Pride är över för denna gång. Detta år var Stockholm värd för Europride. Detta underbara spektakel som har blivit en folkfest även för heterosexuella men som fortfarande är och förblir en frizon för många hbt-personer. Hela arbetarrörelsen var samlad, under gemensam paroll – We are family! LO presenterade bland annat en ny
facklig policy mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och könsidentitet.
Ibland får jag höra personer som säger till mig ”men Alexandra, varför tjatar du så om hbt-personers fri- och rättigheter? Ni kan ju göra allt som vi (heterosexuella) kan göra. Ni kan gifta er, ni kan inseminera och adoptera. Vi står ju till och med och applåderar, när ni går i prideparaden. Nu ska Sverige få könsneutralt äktenskap. Sluta tjata Alexandra!”
Kära heteros!
Nej, vi kan fortfarande inte göra allt som ni kan göra. Jag kommer att fortsätta ”tjata” om hbt-personers fri- och rättigheter så länge ”våra” fri- och rättigheter inte är samma som ”era”. För vad det i förlängningen handlar om så är det mänskliga rättigheter. Jag håller med om att vi i Sverige har kommit långt, vad beträffar mänskliga rättigheter, men vi är inte där än.
Jag och min fästmö kan till exempel inte visa vår kärlek i alla sammanhang. Vi kan inte, en mörk lördagsnatt, hålla varandra i hand på gatan, eller ge varandra en puss i tunnelbanan. Framför allt inte om klientelet i tunnelbanan eller på gatan är av sådant slag att om vi pussas, utsetts vi för hat, hot och våld. Vi måste hela tiden leva med ett säkerhetstänkande. Vi måste hela tiden ta med en rad olika faktorer i beräkningen, innan vi ger varandra den pussen eller den kramen. Tänker ni heteros så, varje gång ni vill pussa er partner?
Främlingsfientliga och homofobiska brott fortsätter att öka, enligt
BRÅ:s årliga rapport. Under år 2007 identifierades 725 anmälningar som bedömdes innehålla ett huvudbrott med homofobiska motiv. Detta är det högsta antalet anmälda homofobiska hatbrott under den så kallade insamlingsperioden och innebär en ökning med 6 %, jämfört med året innan. Inga roliga siffror!
Att skaffa barn med en kvinna är inte det lättaste (och då tänker jag inte enbart på den biologiska omöjligheten). En kille sade till mig ”åk en sväng med Finlandsfärjan, så har du det överstökat” och visst kan jag göra det, men jag är inte så lockad av tanken. Väntetiden för insemination är lång i Sverige, ibland upp till två år. Därför fortsätter lesbiska kvinnor att åka till Danmark och Finland för insemination. Det gör insemination till en klassfråga, såväl för homosexuella kvinnor som för singelkvinnor i Sverige. Insemination för ensamstående kvinnor, är nämligen inte tillåtet i Sverige.
Två flator och två bögar som skaffar barn tillsammans är ett annat alternativ, men så kommer vi in på detta med fler än två juridiska vårdnadshavare. Om jag och en bög skaffar barn tillsammans, kommer således vi att bli de två juridiska vårdnadshavarna. Våra respektive får inte denna rättighet. Hur tror ni våra partners upplever en sådan diskriminering? Jag kan vidare inte vara surrogatmamma i Sverige.
Om nu könsneutralt äktenskap införs i Sverige och jag och min fästmö väljer att gå till en kyrka, så kommer vigselförrättaren ha rätt att säga ”nej, jag viger inte lesbiska par. Ni får gå någon annanstans”. Hur tror ni att min kristna fästmö upplever det? Det är vad enmansutredningen kom fram till (
SOU 2007: 17). I jämförelse med andra länder, har vi i Sverige kommit lång vad beträffar hbt-personers fri och rättigheter. I över 70 länder är homosexualitet förbjudet i lagstiftningen.
Jag har en hel arbetarrörelse som stöttar mig och alla andra homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vi får dock inte glömma våra vänner runt om i världen. Internationell solidaritet är något jag brinner för. Jag kommer att fortsätta driva frågor som har att göra med mänskliga rättigheter, därför är jag socialdemokrat. Socialdemokratin har sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.
Alexandra Einerstam
http://hbt-sossen.blogspot.com
