Som övergripande mål har jämställdhet ett brett politiskt stöd. Vilka åtgärder det motiverar i enskilda sakfrågor är däremot föremål för omfattande debatt. När det råder ojämlikhet vad gäller andelen män eller kvinnor inom ett visst område är det ibland tillåtet med positiv särbehandlig exempelvis om en arbetsplats har ovanligt få kvinnor, eller om utbildning lockar ovanligt få män. Detta gjorde man med förskollärare på 1970-talet.
I Sverige har jämställdhet haft en central ställning i samhällsdebatten sedan 1970-talet, och landet räknas ibland som ett föregångsland i frågan. Hur är detta möjligt då män bestämmer dagordningen? Svaret är: ”Det är inte möjligt”. Fortfarande gäller Berit Ås ”härskartekniker”
Osynliggörande: Man blir inte presenterad vid ett möte. När man talar prasslas det med papper, pratas i telefon. Ingen respons – när föredraget är slut är det ingen som säger något.
Förlöjligande: Skämt på annans bekostnad: Kvinnor på konferens är detsamma som en hönsgård. Även infantilisering: Lilla vän, det måste jag hjälpa dig med.
Undanhållande av information: Att ha information och hålla på den innebär makt. Männen tar en öl efter jobbet och fattar informella beslut. Den som saknar information känner sig korkad, kan fatta felaktiga beslut eller bli handlingsförlamad.
Dubbelbestraffning: Både det du gör och inte gör är fel. Går du på ett möte på kvällstid försummar du dina barn. Stannar du hemma är du oseriös.
Påförande av skuld och skam: Ofta en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Du känner skuld och skam trots att det inte är ditt fel. En kvinna som utsätts för sexuella trakasserier har sig själv att skylla eftersom hon har en kort kjol.
Stå på er tjejer! Vi kan, vi behövs, och vi måste dagligen bevisa det.
Elsa Hansson
Riddare av ”Sofielunds Folkets hus”
Medlem i S-kvinnoklubben K.A.R.L.
och i Sofielunds S-förening
Står på Riksdagslistans 7:e plats
Är inte riktigt lika arg längre
.
28 augusti 2008
Det är Björklund som är en bluff!
Utbildningsminister Jan Björklund i synnerhet, och borgerliga politker i allmänhet, brukar upprepa hur dålig den svenska skolan är. Alla rapporter som kommit under 2000-talet där den svenska skolan ligger i topp nonchaleras. I ett debattinlägg i DN (19980305) avfärdar han under rubriken ”Bluff att Sverige är bäst i världen” matematikundersökningen för gymnasieelever i TIMSS 1995. Björklund säger att den svenska skolan är inne i den allvarligaste krisen någonsin, samtidigt som flera undersökningar visar att Sverige är ledande inom utbildingsområdet och den svenska skolan ligger i topp i OECDs senaste sammanställning från 2006. Så trots att Björklund upprepar att svenska skolan är dålig och i kris visar flera undersökningar och rapporter motsatsen. Då menar Björklund att rapporterna är bluff. Jag undrar vem det är som är en bluff?
Lyssna på P1s granskning av Björklund här, den är mycket bra och underhållande.
Jag vill betona att jag med detta inte menar att det inte finns brister inom utbildningsområdet. Tvärtom finns det mycket som kan göras och förbättras. Men tillskillnad från minister Björklund vill jag inte svartmåla allt fantastiskt arbete som görs runt om i skolorna i Sverige, och jag ser andra lösningar än den nuvarande regeringens utbildningspolitik.
/Frida
.
Lyssna på P1s granskning av Björklund här, den är mycket bra och underhållande.
Jag vill betona att jag med detta inte menar att det inte finns brister inom utbildningsområdet. Tvärtom finns det mycket som kan göras och förbättras. Men tillskillnad från minister Björklund vill jag inte svartmåla allt fantastiskt arbete som görs runt om i skolorna i Sverige, och jag ser andra lösningar än den nuvarande regeringens utbildningspolitik.
/Frida
.
19 augusti 2008
Gästbloggaren Ingalill Bjartén skriver från Palestina
En mamma i Gaza väntar på sitt barn. En trettonårig pojke på väg hem från en dag i skolan. Plötsligt hörs dånet eka mellan husen. Israeliska flygplan visar sig på den klarblå himlen. Ångesten kramar mammans hjärta. Bomberna faller över Gaza. Var är mitt barn? Senare kommer den palestinska polisen till mammans hus. Din son är död. Dödad av israeliska bomber. Mamman chockad vill se sin son. Det är ingenting att se. Mamman vidhåller sitt krav. På bårhuset får mamman ta farväl av vad som återstår av sonen. En sko och resterna av ett ben sitter i denna. De israeliska bomberna över Gaza har åter talat. Ett oskyldigt barns liv har släckts.
Ingalill BjarténSkånes S-kvinnor
Ingalill BjarténSkånes S-kvinnor
13 augusti 2008
Vård eller skattesänkningar?
För ett par veckor sedan födde jag på Malmö allmänna sjukhus. Jag hade förberett mig väl, läst på ordentligt och i förväg bestämt mig för hur jag ville ha det i en mängd avseenden. När jag väl var där gick allt väldigt snabbt och det mesta blev annorlunda mot vad jag föreställt mig i förväg.
Jag kan så här i efterhand känna stor tacksamhet för den fantastiska vård jag fick i samband med förlossningen. Alla personalkategorier imponerade på mig och min man – undersköterskor, barnmorskor och läkare. De var proffsiga, trevliga, engagerade och lyhörda.
Jag behövde inte tjata mig till bedövning utan barnmorskan respekterade mitt önskemål direkt. Det kändes väldigt skönt och gav mig en vilopaus som gjorde att jag sedan orkade den sista biten.
När hjärtljuden på barnet gick ner i slutet av förlossningen blev jag stressad och kände mig hjälplös. Då var det en stor lättnad att ett helt gäng barnmorskor och en läkare nästan omedelbart kom till undsättning och såg till att både jag och mitt barn klarade förlossningen utan några allvarliga men. Det var dramatiskt, det gjorde ont och både jag och barnet var medtagna en tid efteråt – men vi klarade det!
Vad som helst kan hända vid en förlossning och då vill man ha bästa tänkbara vård. Bara tanken att föda hemma eller på en förlossningsavdelning med sämre kvalitet ger mig kalla kårar…
Även om jag fick utmärkt vård både på förlossningsavdelningen och på BB efteråt så kunde jag se att trycket på personalen var stort. Det råder Baby-boom och extra personal hade ändå kallats in för att klara pressen.
För ett tag sedan drabbades skånsk sjukvård av ett stort sparbeting. Det var borgarna i Region Skåne som låg bakom. Jerker Swanstein (m) hävdade till och med att det råder "arbetsbrist", d.v.s. att personalen i sjukvården inte har tillräckligt med arbetsuppgifter och därför skulle ett par tusen sägas upp, varav flera hundra på Malmö allmänna sjukhus. Köerna i vården är bevis nog för att detta inte stämmer!
