rättigheter, därför är jag socialdemokrat. Socialdemokratin har sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.
Alexandra Einerstam
http://hbt-sossen.blogspot.com
Ibland får jag höra personer som säger till mig ”men Alexandra, varför tjatar du så om hbt-personers fri- och rättigheter? Ni kan ju göra allt som vi (heterosexuella) kan göra. Ni kan gifta er, ni kan inseminera och adoptera. Vi står ju till och med och applåderar, när ni går i prideparaden. Nu ska Sverige få könsneutralt äktenskap. Sluta tjata Alexandra!”
Kära heteros!
Nej, vi kan fortfarande inte göra allt som ni kan göra. Jag kommer att fortsätta ”tjata” om hbt-personers fri- och rättigheter så länge ”våra” fri- och rättigheter inte är samma som ”era”. För vad det i förlängningen handlar om så är det mänskliga rättigheter. Jag håller med om att vi i Sverige har kommit långt, vad beträffar mänskliga rättigheter, men vi är inte där än.
Jag och min fästmö kan till exempel inte visa vår kärlek i alla sammanhang. Vi kan inte, en mörk lördagsnatt, hålla varandra i hand på gatan, eller ge varandra en puss i tunnelbanan. Framför allt inte om klientelet i tunnelbanan eller på gatan är av sådant slag att om vi pussas, utsetts vi för hat, hot och våld. Vi måste hela tiden leva med ett säkerhetstänkande. Vi måste hela tiden ta med en rad olika faktorer i beräkningen, innan vi ger varandra den pussen eller den kramen. Tänker ni heteros så, varje gång ni vill pussa er partner?
Främlingsfientliga och homofobiska brott fortsätter att öka, enligt BRÅ:s årliga rapport. Under år 2007 identifierades 725 anmälningar som bedömdes innehålla ett huvudbrott med homofobiska motiv. Detta är det högsta antalet anmälda homofobiska hatbrott under den så kallade insamlingsperioden och innebär en ökning med 6 %, jämfört med året innan. Inga roliga siffror!
Att skaffa barn med en kvinna är inte det lättaste (och då tänker jag inte enbart på den biologiska omöjligheten). En kille sade till mig ”åk en sväng med Finlandsfärjan, så har du det överstökat” och visst kan jag göra det, men jag är inte så lockad av tanken. Väntetiden för insemination är lång i Sverige, ibland upp till två år. Därför fortsätter lesbiska kvinnor att åka till Danmark och Finland för insemination. Det gör insemination till en klassfråga, såväl för homosexuella kvinnor som för singelkvinnor i Sverige. Insemination för ensamstående kvinnor, är nämligen inte tillåtet i Sverige.
Två flator och två bögar som skaffar barn tillsammans är ett annat alternativ, men så kommer vi in på detta med fler än två juridiska vårdnadshavare. Om jag och en bög skaffar barn tillsammans, kommer således vi att bli de två juridiska vårdnadshavarna. Våra respektive får inte denna rättighet. Hur tror ni våra partners upplever en sådan diskriminering? Jag kan vidare inte vara surrogatmamma i Sverige.
Om nu könsneutralt äktenskap införs i Sverige och jag och min fästmö väljer att gå till en kyrka, så kommer vigselförrättaren ha rätt att säga ”nej, jag viger inte lesbiska par. Ni får gå någon annanstans”. Hur tror ni att min kristna fästmö upplever det? Det är vad enmansutredningen kom fram till (SOU 2007: 17). I jämförelse med andra länder, har vi i Sverige kommit lång vad beträffar hbt-personers fri och rättigheter. I över 70 länder är homosexualitet förbjudet i lagstiftningen.
Jag har en hel arbetarrörelse som stöttar mig och alla andra homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vi får dock inte glömma våra vänner runt om i världen. Internationell solidaritet är något jag brinner för. Jag kommer att fortsätta driva frågor som har att göra med mänskliga rättigheter, därför är jag socialdemokrat. Socialdemokratin har sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.