Även om borgarna kanske tar sitt förnuft till fånga och stoppar en del av besparingarna för att inte förlora nästa val, så är hotet inte över. Så länge de värderar skattesänkningar högre än kvaliteten i vården känner i alla fall jag mig inte trygg!
Hillevi
Jag kan så här i efterhand känna stor tacksamhet för den fantastiska vård jag fick i samband med förlossningen. Alla personalkategorier imponerade på mig och min man – undersköterskor, barnmorskor och läkare. De var proffsiga, trevliga, engagerade och lyhörda.
Jag behövde inte tjata mig till bedövning utan barnmorskan respekterade mitt önskemål direkt. Det kändes väldigt skönt och gav mig en vilopaus som gjorde att jag sedan orkade den sista biten.
När hjärtljuden på barnet gick ner i slutet av förlossningen blev jag stressad och kände mig hjälplös. Då var det en stor lättnad att ett helt gäng barnmorskor och en läkare nästan omedelbart kom till undsättning och såg till att både jag och mitt barn klarade förlossningen utan några allvarliga men. Det var dramatiskt, det gjorde ont och både jag och barnet var medtagna en tid efteråt – men vi klarade det!
Vad som helst kan hända vid en förlossning och då vill man ha bästa tänkbara vård. Bara tanken att föda hemma eller på en förlossningsavdelning med sämre kvalitet ger mig kalla kårar…
Även om jag fick utmärkt vård både på förlossningsavdelningen och på BB efteråt så kunde jag se att trycket på personalen var stort. Det råder Baby-boom och extra personal hade ändå kallats in för att klara pressen.
För ett tag sedan drabbades skånsk sjukvård av ett stort sparbeting. Det var borgarna i Region Skåne som låg bakom. Jerker Swanstein (m) hävdade till och med att det råder "arbetsbrist", d.v.s. att personalen i sjukvården inte har tillräckligt med arbetsuppgifter och därför skulle ett par tusen sägas upp, varav flera hundra på Malmö allmänna sjukhus. Köerna i vården är bevis nog för att detta inte stämmer!
Även om borgarna kanske tar sitt förnuft till fånga och stoppar en del av besparingarna för att inte förlora nästa val, så är hotet inte över. Så länge de värderar skattesänkningar högre än kvaliteten i vården känner i alla fall jag mig inte trygg!
Hillevi
12 augusti 2008
Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö
"Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor" är ett stadsövergripande treårigt projekt som startade i Malmö stad i februari 2006. Projektet skall pågå året ut och är ett samarbete med MKB fastigheter AB och Röda korset. Syftet med projektet är att förbättra situationen och ge skydd till hemlösa missbrukande kvinnor då denna grupp är extra utsatta för hot, våld och övergrepp samt att hitta långvariga boendealternativ för dessa kvinnor. Projektet ingår i regeringens satsning 2006-2008 mot hemlöshet i Sverige.
För närvarande arbetar jag som socionom i Malmö för vuxna med någon form av missbruksproblematik och kommer därför ofta i kontakt med bostadslösa missbrukande kvinnor. Min fråga till nuvarande regering men även till Malmö stad är vad som kommer att hända med denna specifika satsning när projektiden löper ut?
De kvinnor jag möter i mitt arbete och som sitter fast i en missbruksrelation är väldigt ensamma i en värld som är ytterst tuff och mansdominerad. Många av kvinnorna känner sig utelämnade från samhället och vågar inte förlita sig till myndigheter och polis. De vågar som regel inte anmäla de som misshandlar dem psykiskt och fysiskt. Kvinnorna står långt utanför bostadsmarknaden och männen håller ofta kvar sina kvinnor i destruktiva relationer där våld och övergrepp är vanligt förekommande. Dessa kvinnor är i behov av bättre boendealternativ och bör prioriteras. Hur skall det går för dessas kvinnor när projektet läggs ner? Vad kommer att hända med de fyra akutboendeplatser (Fribo) som i dagsläget finns?
/Cecilia Wohltat
04 augusti 2008
Gästbloggaren Alexandra Einerstam från pridefestivalen
Pride är över för denna gång. Detta år var Stockholm värd för Europride. Detta underbara spektakel som har blivit en folkfest även för heterosexuella men som fortfarande är och förblir en frizon för många hbt-personer. Hela arbetarrörelsen var samlad, under gemensam paroll – We are family! LO presenterade bland annat en ny facklig policy mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och könsidentitet.
Ibland får jag höra personer som säger till mig ”men Alexandra, varför tjatar du så om hbt-personers fri- och rättigheter? Ni kan ju göra allt som vi (heterosexuella) kan göra. Ni kan gifta er, ni kan inseminera och adoptera. Vi står ju till och med och applåderar, när ni går i prideparaden. Nu ska Sverige få könsneutralt äktenskap. Sluta tjata Alexandra!”
Kära heteros!
Nej, vi kan fortfarande inte göra allt som ni kan göra. Jag kommer att fortsätta ”tjata” om hbt-personers fri- och rättigheter så länge ”våra” fri- och rättigheter inte är samma som ”era”. För vad det i förlängningen handlar om så är det mänskliga rättigheter. Jag håller med om att vi i Sverige har kommit långt, vad beträffar mänskliga rättigheter, men vi är inte där än.
Jag och min fästmö kan till exempel inte visa vår kärlek i alla sammanhang. Vi kan inte, en mörk lördagsnatt, hålla varandra i hand på gatan, eller ge varandra en puss i tunnelbanan. Framför allt inte om klientelet i tunnelbanan eller på gatan är av sådant slag att om vi pussas, utsetts vi för hat, hot och våld. Vi måste hela tiden leva med ett säkerhetstänkande. Vi måste hela tiden ta med en rad olika faktorer i beräkningen, innan vi ger varandra den pussen eller den kramen. Tänker ni heteros så, varje gång ni vill pussa er partner?
Främlingsfientliga och homofobiska brott fortsätter att öka, enligt BRÅ:s årliga rapport. Under år 2007 identifierades 725 anmälningar som bedömdes innehålla ett huvudbrott med homofobiska motiv. Detta är det högsta antalet anmälda homofobiska hatbrott under den så kallade insamlingsperioden och innebär en ökning med 6 %, jämfört med året innan. Inga roliga siffror!
Att skaffa barn med en kvinna är inte det lättaste (och då tänker jag inte enbart på den biologiska omöjligheten). En kille sade till mig ”åk en sväng med Finlandsfärjan, så har du det överstökat” och visst kan jag göra det, men jag är inte så lockad av tanken. Väntetiden för insemination är lång i Sverige, ibland upp till två år. Därför fortsätter lesbiska kvinnor att åka till Danmark och Finland för insemination. Det gör insemination till en klassfråga, såväl för homosexuella kvinnor som för singelkvinnor i Sverige. Insemination för ensamstående kvinnor, är nämligen inte tillåtet i Sverige.
Två flator och två bögar som skaffar barn tillsammans är ett annat alternativ, men så kommer vi in på detta med fler än två juridiska vårdnadshavare. Om jag och en bög skaffar barn tillsammans, kommer således vi att bli de två juridiska vårdnadshavarna. Våra respektive får inte denna rättighet. Hur tror ni våra partners upplever en sådan diskriminering? Jag kan vidare inte vara surrogatmamma i Sverige.
Om nu könsneutralt äktenskap införs i Sverige och jag och min fästmö väljer att gå till en kyrka, så kommer vigselförrättaren ha rätt att säga ”nej, jag viger inte lesbiska par. Ni får gå någon annanstans”. Hur tror ni att min kristna fästmö upplever det? Det är vad enmansutredningen kom fram till (SOU 2007: 17). I jämförelse med andra länder, har vi i Sverige kommit lång vad beträffar hbt-personers fri och rättigheter. I över 70 länder är homosexualitet förbjudet i lagstiftningen.
Jag har en hel arbetarrörelse som stöttar mig och alla andra homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vi får dock inte glömma våra vänner runt om i världen. Internationell solidaritet är något jag brinner för. Jag kommer att fortsätta driva frågor som har att göra med mänskliga rättigheter, därför är jag socialdemokrat. Socialdemokratin har sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.
Alexandra Einerstam
http://hbt-sossen.blogspot.com
Ibland får jag höra personer som säger till mig ”men Alexandra, varför tjatar du så om hbt-personers fri- och rättigheter? Ni kan ju göra allt som vi (heterosexuella) kan göra. Ni kan gifta er, ni kan inseminera och adoptera. Vi står ju till och med och applåderar, när ni går i prideparaden. Nu ska Sverige få könsneutralt äktenskap. Sluta tjata Alexandra!”
Kära heteros!
Nej, vi kan fortfarande inte göra allt som ni kan göra. Jag kommer att fortsätta ”tjata” om hbt-personers fri- och rättigheter så länge ”våra” fri- och rättigheter inte är samma som ”era”. För vad det i förlängningen handlar om så är det mänskliga rättigheter. Jag håller med om att vi i Sverige har kommit långt, vad beträffar mänskliga rättigheter, men vi är inte där än.
Jag och min fästmö kan till exempel inte visa vår kärlek i alla sammanhang. Vi kan inte, en mörk lördagsnatt, hålla varandra i hand på gatan, eller ge varandra en puss i tunnelbanan. Framför allt inte om klientelet i tunnelbanan eller på gatan är av sådant slag att om vi pussas, utsetts vi för hat, hot och våld. Vi måste hela tiden leva med ett säkerhetstänkande. Vi måste hela tiden ta med en rad olika faktorer i beräkningen, innan vi ger varandra den pussen eller den kramen. Tänker ni heteros så, varje gång ni vill pussa er partner?
Främlingsfientliga och homofobiska brott fortsätter att öka, enligt BRÅ:s årliga rapport. Under år 2007 identifierades 725 anmälningar som bedömdes innehålla ett huvudbrott med homofobiska motiv. Detta är det högsta antalet anmälda homofobiska hatbrott under den så kallade insamlingsperioden och innebär en ökning med 6 %, jämfört med året innan. Inga roliga siffror!
Att skaffa barn med en kvinna är inte det lättaste (och då tänker jag inte enbart på den biologiska omöjligheten). En kille sade till mig ”åk en sväng med Finlandsfärjan, så har du det överstökat” och visst kan jag göra det, men jag är inte så lockad av tanken. Väntetiden för insemination är lång i Sverige, ibland upp till två år. Därför fortsätter lesbiska kvinnor att åka till Danmark och Finland för insemination. Det gör insemination till en klassfråga, såväl för homosexuella kvinnor som för singelkvinnor i Sverige. Insemination för ensamstående kvinnor, är nämligen inte tillåtet i Sverige.
Två flator och två bögar som skaffar barn tillsammans är ett annat alternativ, men så kommer vi in på detta med fler än två juridiska vårdnadshavare. Om jag och en bög skaffar barn tillsammans, kommer således vi att bli de två juridiska vårdnadshavarna. Våra respektive får inte denna rättighet. Hur tror ni våra partners upplever en sådan diskriminering? Jag kan vidare inte vara surrogatmamma i Sverige.
Om nu könsneutralt äktenskap införs i Sverige och jag och min fästmö väljer att gå till en kyrka, så kommer vigselförrättaren ha rätt att säga ”nej, jag viger inte lesbiska par. Ni får gå någon annanstans”. Hur tror ni att min kristna fästmö upplever det? Det är vad enmansutredningen kom fram till (SOU 2007: 17). I jämförelse med andra länder, har vi i Sverige kommit lång vad beträffar hbt-personers fri och rättigheter. I över 70 länder är homosexualitet förbjudet i lagstiftningen.
Jag har en hel arbetarrörelse som stöttar mig och alla andra homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vi får dock inte glömma våra vänner runt om i världen. Internationell solidaritet är något jag brinner för. Jag kommer att fortsätta driva frågor som har att göra med mänskliga rättigheter, därför är jag socialdemokrat. Socialdemokratin har sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.
Alexandra Einerstam
http://hbt-sossen.blogspot.com
01 augusti 2008
Gästbloggaren: Vad är ett arbete värt?
Fair Trade – Rättvisemärkt ett bra sätt att förändra världen. Malmö är Sveriges första Fair Trade City – det förpliktigar. Visst känns det bra att man genom att välja aktivt som konsument kan se till att de som producerat varan får anständigt betalt. Samma sak gäller här hemma – om det finns kollektivavtal är detta oftast en garant för att de som jobbar där får anständigt betalt. Varför efterfrågar vi inte detta oftare innan vi gör våra inköp?
I Sverige har vi ingen lagstadgad minimilön utan det regleras i kollektivavtal – så alla som arbetar här i landet borde vara intresserade av att det finns starka fackföreningar som kan förhandla fram bra avtal. Det avgör ju värdet på mitt och ditt arbete. Därför vill jag att vi tänker ett varv extra när man ska gå ut och äta eller köpa varor eller tjänster – finns det kollektivavtal. Det borde vara en konkurrensfördel och inte tvärt om!
Ewa Glimhed, ordförande för LO-sektionen i Malmö
I Sverige har vi ingen lagstadgad minimilön utan det regleras i kollektivavtal – så alla som arbetar här i landet borde vara intresserade av att det finns starka fackföreningar som kan förhandla fram bra avtal. Det avgör ju värdet på mitt och ditt arbete. Därför vill jag att vi tänker ett varv extra när man ska gå ut och äta eller köpa varor eller tjänster – finns det kollektivavtal. Det borde vara en konkurrensfördel och inte tvärt om!
Ewa Glimhed, ordförande för LO-sektionen i Malmö
29 juli 2008
Gästbloggaren Petra Bergqvist om trygghet
Under sommarhalvåret ökar antalet utomhusvåldtäkter kraftigt. Samtidigt känner jag mig tryggare när jag går hem på kvällen eftersom det är ljust ute och fler människor som rör sig i min omgivning. All statistik visar på att det är störst risk att bli utsatt för våld eller sexuella övergrepp av en man som står mig nära. Ändå känner jag mig tryggare med män som jag känner eller har en relation till. Ska det kallas naivitet eller överlevnadsstrategi den där känslan av trygghet som fungerar som ett filter för verkligheten?