Alexandra Einerstam
http://hbt-sossen.blogspot.com
01 augusti 2008
Gästbloggaren: Vad är ett arbete värt?
Fair Trade – Rättvisemärkt ett bra sätt att förändra världen. Malmö är Sveriges första Fair Trade City – det förpliktigar. Visst känns det bra att man genom att välja aktivt som konsument kan se till att de som producerat varan får anständigt betalt. Samma sak gäller här hemma – om det finns kollektivavtal är detta oftast en garant för att de som jobbar där får anständigt betalt. Varför efterfrågar vi inte detta oftare innan vi gör våra inköp?
I Sverige har vi ingen lagstadgad minimilön utan det regleras i kollektivavtal – så alla som arbetar här i landet borde vara intresserade av att det finns starka fackföreningar som kan förhandla fram bra avtal. Det avgör ju värdet på mitt och ditt arbete. Därför vill jag att vi tänker ett varv extra när man ska gå ut och äta eller köpa varor eller tjänster – finns det kollektivavtal. Det borde vara en konkurrensfördel och inte tvärt om!
Ewa Glimhed, ordförande för LO-sektionen i Malmö
I Sverige har vi ingen lagstadgad minimilön utan det regleras i kollektivavtal – så alla som arbetar här i landet borde vara intresserade av att det finns starka fackföreningar som kan förhandla fram bra avtal. Det avgör ju värdet på mitt och ditt arbete. Därför vill jag att vi tänker ett varv extra när man ska gå ut och äta eller köpa varor eller tjänster – finns det kollektivavtal. Det borde vara en konkurrensfördel och inte tvärt om!
Ewa Glimhed, ordförande för LO-sektionen i Malmö
29 juli 2008
Gästbloggaren Petra Bergqvist om trygghet
Under sommarhalvåret ökar antalet utomhusvåldtäkter kraftigt. Samtidigt känner jag mig tryggare när jag går hem på kvällen eftersom det är ljust ute och fler människor som rör sig i min omgivning. All statistik visar på att det är störst risk att bli utsatt för våld eller sexuella övergrepp av en man som står mig nära. Ändå känner jag mig tryggare med män som jag känner eller har en relation till. Ska det kallas naivitet eller överlevnadsstrategi den där känslan av trygghet som fungerar som ett filter för verkligheten?
När jag var yngre brukade jag trotsa mörkret och vägra vara rädd. Istället för den upplysta omvägen tog jag genvägen genom parken. Det gav mig en känsla av makt. En känsla av att jag tog natten tillbaka just där och då. Fast redan då insåg jag nog att känslor inte är något som förändrar verkligheten. Att jag vågade trotsa mörkret hotade inte manssamhället och gjorde ingen annan tjej tryggare. Det enda sättet att förändra är att se verkligheten utan filter, se att vad som händer andra kan lika gärna hända mig. Tjejer som har blivit våldtagna, misshandlade eller utnyttjade är som jag, helt vanliga tjejer. Medvetenheten är min motståndsstrategi. Att våga se män som potentiella förövare är att se hur manssamhället måste förändras i grunden för att jag som tjej ska slippa förlita mig på en känsla av trygghet. Det är möjligt, eller kanske närmare bestämt högst sannolikt, att många killar känner sig förorättade av en sådan strategi, men det är bara att förklara att den feministiska kampen inte kan ta hänsyn till känslor på det sättet. Då kommer vi aldrig att kunna förändra manssamhället och de är väl inte försvarare av manssamhället, eller?
Petra Bergquist, ordförande SSU-Skåne
.