När jag var yngre brukade jag trotsa mörkret och vägra vara rädd. Istället för den upplysta omvägen tog jag genvägen genom parken. Det gav mig en känsla av makt. En känsla av att jag tog natten tillbaka just där och då. Fast redan då insåg jag nog att känslor inte är något som förändrar verkligheten. Att jag vågade trotsa mörkret hotade inte manssamhället och gjorde ingen annan tjej tryggare. Det enda sättet att förändra är att se verkligheten utan filter, se att vad som händer andra kan lika gärna hända mig. Tjejer som har blivit våldtagna, misshandlade eller utnyttjade är som jag, helt vanliga tjejer. Medvetenheten är min motståndsstrategi. Att våga se män som potentiella förövare är att se hur manssamhället måste förändras i grunden för att jag som tjej ska slippa förlita mig på en känsla av trygghet. Det är möjligt, eller kanske närmare bestämt högst sannolikt, att många killar känner sig förorättade av en sådan strategi, men det är bara att förklara att den feministiska kampen inte kan ta hänsyn till känslor på det sättet. Då kommer vi aldrig att kunna förändra manssamhället och de är väl inte försvarare av manssamhället, eller?
Petra Bergquist, ordförande SSU-Skåne
.
När jag var yngre brukade jag trotsa mörkret och vägra vara rädd. Istället för den upplysta omvägen tog jag genvägen genom parken. Det gav mig en känsla av makt. En känsla av att jag tog natten tillbaka just där och då. Fast redan då insåg jag nog att känslor inte är något som förändrar verkligheten. Att jag vågade trotsa mörkret hotade inte manssamhället och gjorde ingen annan tjej tryggare. Det enda sättet att förändra är att se verkligheten utan filter, se att vad som händer andra kan lika gärna hända mig. Tjejer som har blivit våldtagna, misshandlade eller utnyttjade är som jag, helt vanliga tjejer. Medvetenheten är min motståndsstrategi. Att våga se män som potentiella förövare är att se hur manssamhället måste förändras i grunden för att jag som tjej ska slippa förlita mig på en känsla av trygghet. Det är möjligt, eller kanske närmare bestämt högst sannolikt, att många killar känner sig förorättade av en sådan strategi, men det är bara att förklara att den feministiska kampen inte kan ta hänsyn till känslor på det sättet. Då kommer vi aldrig att kunna förändra manssamhället och de är väl inte försvarare av manssamhället, eller?
Petra Bergquist, ordförande SSU-Skåne
.
27 juli 2008
Radiotips
P1 sänder en serie radioprogram i sommar som heter Heliga familjen som har debatterats en del och som jag absolut kan rekommendera. Programmen handlar om kärnfamiljen och om svårigheten att leva jämställt. Antingen kan man lyssna på dem kl 10 på fredagar eller ladda ner dem här.
Trevlig lyssning!
/Jorun
Trevlig lyssning!
/Jorun
23 juli 2008
Gästbloggaren Kristin Linderoth om den lösa generationen
I Ordfront Magasin nr 6 finns en artikel som faktiskt alla borde läsa; ”Den grundlurade generationen” av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om oss som växte upp under 90-talet, vi som blivit snuvade på konfekten men ändå fått lära oss att ta skeden i vacker hand. Ekis Ekman lägger fram det svart på vitt; det är inte bara jag och mina vänner utan en struktur. Hälften av alla i Sverige mellan 20-27 år har inget eget boende, och hälften av alla anställda under 26 år har ett tidsbegränsat arbete. Sedan 1990 har antalet fattiga mellan 20 och 29 år fördubblats enligt en rapport från Socialstyrelsen, och det är den enda gruppen som blivit fattigare det senaste decenniet. Våra liv präglas av vikariepooler, timanställningar, svartjobb och provisionsbaserad telefonförsäljning. Vi är generationen som skaffar flera utbildningar och feta studielån, och ändå inte ens få ett städjobb. Bara 40 procent av de unga kvinnorna idag har ett heltidsjobb, jämfört med 60 procent av de unga männen. Själv har jag äntligen lyckats få ett timvikariat, ett nödvändigt komplement till studiemedlet. En dag i juni står jag i oväsendet mellan två X2000-vagnar, och försöker frenetiskt komma fram till vikariebanken. Det tutar bara upptaget. Jag ringer upp, lägger på, ringer upp igen. På ett av mina timvik skickar de nämligen ut sms om lediga arbetspass. Den som slänger sig på telefonen först får det. Så drillas vi till att vara flexibla, alltid redo. Det enda sättet att överleva är klättra på varandra.
Att leva med den här ständiga osäkerheten är normalt för oss som växt upp med 90-talskrisen. Vi har fått lära oss att inte kräva nåt, att vara tacksamma för det lilla. Vi översköljs ständigt av påståenden om att facket är omodernt, att ideologierna är döda och att ungdomar inte är intresserade av politik. Jag tänker ofta på det här, men det är först när jag läser Ekmans artikel som jag fattar vidden av hur vi faktiskt har det. Vi är den lösa generationen. Bostadslösa, arbetslösa, rotlösa, hopplösa. Och vi är så indoktrinerade att vi ibland misstar vårt osynliga fängelse för frihet.
I åldersgruppen 20-29 år finns de mest stressade, de mest sjukskrivna, de med störst sömnproblem. Var tredje ung kvinna är stressad och har så kallat ”nedsatt psykiskt välbefinnande”. Det är högst av alla i hela befolkningen säger Folkhälsoinstitutet. Det skulle kunna ligga en enorm politisk sprängkraft i det här, men istället luras vi att tro att det är är varje kvinnas eget problem, som kan botas med lite medicin och terapi. De som inte pallar trycket får skylla sig själva, blir sjukskrivna och flåsade i nacken av Försäkringskassan. Tänk om vi istället skulle samla oss; de utbrända, de ensamma, de hemlösa, socialbidragstagarna, de underbetalda kvinnorna, narkomanerna, de psykiskt sjuka, ungdomarna som har tre jobb för att överleva eller inget jobb alls. En massiv armé av trasiga, förbannade människor skulle dra fram över gatorna och formulera ett rungande NEJ som ekade genom hela det här ruttna skitsamhället. Jag väntar bara på gnistan som tänder elden.
Att leva med den här ständiga osäkerheten är normalt för oss som växt upp med 90-talskrisen. Vi har fått lära oss att inte kräva nåt, att vara tacksamma för det lilla. Vi översköljs ständigt av påståenden om att facket är omodernt, att ideologierna är döda och att ungdomar inte är intresserade av politik. Jag tänker ofta på det här, men det är först när jag läser Ekmans artikel som jag fattar vidden av hur vi faktiskt har det. Vi är den lösa generationen. Bostadslösa, arbetslösa, rotlösa, hopplösa. Och vi är så indoktrinerade att vi ibland misstar vårt osynliga fängelse för frihet.
I åldersgruppen 20-29 år finns de mest stressade, de mest sjukskrivna, de med störst sömnproblem. Var tredje ung kvinna är stressad och har så kallat ”nedsatt psykiskt välbefinnande”. Det är högst av alla i hela befolkningen säger Folkhälsoinstitutet. Det skulle kunna ligga en enorm politisk sprängkraft i det här, men istället luras vi att tro att det är är varje kvinnas eget problem, som kan botas med lite medicin och terapi. De som inte pallar trycket får skylla sig själva, blir sjukskrivna och flåsade i nacken av Försäkringskassan. Tänk om vi istället skulle samla oss; de utbrända, de ensamma, de hemlösa, socialbidragstagarna, de underbetalda kvinnorna, narkomanerna, de psykiskt sjuka, ungdomarna som har tre jobb för att överleva eller inget jobb alls. En massiv armé av trasiga, förbannade människor skulle dra fram över gatorna och formulera ett rungande NEJ som ekade genom hela det här ruttna skitsamhället. Jag väntar bara på gnistan som tänder elden.
.
Kristin Linderoth, jämställdhetsansvarig i SSUs förbundsstyrelse
.
22 juli 2008
På rätt sida älven
När jag gick med i SSU 1993 tittade vi på ett repotage som hette "På rätt sida älven". Det repotaget etsade sig fast i mitt minne. Antagligen för att det satte ord på det jag som barn upplevt. De orättvisor och klasskillnader jag kände när jag som 11-åring flyttade från höghusområdet Kronogården till ett villaområde på andra sidan staden. Vi flyttade bara några kilometer men olikheterna fick det att kännas som flera mil.
I "På rätt sidan älven" åker Janne Josefsson med Spårvagn 5 genom Göteborg, från stadsdelen Örgryte till Biskopsgården. Året är 1987 och han intervjuar elever från en åk 9 i vardera stadsdel. Ungdomarna berättar om sina drömmar och tankar om framtiden. Killen i Biskopsgården ska jobba på volvo medan killen från Örgryte inte är nöjd förrän han blir direktör. Med repotaget vill Josefsson visa på klassklyftorna och segregationen som fanns i Göteborg.
Igår visade SVT en uppföljning av "På rätt sida älven". Josefsson söker upp ungdomarna i de båda nionde klasserna för se vad de gör idag drygt 20 år senare. Jag kan rekomendera alla att titta på repotaget. Det blir så tydligt att klassamhället lever kvar och att klyforna är större än någonsin.
Frida
I "På rätt sidan älven" åker Janne Josefsson med Spårvagn 5 genom Göteborg, från stadsdelen Örgryte till Biskopsgården. Året är 1987 och han intervjuar elever från en åk 9 i vardera stadsdel. Ungdomarna berättar om sina drömmar och tankar om framtiden. Killen i Biskopsgården ska jobba på volvo medan killen från Örgryte inte är nöjd förrän han blir direktör. Med repotaget vill Josefsson visa på klassklyftorna och segregationen som fanns i Göteborg.
Igår visade SVT en uppföljning av "På rätt sida älven". Josefsson söker upp ungdomarna i de båda nionde klasserna för se vad de gör idag drygt 20 år senare. Jag kan rekomendera alla att titta på repotaget. Det blir så tydligt att klassamhället lever kvar och att klyforna är större än någonsin.
Frida
14 juli 2008
Gästbloggaren Carina Brandow om korruptionen i Burma
Den thailändska staden Mae Sot ligger på gränsen mellan Thailand och Burma och majoriteten av stadens invånare är burmeser. Det är en stad som inte påminner om någon annan stad, den är varken thailändsk eller burmesisk, istället är den specifik på ett egendomligt vis. Vardagen i Mae Sot präglas av en utbredd korruption inom den thailändska poliskåren, en exploatering av burmeserna, som till en majoritet befinner sig illegalt i Thailand. Burmeser stoppas ständigt på Mae Sots gator och avkrävs en muta för att slippa arrestering. Ryktet säger att thailändska poliser skickas till Mae Sot istället för att befordras, så ansenlig är polisernas inkomst från mutorna.
De burmeser som befinner sig här är antingen politiska flyktingar från militärjuntans Burma, eller underbetalda migrantarbetare. Fattigdomen är hög och mutorna till polisen skär djupt i hushållskassan, säkerhet är därför prioriterat i burmesernas vardag. Rädslan för att bli arresterad begränsar burmesernas möjlighet att röra sig fritt. Framförallt kvinnor drabbas och många kvinnor lämnar i stort sett aldrig hemmet. De vardagliga sysslorna utförs med rädslan ständigt i medvetandet; marknaden är mindre farlig när regnet faller eller tidigt på morgonen, innan gryningen. I sällskap med en man blir sårbarheten för trakasserier vid en eventuell arrestering mindre. En mindre summa pengar i fickan gör att mutan till polisen blir mindre, då är det bättre att gå två gånger för matinköpen.
Även bortsett från mutor och korruption innebär det thai-burmesiska gränslandet ett hårt liv för burmeserna. De burmesiska migrantarbetarna utnyttjas av fabriksägare med lagen på sin sida. Den lagstadgade minimilönen är långt mycket lägre för migrantarbetare än för thailändska arbetare och burmeser har inte rätt att bilda fackföreningar. Många av arbetarna får inte den lagstadgade minimilönen och en stor summa av deras lön går tillbaka till arbetsgivaren som betalning för det eländiga boende som fabriksägarna förser dem med. Den vanliga arbetstiden är 11 timmar om dagen och att få gå på toaletten under arbetstid är ingen självklar rättighet. De lediga dagarna uppgår till en dag per månad.
Misshandel av burmesiska arbetare är inte ovanligt och det har hänt att arbetsgivare mördat sina anställda, med polisens medvetande. Ingen utredning sker, varken thailändska eller burmesiska myndigheter bryr sig om de burmesiska migrantarbetarna. Kvinnors sårbarhet är särskilt stor då sexuella trakasserier är vanligt förekommande.
Carina Brandow, ordförande för S-studenter i Borås
(Bor för tillfället i Mae Sot)
De burmeser som befinner sig här är antingen politiska flyktingar från militärjuntans Burma, eller underbetalda migrantarbetare. Fattigdomen är hög och mutorna till polisen skär djupt i hushållskassan, säkerhet är därför prioriterat i burmesernas vardag. Rädslan för att bli arresterad begränsar burmesernas möjlighet att röra sig fritt. Framförallt kvinnor drabbas och många kvinnor lämnar i stort sett aldrig hemmet. De vardagliga sysslorna utförs med rädslan ständigt i medvetandet; marknaden är mindre farlig när regnet faller eller tidigt på morgonen, innan gryningen. I sällskap med en man blir sårbarheten för trakasserier vid en eventuell arrestering mindre. En mindre summa pengar i fickan gör att mutan till polisen blir mindre, då är det bättre att gå två gånger för matinköpen.