När jag var yngre brukade jag trotsa mörkret och vägra vara rädd. Istället för den upplysta omvägen tog jag genvägen genom parken. Det gav mig en känsla av makt. En känsla av att jag tog natten tillbaka just där och då. Fast redan då insåg jag nog att känslor inte är något som förändrar verkligheten. Att jag vågade trotsa mörkret hotade inte manssamhället och gjorde ingen annan tjej tryggare. Det enda sättet att förändra är att se verkligheten utan filter, se att vad som händer andra kan lika gärna hända mig. Tjejer som har blivit våldtagna, misshandlade eller utnyttjade är som jag, helt vanliga tjejer. Medvetenheten är min motståndsstrategi. Att våga se män som potentiella förövare är att se hur manssamhället måste förändras i grunden för att jag som tjej ska slippa förlita mig på en känsla av trygghet. Det är möjligt, eller kanske närmare bestämt högst sannolikt, att många killar känner sig förorättade av en sådan strategi, men det är bara att förklara att den feministiska kampen inte kan ta hänsyn till känslor på det sättet. Då kommer vi aldrig att kunna förändra manssamhället och de är väl inte försvarare av manssamhället, eller?
Petra Bergquist, ordförande SSU-Skåne
.
27 juli 2008
Radiotips
P1 sänder en serie radioprogram i sommar som heter Heliga familjen som har debatterats en del och som jag absolut kan rekommendera. Programmen handlar om kärnfamiljen och om svårigheten att leva jämställt. Antingen kan man lyssna på dem kl 10 på fredagar eller ladda ner dem här.
Trevlig lyssning!
/Jorun
Trevlig lyssning!
/Jorun
23 juli 2008
Gästbloggaren Kristin Linderoth om den lösa generationen
I Ordfront Magasin nr 6 finns en artikel som faktiskt alla borde läsa; ”Den grundlurade generationen” av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om oss som växte upp under 90-talet, vi som blivit snuvade på konfekten men ändå fått lära oss att ta skeden i vacker hand. Ekis Ekman lägger fram det svart på vitt; det är inte bara jag och mina vänner utan en struktur. Hälften av alla i Sverige mellan 20-27 år har inget eget boende, och hälften av alla anställda under 26 år har ett tidsbegränsat arbete. Sedan 1990 har antalet fattiga mellan 20 och 29 år fördubblats enligt en rapport från Socialstyrelsen, och det är den enda gruppen som blivit fattigare det senaste decenniet. Våra liv präglas av vikariepooler, timanställningar, svartjobb och provisionsbaserad telefonförsäljning. Vi är generationen som skaffar flera utbildningar och feta studielån, och ändå inte ens få ett städjobb. Bara 40 procent av de unga kvinnorna idag har ett heltidsjobb, jämfört med 60 procent av de unga männen. Själv har jag äntligen lyckats få ett timvikariat, ett nödvändigt komplement till studiemedlet. En dag i juni står jag i oväsendet mellan två X2000-vagnar, och försöker frenetiskt komma fram till vikariebanken. Det tutar bara upptaget. Jag ringer upp, lägger på, ringer upp igen. På ett av mina timvik skickar de nämligen ut sms om lediga arbetspass. Den som slänger sig på telefonen först får det. Så drillas vi till att vara flexibla, alltid redo. Det enda sättet att överleva är klättra på varandra.
Att leva med den här ständiga osäkerheten är normalt för oss som växt upp med 90-talskrisen. Vi har fått lära oss att inte kräva nåt, att vara tacksamma för det lilla. Vi översköljs ständigt av påståenden om att facket är omodernt, att ideologierna är döda och att ungdomar inte är intresserade av politik. Jag tänker ofta på det här, men det är först när jag läser Ekmans artikel som jag fattar vidden av hur vi faktiskt har det. Vi är den lösa generationen. Bostadslösa, arbetslösa, rotlösa, hopplösa. Och vi är så indoktrinerade att vi ibland misstar vårt osynliga fängelse för frihet.
I åldersgruppen 20-29 år finns de mest stressade, de mest sjukskrivna, de med störst sömnproblem. Var tredje ung kvinna är stressad och har så kallat ”nedsatt psykiskt välbefinnande”. Det är högst av alla i hela befolkningen säger Folkhälsoinstitutet. Det skulle kunna ligga en enorm politisk sprängkraft i det här, men istället luras vi att tro att det är är varje kvinnas eget problem, som kan botas med lite medicin och terapi. De som inte pallar trycket får skylla sig själva, blir sjukskrivna och flåsade i nacken av Försäkringskassan. Tänk om vi istället skulle samla oss; de utbrända, de ensamma, de hemlösa, socialbidragstagarna, de underbetalda kvinnorna, narkomanerna, de psykiskt sjuka, ungdomarna som har tre jobb för att överleva eller inget jobb alls. En massiv armé av trasiga, förbannade människor skulle dra fram över gatorna och formulera ett rungande NEJ som ekade genom hela det här ruttna skitsamhället. Jag väntar bara på gnistan som tänder elden.
Att leva med den här ständiga osäkerheten är normalt för oss som växt upp med 90-talskrisen. Vi har fått lära oss att inte kräva nåt, att vara tacksamma för det lilla. Vi översköljs ständigt av påståenden om att facket är omodernt, att ideologierna är döda och att ungdomar inte är intresserade av politik. Jag tänker ofta på det här, men det är först när jag läser Ekmans artikel som jag fattar vidden av hur vi faktiskt har det. Vi är den lösa generationen. Bostadslösa, arbetslösa, rotlösa, hopplösa. Och vi är så indoktrinerade att vi ibland misstar vårt osynliga fängelse för frihet.
I åldersgruppen 20-29 år finns de mest stressade, de mest sjukskrivna, de med störst sömnproblem. Var tredje ung kvinna är stressad och har så kallat ”nedsatt psykiskt välbefinnande”. Det är högst av alla i hela befolkningen säger Folkhälsoinstitutet. Det skulle kunna ligga en enorm politisk sprängkraft i det här, men istället luras vi att tro att det är är varje kvinnas eget problem, som kan botas med lite medicin och terapi. De som inte pallar trycket får skylla sig själva, blir sjukskrivna och flåsade i nacken av Försäkringskassan. Tänk om vi istället skulle samla oss; de utbrända, de ensamma, de hemlösa, socialbidragstagarna, de underbetalda kvinnorna, narkomanerna, de psykiskt sjuka, ungdomarna som har tre jobb för att överleva eller inget jobb alls. En massiv armé av trasiga, förbannade människor skulle dra fram över gatorna och formulera ett rungande NEJ som ekade genom hela det här ruttna skitsamhället. Jag väntar bara på gnistan som tänder elden.
.
Kristin Linderoth, jämställdhetsansvarig i SSUs förbundsstyrelse
.
22 juli 2008
På rätt sida älven
När jag gick med i SSU 1993 tittade vi på ett repotage som hette "På rätt sida älven". Det repotaget etsade sig fast i mitt minne. Antagligen för att det satte ord på det jag som barn upplevt. De orättvisor och klasskillnader jag kände när jag som 11-åring flyttade från höghusområdet Kronogården till ett villaområde på andra sidan staden. Vi flyttade bara några kilometer men olikheterna fick det att kännas som flera mil.
I "På rätt sidan älven" åker Janne Josefsson med Spårvagn 5 genom Göteborg, från stadsdelen Örgryte till Biskopsgården. Året är 1987 och han intervjuar elever från en åk 9 i vardera stadsdel. Ungdomarna berättar om sina drömmar och tankar om framtiden. Killen i Biskopsgården ska jobba på volvo medan killen från Örgryte inte är nöjd förrän han blir direktör. Med repotaget vill Josefsson visa på klassklyftorna och segregationen som fanns i Göteborg.
Igår visade SVT en uppföljning av "På rätt sida älven". Josefsson söker upp ungdomarna i de båda nionde klasserna för se vad de gör idag drygt 20 år senare. Jag kan rekomendera alla att titta på repotaget. Det blir så tydligt att klassamhället lever kvar och att klyforna är större än någonsin.
Frida
I "På rätt sidan älven" åker Janne Josefsson med Spårvagn 5 genom Göteborg, från stadsdelen Örgryte till Biskopsgården. Året är 1987 och han intervjuar elever från en åk 9 i vardera stadsdel. Ungdomarna berättar om sina drömmar och tankar om framtiden. Killen i Biskopsgården ska jobba på volvo medan killen från Örgryte inte är nöjd förrän han blir direktör. Med repotaget vill Josefsson visa på klassklyftorna och segregationen som fanns i Göteborg.