Även bortsett från mutor och korruption innebär det thai-burmesiska gränslandet ett hårt liv för burmeserna. De burmesiska migrantarbetarna utnyttjas av fabriksägare med lagen på sin sida. Den lagstadgade minimilönen är långt mycket lägre för migrantarbetare än för thailändska arbetare och burmeser har inte rätt att bilda fackföreningar. Många av arbetarna får inte den lagstadgade minimilönen och en stor summa av deras lön går tillbaka till arbetsgivaren som betalning för det eländiga boende som fabriksägarna förser dem med. Den vanliga arbetstiden är 11 timmar om dagen och att få gå på toaletten under arbetstid är ingen självklar rättighet. De lediga dagarna uppgår till en dag per månad.
Misshandel av burmesiska arbetare är inte ovanligt och det har hänt att arbetsgivare mördat sina anställda, med polisens medvetande. Ingen utredning sker, varken thailändska eller burmesiska myndigheter bryr sig om de burmesiska migrantarbetarna. Kvinnors sårbarhet är särskilt stor då sexuella trakasserier är vanligt förekommande.
Carina Brandow, ordförande för S-studenter i Borås
(Bor för tillfället i Mae Sot)
11 juli 2008
Könsroller i Almedalen
Under politikerveckan i Almedalen är könsrollerna som huggna i sten. När Sveriges Kommuner och Landsting har seminarium om vården sitter fyra kvinnor och en man i panelen. När ämnet några timmar senare är infrastruktur har de ersatts av fyra män och en kvinna. På ett seminarium om hur Sverige kan bli världsledande på konferenser och kongresser deltar sju män i varierande åldrar. ”Varför har ni inte med en enda kvinna” frågar jag en av dem när han har klivit ner. Han mulnar, märkbart irriterad. ”Det förändrar ingenting i sakfrågan. Jag tror inte att en kvinna skulle sagt NÅN-ting annorlunda.” ”Men tänker ni inte på vilka signaler ni sänder? Det här handlar ju ändå om marknadsföring.” Kongressmannen viftar bort mig. På scenen maler hans kostymkollegor vidare om kongressernas ekonomiska välsignelse.
Kongressdeltagarna bor, äter och shoppar för massor av pengar. Men bor, äter och shoppar kvinnor på samma sätt som män? Skulle inte tro det. Och tyvärr, gubbar, men det förändrar en hel del i sakfrågan. Vår idé om en trevlig middag är inte fläsk med löksås, vår idé om shopping är inte sameknivar för femtusen spänn och vi vill veta hur tryggt det är att promenera till hotellet mitt i natten och hur ofta ni tänker städa damtoaletten innan vi bestämmer oss för vilken kongressanläggning som ska få våra pengar.
Tiden när alla kongresser och konferenser befolkades av gubbar i grå kostym är förbi. Idag är det lika ofta kvinnor som åker på kongress – och som beslutar om och arrangerar tillställningarna. Så om Sverige ska bli världsledande på kongresser, duger det inte med sju män i panelen.
/Julia
.
Kongressdeltagarna bor, äter och shoppar för massor av pengar. Men bor, äter och shoppar kvinnor på samma sätt som män? Skulle inte tro det. Och tyvärr, gubbar, men det förändrar en hel del i sakfrågan. Vår idé om en trevlig middag är inte fläsk med löksås, vår idé om shopping är inte sameknivar för femtusen spänn och vi vill veta hur tryggt det är att promenera till hotellet mitt i natten och hur ofta ni tänker städa damtoaletten innan vi bestämmer oss för vilken kongressanläggning som ska få våra pengar.
Tiden när alla kongresser och konferenser befolkades av gubbar i grå kostym är förbi. Idag är det lika ofta kvinnor som åker på kongress – och som beslutar om och arrangerar tillställningarna. Så om Sverige ska bli världsledande på kongresser, duger det inte med sju män i panelen.
/Julia
.
03 juli 2008
Gästbloggaren Elsa Hansson är tacksam för vuxenstudier!
Jag heter Elsa Hansson, född i Hököpinge, inflyttad till Malmö som 14-åring då jag började arbeta. Hököpinge var som en ankdamm av världen. Kommunen hade sin egen polis med finka, egen ölgubbe som ofta hade våta byxor och egen fängelsekund. För mig var nog skolbiblioteket det viktigaste. Fint folk var disponenten på sockerbruket, läraren i folkskolan, rättaren på gården. Vi barn var arbetarbarn till 99 %. Men det fanns skillnader även bland arbetarbarnen. En skolkamrat till mig berättade i vuxen ålder att läraren talat om för henne att hon aldrig skulle bli något.
Alla pojkar hade dubbelnamn, det hade bönders barn oftast. Vi åkte till Trelleborg för att lära oss simma. Då fick vi titta på ”Sälen Isac” och ”Stora sjöormen” av Axel Ebbe. Det var inte självklart att man skulle läsa vidare. Det kostade pengar med högre studier. Därför blev det vuxenstudier för mig på 70-talet. Tack Sverige för att KomVux fanns!
Som pensionär läste jag med två andra överåriga ”Medicinsk antropologi”. Det var alldeles fantastiskt att få en inblick i detta ämne. Och tänk att det inte kostade mer än böckerna. Hur länge ska vi arbetarbarn få göra sådana saker?
Elsa Hansson
Medlem i S-kvinnoklubben K.A.R.L. och i Sofielunds S-förening i Malmö
.
Alla pojkar hade dubbelnamn, det hade bönders barn oftast. Vi åkte till Trelleborg för att lära oss simma. Då fick vi titta på ”Sälen Isac” och ”Stora sjöormen” av Axel Ebbe. Det var inte självklart att man skulle läsa vidare. Det kostade pengar med högre studier. Därför blev det vuxenstudier för mig på 70-talet. Tack Sverige för att KomVux fanns!
Som pensionär läste jag med två andra överåriga ”Medicinsk antropologi”. Det var alldeles fantastiskt att få en inblick i detta ämne. Och tänk att det inte kostade mer än böckerna. Hur länge ska vi arbetarbarn få göra sådana saker?
Elsa Hansson
Medlem i S-kvinnoklubben K.A.R.L. och i Sofielunds S-förening i Malmö
.
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen!
Sedan valet 2006 lyssnar jag bara med ett halvt öra på nyheterna och skummar igenom morgontidningen. Detta är ett försvar för att jag inte ska drabbas av högt blodtryck och dålig hälsa var och varannan dag. För den borgerliga regeringen har bråttom att genomföra det ena hemska reformen efter den andra. Resultatet är alltid detsamma; försämra för de som har det sämst för att kunna göra avdrag och skattelättnader för de redan rika.
Allra oroligast blir jag när major Björklund dyker upp i media. Sociala problem ska lösas genom att barn ska jagas, straffas, testas och bedömas. Som om inte hela vårt samhälle handlar om att bli bedömd, sorterad och placerad. Den ökade pressen i samhället har gjort att barn och ungdomar mår sämre psykiskt än någonsin. Allt handlar om att lyckas och att vara lyckad. Varför kan inte skolan få vara en fristad där barnen kan lära av lust och slippa tävla?