Igår visade SVT en uppföljning av "På rätt sida älven". Josefsson söker upp ungdomarna i de båda nionde klasserna för se vad de gör idag drygt 20 år senare. Jag kan rekomendera alla att titta på repotaget. Det blir så tydligt att klassamhället lever kvar och att klyforna är större än någonsin.
Frida
14 juli 2008
Gästbloggaren Carina Brandow om korruptionen i Burma
Den thailändska staden Mae Sot ligger på gränsen mellan Thailand och Burma och majoriteten av stadens invånare är burmeser. Det är en stad som inte påminner om någon annan stad, den är varken thailändsk eller burmesisk, istället är den specifik på ett egendomligt vis. Vardagen i Mae Sot präglas av en utbredd korruption inom den thailändska poliskåren, en exploatering av burmeserna, som till en majoritet befinner sig illegalt i Thailand. Burmeser stoppas ständigt på Mae Sots gator och avkrävs en muta för att slippa arrestering. Ryktet säger att thailändska poliser skickas till Mae Sot istället för att befordras, så ansenlig är polisernas inkomst från mutorna.
De burmeser som befinner sig här är antingen politiska flyktingar från militärjuntans Burma, eller underbetalda migrantarbetare. Fattigdomen är hög och mutorna till polisen skär djupt i hushållskassan, säkerhet är därför prioriterat i burmesernas vardag. Rädslan för att bli arresterad begränsar burmesernas möjlighet att röra sig fritt. Framförallt kvinnor drabbas och många kvinnor lämnar i stort sett aldrig hemmet. De vardagliga sysslorna utförs med rädslan ständigt i medvetandet; marknaden är mindre farlig när regnet faller eller tidigt på morgonen, innan gryningen. I sällskap med en man blir sårbarheten för trakasserier vid en eventuell arrestering mindre. En mindre summa pengar i fickan gör att mutan till polisen blir mindre, då är det bättre att gå två gånger för matinköpen.
Även bortsett från mutor och korruption innebär det thai-burmesiska gränslandet ett hårt liv för burmeserna. De burmesiska migrantarbetarna utnyttjas av fabriksägare med lagen på sin sida. Den lagstadgade minimilönen är långt mycket lägre för migrantarbetare än för thailändska arbetare och burmeser har inte rätt att bilda fackföreningar. Många av arbetarna får inte den lagstadgade minimilönen och en stor summa av deras lön går tillbaka till arbetsgivaren som betalning för det eländiga boende som fabriksägarna förser dem med. Den vanliga arbetstiden är 11 timmar om dagen och att få gå på toaletten under arbetstid är ingen självklar rättighet. De lediga dagarna uppgår till en dag per månad.
Misshandel av burmesiska arbetare är inte ovanligt och det har hänt att arbetsgivare mördat sina anställda, med polisens medvetande. Ingen utredning sker, varken thailändska eller burmesiska myndigheter bryr sig om de burmesiska migrantarbetarna. Kvinnors sårbarhet är särskilt stor då sexuella trakasserier är vanligt förekommande.
Carina Brandow, ordförande för S-studenter i Borås
(Bor för tillfället i Mae Sot)
De burmeser som befinner sig här är antingen politiska flyktingar från militärjuntans Burma, eller underbetalda migrantarbetare. Fattigdomen är hög och mutorna till polisen skär djupt i hushållskassan, säkerhet är därför prioriterat i burmesernas vardag. Rädslan för att bli arresterad begränsar burmesernas möjlighet att röra sig fritt. Framförallt kvinnor drabbas och många kvinnor lämnar i stort sett aldrig hemmet. De vardagliga sysslorna utförs med rädslan ständigt i medvetandet; marknaden är mindre farlig när regnet faller eller tidigt på morgonen, innan gryningen. I sällskap med en man blir sårbarheten för trakasserier vid en eventuell arrestering mindre. En mindre summa pengar i fickan gör att mutan till polisen blir mindre, då är det bättre att gå två gånger för matinköpen.