Socialdemokraternas vision om en skola för alla har blivit en skola för några. På grundskolan ska det skapas elitklasser för de allra bästa och på gymnasiet återinförs studentexamen och yrkesexamen. Barnen kommer redan från 12 års ålder sorteras in i A- och B-lag. Det känns som om vi färdas hundra år tillbaka i tiden. Jag sluter ögonen och önskar att det snart är val. Då kommer i alla fall jag göra vad jag kan för att rösta bort den här vidriga regeringen. Något de verkar medvetna om eftersom de har så bråttom att driva igenom sina beslut.
Frida
.
Allra oroligast blir jag när major Björklund dyker upp i media. Sociala problem ska lösas genom att barn ska jagas, straffas, testas och bedömas. Som om inte hela vårt samhälle handlar om att bli bedömd, sorterad och placerad. Den ökade pressen i samhället har gjort att barn och ungdomar mår sämre psykiskt än någonsin. Allt handlar om att lyckas och att vara lyckad. Varför kan inte skolan få vara en fristad där barnen kan lära av lust och slippa tävla?
Socialdemokraternas vision om en skola för alla har blivit en skola för några. På grundskolan ska det skapas elitklasser för de allra bästa och på gymnasiet återinförs studentexamen och yrkesexamen. Barnen kommer redan från 12 års ålder sorteras in i A- och B-lag. Det känns som om vi färdas hundra år tillbaka i tiden. Jag sluter ögonen och önskar att det snart är val. Då kommer i alla fall jag göra vad jag kan för att rösta bort den här vidriga regeringen. Något de verkar medvetna om eftersom de har så bråttom att driva igenom sina beslut.
Frida
.
24 juni 2008
Gästbloggaren Anki Bergström om skönhetsideal
Jag har nyligen varit hos både tandläkaren, läkaren och frissan. I väntrummen kan jag naturligtvis inte låta bli att läsa både vecko- och kvällstidningar. Eftersom jag inte läser sådana tidningar i vanliga fall ger det mig en möjlighet att hålla koll på vem som gift och skilt sig, även om det för min del ofta blir i helt fel ordning.
Även andra braskande rubriker möter mig när jag läser. Vi tjejer uppmanas i samtliga medier att banta för att komma i vår baddräkt lagom till sommarsäsongen. Metoderna för hur man skall banta varierar. Är det inte atkins så är det GI. Eller flygvärdinnemetoden. Eller viktväktarna, stenålders- eller äppledieten. Budskapet vänder sig uteslutande till tjejer och är glasklart – du duger inte som du är!
Samtidigt som vi vet att anorexiproblemen växer bland ungdomar uppmuntrar media det trådsmala idealet. Vilka ideal är det som lyfts fram?
Hur ser det ut för killarna då när jag läser veckopressen? Hur ska de komma i badbrallorna inför doppet i det stora blå? Det får vi inte veta eftersom det inte med en enda rad nämns i de olika tidningarna. Mäns badsäsong är inte av allmänt intresse, tycks det. Eller så är det ett tecken på sundhet från redaktionernas sida. Får män då se ut hursomhelst? En äldre man med stor mage har pondus och framhävs i texterna som stor ledare med aptit på livet. Och mat förmodligen. För kvinnor skulle samma situation vara liktydigt med fetma. De runda formerna kan alltså hyllas. Men tydligen bara på män.
Anki Bergström
Ledamot (S) i fritidsnämnden i Malmö
.
Även andra braskande rubriker möter mig när jag läser. Vi tjejer uppmanas i samtliga medier att banta för att komma i vår baddräkt lagom till sommarsäsongen. Metoderna för hur man skall banta varierar. Är det inte atkins så är det GI. Eller flygvärdinnemetoden. Eller viktväktarna, stenålders- eller äppledieten. Budskapet vänder sig uteslutande till tjejer och är glasklart – du duger inte som du är!
Samtidigt som vi vet att anorexiproblemen växer bland ungdomar uppmuntrar media det trådsmala idealet. Vilka ideal är det som lyfts fram?
Hur ser det ut för killarna då när jag läser veckopressen? Hur ska de komma i badbrallorna inför doppet i det stora blå? Det får vi inte veta eftersom det inte med en enda rad nämns i de olika tidningarna. Mäns badsäsong är inte av allmänt intresse, tycks det. Eller så är det ett tecken på sundhet från redaktionernas sida. Får män då se ut hursomhelst? En äldre man med stor mage har pondus och framhävs i texterna som stor ledare med aptit på livet. Och mat förmodligen. För kvinnor skulle samma situation vara liktydigt med fetma. De runda formerna kan alltså hyllas. Men tydligen bara på män.
Anki Bergström
Ledamot (S) i fritidsnämnden i Malmö
.
Ha kvar akutteamen!
Den borgerliga majoriteten tillsammans med Miljöpartiet i Region Skåne har nu fattat beslut om att avveckla organisationen prehospitala akutteam (PHAT ) för att spara 40 miljoner kronor. Dessa team innebar att den prehospitala nivån inom vården också fick tillgång till läkarkompetens, precis som övriga delar av sjukvården.
Det har bland annat inneburit att patienter som efter bedömning istället för att köras till sjukhus kan färdigbehandlas hemma samt extra förstärkning och kompetens i samband med svåra olyckor m.m. Ett exempel som kan nämnas är häftfrakturprocessen i Lund där patienten kan tas direkt till vårdavdelningen efter bedömning av PHAT-läkare istället för en omväg via akuten. De medicinskt ansvariga anser att de prehospitala akutteamen utgör en mycket viktig del av det prehospitala arbetet och att verksamheten nu funnit sina former.
Anledningen till beslutet går möjligtvis att finna I den borgerliga majoritetens ambition att istället använda de 40 miljonerna till att handla upp hembesöksbilar från en privat utförare. Hembesöksverksamheten kan inte ersätta det arbete som PHAT utför utan är snarare ett komplement till detta. För mig är det solklart att det inte är behovet av vård som är det viktigaste för borgarna när de prioriterar inom vården då det är viktigare att behandla förkylda personer i hemmet än att rädda akut sjuka människor!
Åsa Otterström, ledamot (S) i regionfullmäktige i Skåne
.
19 juni 2008
Gästbloggaren Marika Åsbrink Lindgren
”Proletärkvinnan utvecklas genom organiseringen, dras bort från generationers dumhet… och med hjälp av sin organisation kan hon kämpa sig fram till rättfärdiga och människovärdiga livsvillkor”. Orden är Anna Sterkys. Hon är en av de briljanta politiska begåvningar som glömts bort i arbetarrörelsens historia, bara för att hon var kvinna. Om henne och flera andra kvinnliga hjältar skriver jag och Anne-Marie Lindgren i boken ”Systrar, kamrater”.
Anna Sterky arbetade under hela sitt liv fackligt och politiskt. Hon hade en brinnande övertygelse som fick henne att bilda fackföreningar trots riskerna, att arbeta för kvinnlig rösträtt i decennier, och att kämpa för ett socialdemokratiskt kvinnoförbund trots att övriga partiet var måttligt intresserat. Hur orkade hon?
Anna trodde benhårt på att enda sättet att lösa de orättvisor hon såg var att gå samman och kämpa. Men det var inte alltid lätt. I brev till nära vännen Kata Dalström beskriver Anna ständigt uppblossande konflikter, gnissel och gnäll inom kvinnoklubbarna. Hon kände sig ensam och missförstådd. Många kan nog känna igen sig i denna baksida av det politiska engagemanget, än idag.
Det fantastiska med Anna Sterky är att hon ändå aldrig gav upp. Hon glöder hela livet. Hon slutar aldrig att tro på sina ideal, att politiken ska göra människan – och världen – lite bättre. Hon blir inte cynisk och bitter. Hon gråter inte – hon kämpar. Det är mycket friskt, och mycket inspirerande.
Marika Åsbrink Lindgren (s)
Aktuell med boken "Systrar, kamrater!"
.
Anna Sterky arbetade under hela sitt liv fackligt och politiskt. Hon hade en brinnande övertygelse som fick henne att bilda fackföreningar trots riskerna, att arbeta för kvinnlig rösträtt i decennier, och att kämpa för ett socialdemokratiskt kvinnoförbund trots att övriga partiet var måttligt intresserat. Hur orkade hon?
Anna trodde benhårt på att enda sättet att lösa de orättvisor hon såg var att gå samman och kämpa. Men det var inte alltid lätt. I brev till nära vännen Kata Dalström beskriver Anna ständigt uppblossande konflikter, gnissel och gnäll inom kvinnoklubbarna. Hon kände sig ensam och missförstådd. Många kan nog känna igen sig i denna baksida av det politiska engagemanget, än idag.
Det fantastiska med Anna Sterky är att hon ändå aldrig gav upp. Hon glöder hela livet. Hon slutar aldrig att tro på sina ideal, att politiken ska göra människan – och världen – lite bättre. Hon blir inte cynisk och bitter. Hon gråter inte – hon kämpar. Det är mycket friskt, och mycket inspirerande.
Marika Åsbrink Lindgren (s)
Aktuell med boken "Systrar, kamrater!"
.
Ett rättvisare Malmö
Nu har vi suttit två dagar i Malmö kommunfullmäktige och debatterat budgeten för 2009. Malmö är en stad i utveckling. Varje vecka flyttar det i genomsnitt in 100 människor till vår stad. Fler företag etablerar sig i Malmö, fler får arbete, fler börjar studera på högskolan och fler turister söker sig hit. Malmö har blivit utsedd till tredje hållbaraste staden i världen och vi vårt kvinnofridsprogram har blivit utnämnt som Europas bästa förebyggande arbete.
Budgeten som S, V och Mp stod bakom innehöll 630 miljoner mer än 2008 års budget. 135 miljoner till nya satsningar, 375 miljoner till löneökningar och 120 miljoner för demografi förändringar (fler människor). Den största och viktigaste satsningen är utbyggnaden av förskolan (122,7 milj). En utbyggnad som gör att vi kan erbjuda alla barn förskoleplats, även barn till arbetslösa och föräldralediga. Vi satsar dessutom 24 miljoner på skolor i utsatta områden, 10 miljoner på nya mötesplatser för ungdomar och 2 miljoner på genuspedagogik. Det är alltså en budget med ett tydligt barnperspektiv.
För den som är vill se budgeten i sin helhet eller titta på kommunfullmäktigemötet i efterhand kan göra det på Malmö stads hemsida. Sammanfattningsvis är det en budget för mindre klyftor och bättre välfärd!
Frida Karlsson och Sofia Hedén
.
Budgeten som S, V och Mp stod bakom innehöll 630 miljoner mer än 2008 års budget. 135 miljoner till nya satsningar, 375 miljoner till löneökningar och 120 miljoner för demografi förändringar (fler människor). Den största och viktigaste satsningen är utbyggnaden av förskolan (122,7 milj). En utbyggnad som gör att vi kan erbjuda alla barn förskoleplats, även barn till arbetslösa och föräldralediga. Vi satsar dessutom 24 miljoner på skolor i utsatta områden, 10 miljoner på nya mötesplatser för ungdomar och 2 miljoner på genuspedagogik. Det är alltså en budget med ett tydligt barnperspektiv.
För den som är vill se budgeten i sin helhet eller titta på kommunfullmäktigemötet i efterhand kan göra det på Malmö stads hemsida. Sammanfattningsvis är det en budget för mindre klyftor och bättre välfärd!
Frida Karlsson och Sofia Hedén
.
15 juni 2008
Fortsätt avveckla kärnkraften
När jag gick med i SSU för snart 15 år sedan var det för att jag brann för miljöfrågorna. Kärnkraften var min hjärtefråga. Som 19-åring höll jag förstamaj om just kärnkraftsfrågan. Jag sa att om chansen så är en på tusen för en härdsmälta som den i Tjernobyl så vill jag aldrig utsätta mina barn för den risken.
Detta var i slutet på 1990-talet och sedan dess har det varit relativt tyst i kärnkraftsfrågan. Det har funnits ett samförstånd i svensk politik om att kärnkraftsomröstningen ska följas och kärnkraften avvecklas till 2010. Nu är det bara två år kvar och endast en reaktor är stängd. När ännu en reaktor nu ska stängas går till min förfäran flera partikamrater ut och tar avstånd från kärnkraftsavvecklingen. Samtidigt har Folkpartiet i Malmö startat en kampanj för kärnkraft. Detta är ett svek mot svenska folket men framförallt mot framtida generationer.
Alternativ finns och utvecklas hela tiden. Vattenkraften kan effektiviseras och moderniseras. Många nya hus satser på solenergi. I Malmö går vi i fronten med världens tredje största vindkraftpark till havs med 48 vindmöllor. Så även om det inte går så snabbt som vi hade hoppats kan man som socialist aldrig släppa kravet på kärnkraftsavveckling. Så Marita Ulvskog & CO fega inte ur nu, vi måste fortsätta avveckla som vi lovat!
Frida Karlsson
.
Detta var i slutet på 1990-talet och sedan dess har det varit relativt tyst i kärnkraftsfrågan. Det har funnits ett samförstånd i svensk politik om att kärnkraftsomröstningen ska följas och kärnkraften avvecklas till 2010. Nu är det bara två år kvar och endast en reaktor är stängd. När ännu en reaktor nu ska stängas går till min förfäran flera partikamrater ut och tar avstånd från kärnkraftsavvecklingen. Samtidigt har Folkpartiet i Malmö startat en kampanj för kärnkraft. Detta är ett svek mot svenska folket men framförallt mot framtida generationer.
Alternativ finns och utvecklas hela tiden. Vattenkraften kan effektiviseras och moderniseras. Många nya hus satser på solenergi. I Malmö går vi i fronten med världens tredje största vindkraftpark till havs med 48 vindmöllor. Så även om det inte går så snabbt som vi hade hoppats kan man som socialist aldrig släppa kravet på kärnkraftsavveckling. Så Marita Ulvskog & CO fega inte ur nu, vi måste fortsätta avveckla som vi lovat!
Frida Karlsson
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