Även bortsett från mutor och korruption innebär det thai-burmesiska gränslandet ett hårt liv för burmeserna. De burmesiska migrantarbetarna utnyttjas av fabriksägare med lagen på sin sida. Den lagstadgade minimilönen är långt mycket lägre för migrantarbetare än för thailändska arbetare och burmeser har inte rätt att bilda fackföreningar. Många av arbetarna får inte den lagstadgade minimilönen och en stor summa av deras lön går tillbaka till arbetsgivaren som betalning för det eländiga boende som fabriksägarna förser dem med. Den vanliga arbetstiden är 11 timmar om dagen och att få gå på toaletten under arbetstid är ingen självklar rättighet. De lediga dagarna uppgår till en dag per månad.
Misshandel av burmesiska arbetare är inte ovanligt och det har hänt att arbetsgivare mördat sina anställda, med polisens medvetande. Ingen utredning sker, varken thailändska eller burmesiska myndigheter bryr sig om de burmesiska migrantarbetarna. Kvinnors sårbarhet är särskilt stor då sexuella trakasserier är vanligt förekommande.
Carina Brandow, ordförande för S-studenter i Borås
(Bor för tillfället i Mae Sot)
11 juli 2008
Könsroller i Almedalen
Under politikerveckan i Almedalen är könsrollerna som huggna i sten. När Sveriges Kommuner och Landsting har seminarium om vården sitter fyra kvinnor och en man i panelen. När ämnet några timmar senare är infrastruktur har de ersatts av fyra män och en kvinna. På ett seminarium om hur Sverige kan bli världsledande på konferenser och kongresser deltar sju män i varierande åldrar. ”Varför har ni inte med en enda kvinna” frågar jag en av dem när han har klivit ner. Han mulnar, märkbart irriterad. ”Det förändrar ingenting i sakfrågan. Jag tror inte att en kvinna skulle sagt NÅN-ting annorlunda.” ”Men tänker ni inte på vilka signaler ni sänder? Det här handlar ju ändå om marknadsföring.” Kongressmannen viftar bort mig. På scenen maler hans kostymkollegor vidare om kongressernas ekonomiska välsignelse.
Kongressdeltagarna bor, äter och shoppar för massor av pengar. Men bor, äter och shoppar kvinnor på samma sätt som män? Skulle inte tro det. Och tyvärr, gubbar, men det förändrar en hel del i sakfrågan. Vår idé om en trevlig middag är inte fläsk med löksås, vår idé om shopping är inte sameknivar för femtusen spänn och vi vill veta hur tryggt det är att promenera till hotellet mitt i natten och hur ofta ni tänker städa damtoaletten innan vi bestämmer oss för vilken kongressanläggning som ska få våra pengar.
Tiden när alla kongresser och konferenser befolkades av gubbar i grå kostym är förbi. Idag är det lika ofta kvinnor som åker på kongress – och som beslutar om och arrangerar tillställningarna. Så om Sverige ska bli världsledande på kongresser, duger det inte med sju män i panelen.
/Julia
.
Kongressdeltagarna bor, äter och shoppar för massor av pengar. Men bor, äter och shoppar kvinnor på samma sätt som män? Skulle inte tro det. Och tyvärr, gubbar, men det förändrar en hel del i sakfrågan. Vår idé om en trevlig middag är inte fläsk med löksås, vår idé om shopping är inte sameknivar för femtusen spänn och vi vill veta hur tryggt det är att promenera till hotellet mitt i natten och hur ofta ni tänker städa damtoaletten innan vi bestämmer oss för vilken kongressanläggning som ska få våra pengar.
Tiden när alla kongresser och konferenser befolkades av gubbar i grå kostym är förbi. Idag är det lika ofta kvinnor som åker på kongress – och som beslutar om och arrangerar tillställningarna. Så om Sverige ska bli världsledande på kongresser, duger det inte med sju män i panelen.
/Julia
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
